Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson publicerade nyligen en lång svada på Facebook riktad mot mig i synnerhet och Motpol och dess övriga skribenter i allmänhet. Han borde koncentrera sig på andra saker, men eftersom delar av det han skriver är ganska otrevligt tänker jag först bemöta det mest graverande. Sedan komma med en rekommendation som är betydligt viktigare.
Karlsson uppvisar en imponerande detaljkunskap om mitt tjugoåriga politiska engagemang, även om hans framställning präglas av en osaklighet som sällan syns utanför Expo. Just Expos glädje över den här debatten kan nog inte överskattas, och av bland annat den orsaken tänker jag också avhålla mig från att eskalera situationen med ytterligare påhopp och ”avslöjanden”.
”Pekades ut som ledande nazist och en fiende till demokratin”
Det är direkt olämpligt av Karlsson att legitimera denna incident, som fram tills kanske helt nyligen, utgjorde den undre gränsen i medial osmaklighet. Det som skedde 1999 var att fyra ledande dagstidningar samordnat klumpade ihop och hängde ut dömda mördare, självutropade nazister och ledande MC-kriminella (!) tillsammans med unga och oerfarna nationalistiska och Sverigevänliga opinionsbildare som jag själv.
Detta och liknande gräsliga övergrepp utgör en bidragande förklaring till varför SDs framgångar fick lov att anstå tills att ett frihetligt Internet blev var mans resurs. En av de uthängda tog för övrigt sitt liv, och jag utgår från att det är Karlssons bristande kunskap om publiceringen och dess bakgrund som gör att han överhuvudtaget tar upp den.
Själv utpekades jag, 21 år fyllda, som en ”fiende till demokratin”, eftersom jag var redaktör för en invandringskritisk tidskrift, Framtid, vilken jag för övrigt startade för egna sparpengar. Tidskriften var demokratisk och distributionen bistods dessutom av ett flertal av SDs kommunföreningar. Någon nazism var det alltså aldrig fråga om ens då.
”Svenska Motståndsrörelsens tidning och rasbiologisk litteratur”
För att gå vidare till Karlssons nästa påstående så stämmer det även att min tidskrift under 1999 saluförde och gjorde reklam för tidningen ”Folktribunen”, som på den tiden gavs ut av Svenska motståndsrörelsen. Detta var emellertid under organisationens tidiga år, då de fortfarande betecknade sig som ”svenska patrioter” och tydligt distanserade sig från nazismen. Detta vet Mattias, och att han överhuvudtaget tar till den här typen av tidsresor i sitt resonerande är märkligt. Av de två boktitlar vi sålde, som Mattias hänvisar till som ”rasbiologisk litteratur”, var för övrigt den ena författad och utgiven av en dåtida mycket aktiv medlem i Sverigedemokraternas Göteborgsförening. Boken var inte särskilt kontroversiell, utan främst en vetenskaplig redogörelse för skillnader mellan jordens olika folkslag sådan vetenskapen vid den tiden såg på dem. Den andra boken var en argumentationshandbok om så kallad rasism (”Raser och rasister”) som huvudsakligen författades av den person som är allmänt känd som Sverigedemokraternas grundare.
”En av initiativtagarna till Nordiska förlaget”
Det stämmer även att jag var en av initiativtagarna till Nordiska förlaget. Det har jag aldrig försökt dölja, och det ångrar jag heller inte på något sätt. Nordiska förlaget kom till i början av 2000-talet, som en ansats att börja bygga en ideologisk och intellektuell bas för den då fortfarande ganska omogna och i vissa avseenden belastade nationalistiska oppositionen i Sverige. Till följd av den närmast allomfattande demoniseringen av all form av seriös höger så var det, då som nu, av uppenbara sociologiska skäl utomordentligt trångt i den oppositionella marginalen, en sociologisk process som Karlsson känner till. Jag fick precis som honom själv och många andra lov att parallellexistera med personer med andra idéer om vad opposition och höger innebär, vilket medförde att Nordiska förlaget fattade några enstaka publiceringsbeslut som jag var tveksam till eller till och med motsatte mig. Några av dessa senare lyfter Karlsson nu fram som representativa för mig personligen. Som om ett förlags utgivning alltid vore ett uttryck för varje enskild medarbetares värderingar i alla avseenden.
Sammanfattningsvis
Mattias Karlsson har i ilskan över ett uttalande jag gjort i pressen grävt upp ett antal belastande uppgifter om min person, samtliga av vilka ligger 7-17 år tillbaka i tiden. Att vara en levande tänkande människa och inte en zombie inbegriper att lära sig nytt, utvecklas, reflektera över och revidera sina ståndpunkter över tid. Självklart intog även jag ståndpunkter för tio eller femton år sedan som inte nödvändigtvis är representativa för den jag är idag. Än väsentligare: vad jag hade för mig 1999 borde inte vara Mattias Karlssons eller Sverigedemokraternas huvudsakliga huvudbry i dagsläget.
SD befinner sig i en situation där partiet riskerar att bryta samman genom en till stor del utifrån fabricerad konflikt mellan olika ”falanger”. Lösningen på problemet borde vara uppenbar: partiledningen och mot densamma verkligt eller inbillat negativt inställda grupperingar måste inleda ett samtal. Samtalet bör ha som mål att å ena sidan få stopp på dåligt motiverade uteslutningar och vad som åtminstone utifrån förefaller vara ett partiledningens aktiva samarbete med partifientliga massmedia i maktpolitiskt syfte. I utbyte mot detta bör yngre och eventuellt radikalare element utlova en grundläggande lojalitet mot sittande partiledning. Partiet måste börja dra åt samma håll.
Får den nuvarande situationen bestå riskerar Sverigedemokraterna en situation jämförbar med Ny Demokratis. Den risken, för vissa möjligheten, utgör orsaken till att både extremvänstern och massmedia i allmänhet försöker spela upp de verkliga och potentiella motsättningar som finns inom partiet. Researchgruppens Mattias Wågs senaste utspel på Nyheter Idag är ett extremt exempel, givetvis ämnat att skämma ut Karlsson och partiledningen genom att lyfta fram saker de antingen gjort eller kan misstänkas för att ha gjort. När både dagspressen och våldsvänstern gör gemensam sak i syfte att förstärka karusellen av uteslutningar å ena sidan och växande radikalisering och missnöje med partiledningen å den andra är det dags att dra i handbromsen. Karlsson har full rätt att tycka vad han vill om mig eller Motpol, men i den här frågan har jag rätt.
Det svenska samhället innehåller många krafter som hatar Karlsson och Sverigedemokraterna. Varken jag eller Motpol hör dit, även om vi inte tillhör samma politiska fåra och därför inte kan förväntas stödja allt de företar sig. Karlsson borde ägna sig åt att lappa ihop sitt eget parti och ta sig an utmaningen att åtgärda Sveriges många och djupt sittande problem – för det klarar han om han ger sig fan på det. Mindre tid borde han däremot lägga på att mucka gräl med bokförlag och hemsidor.
Vidare läsning:
Oskorei: Mattias Karlsson och Motpol – exemplet Terre’Blanche
Daniel Friberg: Farlig vänsterglidning i SD
Charlotta Johansson: Angående Sverigedemokraterna och ”etnonationalismens återtåg”
Om skribenten: Daniel Friberg
