Den italienska filosofen Giorgio Agamben, född 1942, var under tidigt 2000-tal en av de tänkare vänsterintellektuella i bred mening gärna hänvisade till, om Levinas förknippades med det under perioden till leda upprepade begreppet ”den Andre” var homo sacer Agambens term. Båda användes föga förvånande för att avlegitimera invandringsmotstånd och nationell suveränitet, vilket innebar en instrumentell banalisering av bitvis värdefulla tänkare. För Agamben var, och är, en givande betraktare av historia och samhälle, bland annat genom sitt intresse för suveränitet och dikotomin mellan zoe och bios. Han är en kontinental filosof, inflytandet från bland annat Dumezil, Heidegger och Schmitt är uppenbart och bland hans vänner under åren finner vi namn som Debord, Pasolini och Negri.

Trots att den invandringsförespråkande vänstern använde sig av Agamben och försökte koppla invandringen till homo sacer har han också kunnat hamna närmare såväl den genuina som den mer populistiska högern. Hans tankar kring Europa och EU var ett exempel på det förstnämnda, hans kritik av hanteringen av pandemin det sistnämnda. Detta var inte minst en logisk följd av just homo sacer, människan som reducerats till det rent biologiska, liksom intresset för suveränitet och biopolitik. Agambens blogg Una voce innehåller flera givande artiklar (internet har flera översättningsredskap för den som inte talar italienska).

Det dystra perspektivet känner vi igen från Adorno, det återkommer flitigt hos Agamben vilket torde vara föga förvånande. Den värld där han växte upp finns inte längre, varken dess kultur, dess demografi, dess natur eller dess moral, han har uttryckligen skrivit att vi lever ”bland ruinerna”. Agamben liknar i Mänsklighetens misslyckande vår art vid en konkursmässig gäldenär, oförmögen att ”betala tillbaka de skulder den successivt har ådragit sig med avseende på jorden den lever på (inklusive atmosfären, som inte är mindre förorenad än jorden). Borgenärskommittén skulle, förutom representanter för alla aspekter av jorden och luften, inkludera levande arter som har försvunnit eller hotas av utrotning”. Det är en mänsklighet i ”ett tillstånd av fullständig andlig kollaps”. Agamben beskriver ”det verkliga problemet med artificiell intelligens att den möjliggjordes av en allmän förlust av fantasiförmågan, nästan som om dess tillkomst hade föregåtts av etableringen av en allomfattande artificiell fantasi”. Han tolkar Trump och Netanyahu utifrån kristna, eskatologiska begrepp, skriver angående dem att ”anomos , det laglösa, inte är en extern princip, utan den form som institutionen själv antar i sitt förfall”. Historiepessimismen är närmast förkrossande hos Agamben, som talar inte bara om Västerlandets slut, utan även om judendomens slut genom sionismen, Ukrainas och EU:s kommande fall, det italienska folkets försvinnande och mänsklighetens sista dagar. Det är intellektuellt och bitvis briljant, bland annat ansatsen att tolka Västerlandets historia genom den indo-europeiska grammatiken, men avsaknaden av historiskt subjekt gör det föga uppbyggligt. Delvis antyder detta den kontinentala filosofins begränsning.

Agamben och Imperium Europa

..om något som Europa ska få en autonom politisk verklighet, kommer detta endast att vara möjligt genom skapandet av ett europeiskt imperium liknande det österrikisk-ungerska riket eller det Imperium som Dante beskrev i De Monarchia. – Giorgio Agamben

Det historiska subjekt som bitvis anas hos Agamben är Europa, om än inte i sin nuvarande eurokratiska form. Han tvekar inte att kalla Italien ett protektorat, ”enligt internationell rätt har en nation som har lika många baser (några av dem hemliga och laddade med atombomber) på sitt territorium som USA har i Italien inte suveränitet över sin utrikespolitik, utan bara över sin inrikespolitik; det vill säga, det är tekniskt sett ett protektorat.” Agamben har brottats med frågan om just europeisk enhet länge, bland annat i en text om Kojéve och det latinska imperiet skrev han att ”ett Europa som påstår sig existera uteslutande på ekonomisk basis och ignorerar verkliga släktskap i livsstil, kultur och religion, visar idag all sin bräcklighet, särskilt på den ekonomiska nivån.” Även om det saknar den kristallklara tydligheten hos Evola finns en udd riktad mot det amerikanska imperiets ockupation av Europa. Agamben skrev angående detta att ”det enda skenet av enhet uppnås när Europa agerar som en vasall under Förenta staterna och deltar i krig som inte på något sätt motsvarar gemensamma intressen, än mindre folkets vilja”. Agamben och den kontinentala filosofin landar alltså lätt nära någon sorts europeisk federalism, vilket också innebär ett släktskap med den nya högern, ”idén om en europeisk konstituerande makt är det spöke som hemsöker Europa idag, ett spöke som ingen vågar frammana”.

Agamben och pandemin

Det verkar som att, nu när terrorismen har uttömt sin roll som orsak till nödåtgärder, uppkomsten av en epidemi skulle kunna erbjuda den ideala förevändningen för att sprida dem bortom alla gränser. – Giorgio Agamben

Agambens tankar kring pandemin knyter tydligt an till hans perspektiv, begrepp som undantagstillstånd, homo sacer och biopolitik genomsyrar texterna. Här genomförde filosofen dessutom en tydligare politisk intervention än normalt. Samtidigt balanserar det skickligt mellan konspirationsteori och knivskarp samhällsanalys, Agamben skrev bland annat angående nedstängningen av samhällena att ”det är svårt att inte tänka att den situation de skapar är just vad de som styr oss upprepade gånger har försökt uppnå: att universitet och skolor äntligen ska stängas och undervisning ska hållas uteslutande online, att människor ska sluta träffas och tala av politiska eller kulturella skäl och endast utbyta digitala meddelanden, att maskiner där det är möjligt ska ersätta all kontakt – all smitta – mellan människor.” Han tolkade social distansering utifrån Canettis massteori, ”det som social distansering och panik har skapat är förvisso en massa – men en omvänd massa, så att säga, bestående av individer som håller avstånd från varandra till varje pris.” Medicinen jämfördes i Medicin som religion med både kristendomen och kapitalismen, vaccinet tolkades mot bakgrund av homo sacer.

Sammantaget är Agamben en intressant och givande tänkare, föga förvånande givet hans användande av tänkare som Dumezil, Schmitt och Heidegger. Att angripa konsensus under pandemin var inte alldeles riskfritt, men även Agambens tankar kring geopolitik är bitvis kontroversiella. Hans pessimism är något som bäst förtärs i begränsade portioner.

Relaterat

Giorgio Agamben och Europa

Giorgio Agamben – Homo Sacer

Posadismer