Vintern 2010/2011.
Nej, det är inte Grönland. Det är Åhusstranden i Skåne – och havet har varit på sitt bästa skulptörhumör. Inte undra på att utlänningar tror att det går isbjörnar på gatorna här…
Hoppas bara inte det är Aslan där, allra längst till vänster i sista bilden. För vem ska då tina upp oss?
[Klicka på bilderna för att förstora.]
”Evola kan inte göra det. Han kan inte antaga existensen av en evig själ som individens kärna. Istället hypostaserar han här sin ”absoluta individ” som en esoterisk hoc-teori, för att trots nihilismen kunna förankra sina resonemang i något.”
”Någon absolut urgrund för varat ansåg han ej fanns; det fanns en ”absolut individ” men det var väl ungefär allt. Så Evolastudenter bör minnas Evolas fientliga syn på det absoluta i vid mening. I sin fientlighet mot Gudstro och idén om en odödlig själ […]”
Hei Lennart Svensson!
Takk for en interessant artikkelserie om Evola’s selvbiografi.
Det finnes mye bra i din analyse, men jeg er sterkt uenig i din tolkning av Evola’s syn på udødelig sjel og det absolutte. For å være ærlig, så begriper jeg simpelthen ikke hvordan du kunne komme til den konklusjonen (som jeg har sitert) om du har lest det meste av Evola som er oversatt til engelsk. Nå er det lenge siden jeg leste ’Ride the Tiger’, men det er mulig at man kan oppnå den misforståelsen av Evola’s metafysikk om man over-fokuserer på denne boken eller mistolker enkelte av hans utsagn. Om man tar i betraktning det meste av hva han har skrevet, finnes det *ingen tvil* på noen måte om at Evola trodde på en absolutt metafysisk, spirituell orden, og en fortsatt eksistens etter døden. Jeg kan sitere mange tekster fra Evola for å bevise min påstand. Evola trodde på transcendens ikke bare som et filosofisk eller immanent konsept, men som en absolutt realitet som transcenderer det fysiske menneskelige liv.
Tack för kommentaren. Trevligt med norska läsare.
Pro primo: jag har aldrig påstått att jag läst det mesta av Evola som finns översatt till engelska. Jag har läst det jag läst och vet det jag vet.
Min tolkning av Evola som icke troende på någon evig själ bygger på hans buddhism. Buddhister hävdar ju tesen ”an-âtman”. Ingen själ finns. Nåväl, men de anser ju att reinkarnationen är en realitet? Förvisso. Och det gjorde nog Evola också. Det har jag aldrig betvivlat. Men vad är det då som i dödsögonblicket vandrar vidare enligt en buddhist? Du kanske i all vänlighet kan svara, du som vet? Någon själ (sanskrit: âtman) som går vidare är det så vitt jag vet inte.
Om jag nu minns redogörelsen i Glasenapps ”Indiens religioner” rätt, så brukar buddhister säga något i stil med att existensförmögenheterna i den döende existensen överförs till nästa existens, som en ljuslåga som tänder ett nytt ljus. Någon själ/âtman som vandrar vidare förutsätts inte. Jag är ingen expert på buddhism. Men så vitt jag vet problematiserar buddhisterna existensen av en evig själ. Därför uttryckte jag mig som jag gjorde i inlägget.
Sist vad gäller ordet ”transcendens”, som du nämner att Evola bejakade, så använde han själv ordet inom citationstecken — ”transcendence”. I del 2 av inlägget citerade jag detta av mannen, ur ”Path of Cinnabar”, när han kritiserade övermänniskotanken. Övermänniskan sägs där vara… ”a path which potentially leads to madness and complete collapse, unless its breaking point is overcome by means of an existensial transformation and a change of polarity – i. e., by attaining ’transcendence’.” (s 127) — Sammanhanget åsido, vad jag vill ha sagt är att han var skeptisk till termen ”transcendens”. Varför? Jag anser: på basen av av sin buddhistiska an-âtman-attityd, på basen av sin aversion mot sedvanlig idealism.
Evola var ikke buddhist i noen streng betydning av ordet. Han uttrykte tydelig i flere bøker og artikler (viktigst av alt i ”The Doctrine of Awakening”) at han anerkjente buddhismen (eller rettere sagt visse former for buddhisme, da det finnes flere ulike tendenser og mange strømninger har degenerert ifølge ham) som verdifull når det gjaldt rene doktriner for asketisk praksis som leder til selv-mestring og åndelig frigjøring (liberation), men Evola anerkjente jo verdien i så mange ulike historiske, tradisjonelle tendenser. Så når man skal forstå Evola’s eget syn på slikt som sjelelig udødelig eller metafysikk, er det ikke tilstrekkelig å referere til hva ”buddhismen” mener eller ikke mener. Man må se den røde tråden som går gjennom Evola’s egne tekster. Mange av Evola’s egne prinsipper harmoniserer med visse buddhistiske tendenser, men man må huske at Evola ikke først og fremst skriver for buddhismen, men for det han mener er den ’primordiale’ Tradisjonen – en evig, Absolutt, metafysisk orden som transcenderer de enkelte, begrensede historiske tradisjoner. For Evola var denne Absolutte metafysiske orden mer virkelige enn noe annet, og alt i Evola’s tenkning hadde dette som utgangspunkt og overordnet ledestjerne.
Jeg er dessverre heller ingen ekspert når det kommer til de ulike buddhistiske retninger. Det er noe jeg, som så mye annet, må studere mer i dybden. Men slik jeg har forstått det, forekommer ikke den simplistiske forståelsen av reinkarnasjon som kan observeres i vestlig New Age eller i lavere former for hinduisme i autentisk buddhisme. Reinkarnasjon, som en lov der din ”sjel” (om vi tolker dette som ditt sanneste, ultimate, udødelige væren – noe jeg personlig heller vil beskrive med termen ”ånd” [svensk: ande]) resirkuleres igjen og igjen i menneskeform, aksepteres ikke. Det som ”automatisk” reinkarneres, er heller de aspekter av ens vesen som ikke egentlig tilhører ens høyeste Selv, men som ikke heller er begrenset til den rent materielle eller biologiske naturen. De aspekter av ens psykiske og mentale vesen som er dominert av et illusorisk ego og ”attachment” og dermed desperat forsøker å klynge seg fast til en ny samsarisk livsform når den fysiske kroppens død inntreffer. Det absolutte Selvet eller ånden er jo hinsides det vi assosierer som karakteristisk for eksistens i Samsara (”realm of becoming”), og fra et rent samsarisk perspektiv kan det da sies at det ikke eksisterer. Uten å ha noen ekspertise her (som allerede klargjort), så tviler jeg på at de fleste tradisjonelle buddhistiske retninger benekter at det eksisterer et høyere selv eller ånd som transcenderer den temporære natur. Men om man assosierer ånden eller det høyere selvet med det som karakteriserer ens menneskelige identitet og natur, blir jo saken en annen. Kanskje noen andre Motpol-lesere med med detaljert kunnskap om emnet kan klargjøre dette for oss?
Ordet transcendens: I de aller fleste tekster av Evola som jeg har lest, skriver han definitivt ikke ”transcendens” i citationstecken. Transcendens er et av hans favorittord som han hyppig benytter i nesten alle sine verker, på en 100% seriøs måte. Om man ser på Evola’s eget mål i livet, hans åndelige streben, så er det ingen tvil om at dette ikke ”bare” handlet om disiplin for å mestre sin natur i dette ene, begrensede livet som menneske, men at han så udødelighet og oppnåelsen av høyere tilstander, bortom menneskelivet, som en reell mulighet. Det finnes utallige eksempler på dette i ulike tekster han skrev. Man kan starte med kapitlet ”The Two Paths in the Afterlife” fra boken ”Revolt Against the Modern World”. Her ser han dog ut til å skille mellom en høyere ”olympisk” (for å bruke hans ord) udødelighet som ikke oppnås av alle, og på den annen side en vei gjennom døden som snart leder til ”dissolution” (oppløsning/disintegrering). Min tolkning av dette er at om man identifiserer seg fullt og helt med en menneskenatur som er begrenset til det forgjengelige og ikke har maktet å forene seg med den sanne ånd, da vil døden antagelig ikke resultere i at man stiger til en høyere virkelighet.
Når det gjelder Evola’s kritikk av det nietzscheanske ”overmennesket”, ligger jo kjernen av kritikken nettopp i det at det ikke fantes noe genuint transcendent – i den åndelige meningen av ordet – i Nietzsches ideal.
Et relevant sitat fra Evola som kortfattet demonstrerer hvor kritisk han var til de som ikke anerkjenner et genuint mål for individet som transcenderer døden men som begrenser seg til det naturalistiske planet, kan blant annet vises her:
”Only the mediocre and the losers, among the beings who do not know how to realize the law and earthly duty down to their foundation, can think that they don’t have an afterlife, that they have for a destiny a redissolving in the mixed vitality of the race, in the collective and earthly substance of blood and heredity, only in that way surviving (in a somewhat relative meaning of the word) the destruction of their physical individuality, and transmitting to others the task for which they were inadequate.”
Et viktig poeng:
Den formen for buddhisme som Evola beundret mest var den tidligste, ursprungliga buddhismen. (Det er denne ur-buddhismen som ”Doctrine of Awakening” omhandler) – og den tidlige buddhismen fornektet *ikke* eksistensen av en personlig ånd/atman.
Se f.eks. disse informative videoene om emnet:
http://www.youtube.com/watch?v=FEnb2cFWKBs
http://www.youtube.com/watch?v=tbqTXx7m9j4
Sjelsbenektende, nihilistisk buddhisme oppstod som et senere historisk fenomen, et resultat av misforståelse.
Evolas høyeste ideal var å ta udødelighet så langt som det går.
Lämna ett svar till Olavsson Avbryt svar