Nyligen mördades brutalt flera av tecknarna på franska Charlie Hebdo, av allt att döma av jihadister. I samband med detta mördades också två poliser med invandrarbakgrund och fyra franska judar. Det hela är en tragedi, och ett försök att genom våld och hot de facto inskränka yttrandefriheten. Det är en krigsförklaring, inte bara mot Europas ledare utan även mot civilbefolkningen. Det sistnämnda gör det till en skändlig akt, i krig gäller inte bara ius ad bellum utan även ius in bellum. Man mördar inte civila.
Morden är som sagt en krigsförklaring, valet av offer visar också att måltavlan inte var den franska staten utan Frankrike och Europa i bredare mening. Vi kan nu identifiera tre fiender till Europa, grupper vilka spelat var sin roll i den process som lett fram till terrordåden.
Jihadismen och Europa
It is impossible to secure Paris, London, Madrid and other European capitals if the whole society fails to condemn those who raise and sponsor terrorists all over the world masking it as support for opposition movements.
– Ramzan Kadyrov
Vi kan inledningsvis identifiera en politisk fiende till Europa i form av den jihadistiska miljö gärningsmännen tillhörde. Det är sådana jihadister som nu kämpar på slagfälten i Syrien, i Irak och i Nigeria. Inte sällan finns det fullt legitima intressen som bidrar till dessa strider, som den sunnitiska minoritetens marginalisering i Irak. Som traditionalist kan man också förstå det inslag av reaktion på den moderna världen, dess maktförhållanden och dess dekadens som driver många jihadister. Problemet är de metoder som används, i synnerhet behandlingen av olika kategorier av ”otrogna”. De kan summeras i orden ”konvertera eller dö” och ”lyd oss eller dö”, och en urskiljningslös inställning till civila.
När dessa metoder nu appliceras även i Europa, morden i Frankrike är förövrigt inte första gången, är det en krigsförklaring. Det innebär, bortsett från den mänskliga tragedin, en utmaning av den politiska suveränen och våldsmonopolet som inte kan accepteras. Om det accepteras kommer det leda till en parallell de facto politisk auktoritet, parallella lagar, vilka ingen valt demokratiskt.
Det har sagts att islam nu visat sig som Europas fiende, till sådana påståenden är jag betydligt mer tveksam. Det har funnits muslimer av många slag, tatarerna i Baltikum och Finland har exempelvis samexisterat med sina landsmän utan problem under lång tid. Det vi istället bör fråga oss är vad som skiljer situationen i Frankrike från den i Litauen. Det vi då finner är bland annat att den muslimska befolkningen i Frankrike kraftigt ökat i antal på mycket kort tid, liksom att stora delar av den är socialt marginaliserade. Här finns också, om inte en sådan ”ungdomspuckel” som Heinsohn talat om, så i varje fall ett stort antal unga, missnöjda män. Vi kan också identifiera finansiella och religiösa strukturer, där Saudiarabien under många år spridit sin tolkning av islam i olika europeiska länder. Lägger vi till detta en situation där många begett sig som frivilliga till olika krig i bland annat Syrien, och därefter återvänt, har vi en explosiv mix.
Om vi beskriver jihadisterna i Paris som fiender till Europa, är situationen betydligt mer diffus när det gäller deras relation till ”Väst”. Detta ”Väst” har under decennier dels accepterat saudiskt inflytande, dels samarbetat med jihadister i olika länder. Samma miljöer som beskrivs som extremister när de slår till i Paris, har länge varit Västs de facto allierade både i Kaukasus och Syrien och finansierats av våra goda vänner.
Vill man bekämpa jihadismen i Europa antyds metoderna ovan. Det handlar bland annat om att kontrollera finansieringen, att inte bidra till skapandet av basområden i Europas närområde, att agera vid varje utmaning av lagar och våldsmonopol, att upphöra med massinvandringspolitiken. Samt att minska den sociala marginaliseringen, vilket torde förutsätta både ekonomisk ”suveränism” och annan migrationspolitik. Det handlar också om att inte bidra till ökad polarisering, till alltför breda fiendebilder, vilket främst leder till nya rekryter.
Politisk korrekthet och medierad offentlighet
Whenever I express myself some people will not even try to understand me, they will not listen. They try to find some kind of pretext to suppress me. I am looked upon as if I were Amedy Coulibaly, when I am no different from Charlie.
It seems like you do not care about my words, unless you can distort them and use them to fill yourself with indignation.
– Dieudonne
Jihadistgrupperna är den uppenbara politiska fienden. Men fler grupper har möjliggjort situationen. Fokus bör här ligga på fenomenet politisk korrekthet. Politisk korrekthet omöjliggör den dialog som är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna identifiera problem, önskvärda framtidsscenarion, konflikter, et cetera.
Det är uppenbart att denna politiska korrekthet gjort att en explosiv situation under decennier byggts upp i Europa i allmänhet och Frankrike i synnerhet. Det gäller en felaktig invandringspolitik, vilken också är orättfärdig då den numera skapar en etnisk underklass eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör. Vi kan önska bort denna arbetsmarknad, men fortsatt massinvandring är ändå ett svek mot alla inblandade.
Det gäller också oviljan att identifiera hur vissa attityder och infrastrukturer steg för steg byggts upp, och vanan att istället tala om ”islamofobi” när någon försökt ta upp frågan. Detta torde vara känt.
Vad vi också kan notera är att det inte finns någon egentlig dialog mellan Väst och islam. Även här bär politisk korrekthet ett tungt ansvar. Det finns muslimer vilka lärt sig vad man ska säga i offentligheten, med referenser till ”rasism” och ”islamofobi”. Dessa säger inte sällan helt andra saker internt, vilket givet den politiska korrektheten är fullt logiskt. Etablerad media är normalt inte särskilt intresserad av vad dessa säger internt, vilket både möjliggör dubbelspelet och göder ”islamofobin”. De muslimska talesmän vilka tar avstånd från terrordåden, och ofta har värdefulla saker att säga om allt från geopolitik till ekonomiska system, som sunnitiske Imran Hossein och shiitiske Sayyed Nasrallah, ges heller inget utrymme i media. Normalt varken i etablerad eller alternativ, vilket bidrar till intrycket att muslimer antingen ljuger eller stödjer terror.
Överhuvudtaget är politisk korrekthet dialogens död och mediering. Den bygger på ointresse för gruppers reella intressen, och överdrivet intresse för hur de framför dessa intressen. I ett mångetniskt samhälle är detta ändamålsenligt på kort sikt, men livsfarligt på längre sikt.
Detta för oss över till frågan om faktisk och upplevd maktlöshet. Många muslimer i Frankrike upplever sig maktlösa och marginaliserade. Detta med full rätt, deras plats i det socio-ekonomiska maskineriet bekräftar det, liksom deras oförmåga att påverka det franska deltagandet i ett flertal krig i den muslimska världen. Gärningsmännen tycks ha haft en socialt marginell bakgrund, varit kriminella innan de radikaliserades, och i åtminstone ett fall ha hyst rasistiska känslor mot ”gauls”, etniska fransmän. Reaktionerna bland ett betydande antal muslimer i, och utanför, Frankrike har varit att gärningsmännen är hjältar. På flera skolor har elever vägrat delta i tysta minuter, ”je suis Kouachi” har också trendat ordentligt på twitter. Detta är smaklöst och kan bidra till ”islamofobi”, etablerad media tystar därför ner det.
Men upplevelsen av maktlöshet delar de med många infödda fransmän, många ”petit gaulois”. Dessa har upplevt immigranternas gradvisa övertagande av det offentliga rummet i stadsdel efter stadsdel, deras våldspotential på lokalnivå, inslaget av ”omvänd rasism”, et cetera. Samtidigt har de upplevt hur all kritik, till och med varje beskrivning, av denna process i offentligheten stämplats som ”rasism”. Här finner vi också många judar, vilka delar de etniska ”gauls” upplevelser och mot vilka en religiös och/eller ideologisk antisemitism riktas. Man kan notera att de stora demonstrationerna dominerats av ”gauls” med ett synligt afro-inslag (kristna sådana?), vilket ger det hela en etnisk dimension. Demonstrerar alla deltagare för yttrandefrihet, eller finns det också ett växande inslag som främst är trötta på etnisk och religiös förskjutning? Möjligen ser vi här ännu ett steg på vägen mot ett direkt inbördeskrig i Frankrike. Ytterst få vill ha det, men varje form av reell dialog har omöjliggjorts av den medierade offentligheten. Utgångspunkten för en dialog är att alla säger vad de tycker, även om det kan vara störande, men den muslim, jude eller ”gaul” som gör det i Frankrike får snabbt en stämpel och marginaliseras.
Det ovan nämnda belyser också svårigheterna att skapa ett mångetniskt samhälle, där olika grupper inte jämför sig med varandra och där inte alla kan identifiera former av orättvisa. Det belyser också att den samhällsanalys som inte studerar makten är ofullständig. Problemet är varken muslimska invandrare, judar eller infödda fransmäns påstådda ”rasism”, problemet är ett etablissemang som är odugligt och som har flertalet dolda agendor. Deras politik och deras verklighetsbeskrivning kan beskrivas som ”orättfärdig och dum”. De flesta ”galler” vet det egentligen, liksom de flesta muslimer och de flesta judar. Men…
…vad som riskerar ske i Parismassakerns efterspel är att detta etablissemang kontrollerar problemformuleringen och framställer sig själva som representanter för en nationell samling kring ett antal symboliska värden. Denna process kommer underlättas av ”antirasismens” intellektuella och moraliska tillkortakommanden, med dess fokus på de två subalterna grupperna (där en framställs som oskuldsfull och en annan som mycket suspekt). ”Antirasister” är väldigt duktiga på att identifiera vissa gruppers legitima intressen, men helt omedvetna om att även andra grupper kan ha sådana. Deras potential som medlare blir milt sagt dålig som följd av detta, medan deras funktion som systemets vakthundar blir desto tydligare.
Politisk korrekthet har varit med och lett fram till terrordåden, politisk korrekthet omöjliggör en jobbig men nödvändig dialog. Under en sådan dialog kan det visa sig att en del fransmän är rasister och att en del muslimer stödjer terrorister, men det kommer också att vara möjligt att få reda på varför.
Etablissemanget – odugligt och orättfärdigt
Moreover, it is not the jihadists, but Westerners who first raised the specter of the “clash of civilizations” after working to destabilize the entire Middle East and to eliminate all the heads of Arab-Muslim states, from Saddam Hussein to Gaddafi, who had set up roadblocks against radical Islamism. The need to fight against the immediate consequences should not obscure reflection on the root causes.
– Alain de Benoist
En sådan dialog skulle snabbt riktas mot den tredje medskyldiga parten, etablissemanget. Fransmän och judar skulle ifrågasätta varför de utsätts för demografisk förskjutning i del efter del av landet och varför de aldrig får beskriva vad de upplever i sin vardag, muslimer skulle ifrågasätta en del franska krig i omvärlden och en del dubbelmoral, et cetera. Därför måste dialogen medieras, och i praktiken reduceras till en monolog.
Vi ser just nu ett försök av etablissemanget att återta kontrollen över diskursen och ställa sig i centrum för en nationell samling riktad inte bara mot mördarna utan mot kritiker mer generellt. Detta är i hög grad oförtjänt, och innebär att alla de viktiga frågor händelsen egentligen väcker kommer sopas under mattan. Det innebär också att ingen förändring kommer ske, att det blir ”mer av samma”, mer av det som inte fungerat tidigare även framöver. Den officiella diskursen är att ett sekulariserat ”vi”, representerat av etablissemanget, står mot en liten grupp, sällan närmare definierade, ”extremister”. Någon koppling till utrikes- eller invandringspolitik finns inte, och folkviljan är ointressant utöver att de flesta tar avstånd från politiskt våld i (västra) Europa.
Religious fundamentalism, even before it eliminates human beings by perpetrating horrendous killings, eliminates God himself, turning him into a mere ideological pretext.
– påve Franciscus
Etablissemangets diskurs bygger på tre inslag: historierevisionism, bristande självinsikt och instrumentalisering.
Med historierevisionism avses här den förenklade beskrivningen av relationen mellan Europa och yttrandefrihet. Det Europa som ställer yttrandefriheten över allt annat är historiskt tämligen nytt. Bland annat Nordirland, Ryssland, Malta, Irland och Finland tycks fortfarande ha blasfemilagar. Man kan med utgångspunkt i det fokus som i Europa legat på frihet anta yttrandefrihet som en logisk konsekvens, men man kan också med fokus på det heligas ställning i det gamla Europa dra andra slutsatser.
Vad vi dock även kan konstatera är att vägran att böja sig för hot är klassiskt europeisk. Jag sympatiserar varken med Charlie Hebdos satir eller med Serranos ”Piss Christ”, men deras konsekvens kan respekteras.
Samtidigt kan man tala om en bristande självinsikt. Kristendomens symboler och värden är inte längre heliga för ”Väst”, men det innebär inte att kategorin ”det heliga” försvunnit. Det är bara annat som blivit heligt. För att något illustrera detta kan man påminna om den statliga kampanjen mot komikern Dieudonne, liksom svenskar som på grund av karikatyrer dömts för ”hets mot folkgrupp” (vilket i normalfallet varken handlar om ”hets” eller ”folkgrupper”). Sociala mytologier och sekulära religioner har ersatt äldre religiösa traditioner, men det innebär inte att raseriet blir mindre när nya heliga symboler utmanas. Här finns en ambivalent inställning till islam. För muslimen ska Profeten skyddas från hån, för den goda västerlänningen är det istället Invandraren/Muslimen som är helig och ska skyddas (och endast som en indirekt följd av detta, även Profeten).
Vi har tidigare också noterat att religionskritik i ett mångetniskt samhälle får en annan logik än när det handlar om den egna gruppens självkritik. Det är illa nog när andra muslimer nytolkar eller kritiserar islam, men nu är det inte sällan medlemmar av en etniskt främmande elit, ”gauls”, som ägnar sig åt former av satir som framstår som rent hån. Det är egentligen inte svårt att förstå varför det väcker reaktioner.
Den ryska lagstiftningen, där alla religioner skyddas, inte från kritik men väl från provokationer, kan vara en nödvändig politisk lösning på det mångetniska samhället (kostnaderna var kort sagt inte bara ekonomiska, till dem kan nu även räknas polisstat och minskad yttrandefrihet). Den ryska lösningen, där alla skyddas, av staten, är då bättre än en där det hela beror på vilka grupper som är mest hotfulla och/eller upplevs som mest hjälplösa i en politiskt korrekt världsbild. Antingen detta, eller en fullständig yttrandefrihet vilken också inkluderar Dan Park, Dieudonne, Roger Garaudy, med flera.
Vi kan här också identifiera en tydlig instrumentalisering av terrordåden från etablissemangets sida. Detta bygger dels på att de döda definieras som medlemmar av journalistkollektivet, dels en diffus definition av den politiska fienden.
De grupper gärningsmännen i Paris tillhörde har dödat och förslavat tusentals människor i Syrien, men då var det en acceptabel kostnad i ett geopolitiskt spel. Detsamma gäller de civila i östra Ukraina, vilka både bombas och utsätts för blockader. Detsamma gällde flickorna som utsattes för sexuella rovdjur i Rotherham. Det gäller också de många civila som fallit offer för amerikanska drönare. Et cetera.
Men när offren tillhör etablissemanget blir reaktionen en annan. Detta kan av vissa tolkas som ett uttryck för ”rasism”, jämförelsen med Rotherham illustrerar dock att så inte är fallet. Alla vita är inte lika intressanta. Det sätter fingret på en annan form av makt- och klassrelationer, en syn på yttrandefrihet som utgår från vem som yttrar något. Angela Merkel får säga att mångkulturen misslyckats, vi andra får det inte. Charlie Hebdo får, i varje fall postumt, driva med islam och kristendom, Dan Park och Dieudonne drabbas av systemets straff när de gör något liknande. Geert Wilders och Lars Vilks ”får skylla sig själva” om de hotas till livet. Et cetera. Vi noterar att det funnits alternativa ”je suis” utöver ”Charlie” och ”Kouachi”, där man uppmärksammat de offer som inte varit satirtecknare. Så har ett sådant alternativ utgått från de judiska offer som inte haft något med karikatyrerna att göra, ”je suis juif”, ett annat har utgått från den polisman som offrade livet, ”je suis Ahmed”. De har inte fått samma genomslag.
De döda journalisterna var, i varje fall i efterhand, godkända medlemmar i etablissemanget, deras liv värderas därför högre än franska judar och en polisman med muslimskklingande namn (för att inte tala om en mörkhyad poliskvinna). Försöket att skapa en nationell samling ledd av det etablissemang vars misslyckanden och svek lett fram till massakern kommer därför av logiska skäl att fokusera på tecknarna.
Detta blir väldigt tydligt i synen på tyska Pegida, ett islamistkritiskt gräsrotsinitiativ utan förankring i etablissemanget. Tyska justitieministern Heiko Maas har angripit Pegidas fortsatta demonstrationer med utgångspunkt i att de tidigare sagt att journalister ljuger. Och om man säger att journalister ljuger är man enligt Maas logik på samma sida som gärningsmännen i Paris, enligt logiken Hebdo=journalister, och har inte rätt att demonstrera mot massakern.
Överhuvudtaget har etablissemanget aktivt politiserat massakern, och använt den för att angripa utmanare och kritiker. Liberation skriver exempelvis:
The attack against Charlie Hebdo has the ugly mug of Renaud Camus, Eric Zemmour, and Marine Le Pen. It has the ugly mug of their ideological victory.
Kort sagt, människor som i åratal varnat för något sådant här är medskyldiga till det, medan det etablissemang vars politik och ovilja att diskutera lett fram till det är oskyldigt. Nu utreds också en tvetydig facebooktext från komikern Dieudonne, där han efter deltagande i den stora demonstrationen i ett på många sätt splittrat land skrivit att han känner sig ”som Charlie Coulibaly”, för möjlig ”uppvigling till terrorism”. Detta kommer naturligtvis att bidra till franska muslimers upplevelse av makthavarnas dubbelmoral. Möjligen kan det dock neutralisera en av få aktörer som många muslimska fransmän respekterar, en aktör som varken är islamist eller etablissemang. Snarlik är reaktionen på Jean-Marie Le Pens tweet under pågående gisslandrama, där han uppmanade sina sympatisörer till lugn, ”Keep Calm And Vote Le Pen”. Uppmaningen till lugn missförstods medvetet. Den allra mest skriande dubbelmoralen, där man hyllar det fria ordets martyrer genom att hota en komiker med ett långt fängelsestraff, slapp dock Le Pen denna gång.
Med ledare som dessa behöver vi inga fiender, men det förvånar varken att vi fått det eller att vi har så svårt att hantera dem.
Relaterat
Steve Sailer – Le Pen, Père, Denounced for Calling for Calm and Democracy
Alain de Benoist on the Charlie Hebdo Massacre
Theodore Beale – Did Charlie Hebdo have it coming?
‘Rabble-rousers’: German minister urges anti-Islam rally to be canceled
Om skribenten: Joakim Andersen
