Kung och folk

Okategoriserade


I denna kategori postar jag inlägg om svensk historia. Nu är det dags igen, dags att ta på sig storstövlarna och stega ut i det sälla landskap som utgörs av de svenskes dåd, gärningar, repliker, idéer och allmänna vara.

Riktigt gamla källor till svensk historia, som exempelvis de isländska sagorna, går kanske inte att verifiera punkt för punkt. Men de säger ändå något viktigt om mentaliteten under aktuell tid.

Ta till exempel Snorres konungasagor. I början tecknar han den svenska ynglingaätten. Där, vid ett tillfälle, får sig sveakungen sitt pass stämplat av Torgny Lagman, en lokal domare. Det är inbegreppet för det svenska folkets motstånd mot herrefasoner, för kungens beroende av folkets stöd.

Vänsterschablonen av äldre historia är ju: kungen förtrycker folket. Men så har det inte alltid varit. Tvärtom: ibland har kung och folk lierat sig mot adeln (under Gustav Vasa, vid räfsten mot Karl XI:s förmyndare samt vid Gustav III:s senare reformer, se även Bondetåget 1914). I äldre tid, som tidig medeltid då ynglingaätten styrde, hade kungen iofs färre maktmedel rent generellt (inga fogdar, ingen stående här) men ändå kunde folket sätta ner foten om herrefasonerna blev för påträngande, som i meningsutbytet mellan Torgny Lagman och Olof Skötkonung.

(Christian Krogh: Torgny Lagman på Uppsala ting)