HBD är som bekant en behändig förkortning för Human Bio-Diversity, mänsklig biologisk mångfald, forskning kring skillnaderna mellan olika grupper av människor. Givet att liberaler ofta drivs av vad vi kan kalla den fruktansvärda misstanken är de främst intresserade av forskningen kring skillnader mellan olika mänskliga befolkningar vad gäller intelligens, den fruktansvärda misstanken här kan summeras att ”tänk om rasisterna har rätt. Tänk om de faktiskt är mindre intelligenta. Tänk om allt jag ser i min vardag faktiskt tyder på att…” och så vidare fram till projiceringen att HBD är IQ-fixerad rasism. Det är som vanligt när vi har att göra med det liberala psyket ett lika fascinerande som komplext fenomen, HBD handlar oavsett vilket om allt från mjölkintolerans till Hajnallinjer.
I dagarna har en debatt pågått kring förhållandet mellan HBD och politik, i synnerhet mot bakgrund av att anti-vit kvotering och rasism hamnat i blickfånget i samband med att den akademiska miljön visat sig vara både anti-vit och anti-israelisk (vilket för miljön ifråga tenderar att vara samma sak). Är tiden kort sagt mogen att flytta fram HBD-perspektivet på den politiska arenan? På den ena sidan har vi återfunnit flera skribenter med HBD-fokus, bland annat Richard Hanania och Bo Winegard. I synnerhet Winegard har konsekvent påpekat att i ett samhälle där alla grupper ses som jämlika vad gäller förmågor, inklusive IQ, så kommer skillnader i framgång att förklaras som resultatet av diskriminering. Resonemanget är snarlikt Murray Rothbards i Egalitarianism as a Revolt against Nature, han skrev där att ”since egalitarians begin with the a priori axiom that all people, and hence all groups of peoples, are uniform and equal, it then follows for them that any and all group differences in status, prestige, or authority in society must be the result of unjust ”oppression” and irrational ”discrimination.” För att kunna bemöta den anti-meritokratiska och anti-vita praktiken måste dess teoretiska grundvalar först undermineras och raseras, en hel del forskning finns här att hänvisa till. Det sägs sällan högt, men den realpolitiska situationen kan också vara en annan när fler högpresterande grupper än vita drabbas av den anti-meritokratiska politiken.
På den andra sidan finner vi framför allt tänkaren och författaren bakom pseudonymen Bronze Age Pervert, en av den samtida högerns mest inflytelserika representanter. Det kan förefalla paradoxalt att den nietzscheanske vitalisten BAP höjer ett varningens finger för att försöka göra realpolitik av HBD i nuläget, men han har tidigare bland annat avrått sina virtuella vänner, eller ”frens”, från att föra fram alltför radikala idéer under sina egna namn. En balansgång mellan radikal metapolitik och, i bred mening, populistisk realpolitik, mellan kort- och långsiktiga tidsperspektiv, har länge karaktäriserat BAP. Hans bedömning i nuläget är att det mest realistiska är att montera ner det anti-vita och anti-meritokratiska projektet med en ”färgblind” retorik, konsekvenserna kommer oavsett retoriken att gynna vita amerikaner (debatten har främst rört situationen i USA, BAP har också tydligt skiljt de amerikanska och europeiska förutsättningarna).
Debatten är intressant av flera skäl. Båda sidor har legitima argument för sin sak, båda sidor är medvetna om det motsägelsefulla förhållandet mellan egalitarianism som del av den officiella ideologin och meritokrati som den historiska praktiken. BAP bedömer att det är en för etablerad del av den officiella amerikanska ideologin för att kunna angripas i en demokrati (han mer än antyder att så inte nödvändigtvis är fallet i en annan ordning). På den andra sidan finner vi bland annat argumentet att statistik om skillnaderna i allt från skolresultat till brottslighet mellan de olika grupperna i USA är en murbräcka dissidenthögern inte kan avsäga sig.
Debatten belyser inte minst spelet mellan metapolitik och realpolitik. Egalitarianismen är en av den rådande ordningens metapolitiska grundvalar, den kan under vissa förutsättningar mycket väl leda fram till att skillnader i utfall tolkas som resultatet av diskriminering och en anti-meritokratisk politik börjar föras. När BAP uttrycker att dissidenter fortsatt kan föra fram HBD-perspektivet och -forskning är det en avvägning av det metapolitiska läget, det är ännu inte moget för att angripas direkt men kommer på sikt att vara det. Inte alla delar hans bedömning, outtalat här tycks inte sällan ett elitperspektiv vara där delar av eliten bedöms mottagligare för HBD-förklaringar. I en till namnet demokratisk ordning finns här en uppenbar motsättning. För elitens medlemmar kan HBD-perspektivet internt vara attraktivt för att förklara de egna framgångarna, men utåt bör väljarna få veta att alla har samma möjligheter. Det kan också vara så att det egalitära perspektivet är ett användbart vapen för eliter som vill mobilisera mindre framgångsrika grupper mot olika mellanskikt (jämför Jouvenel).
Mycket talar alltså för att någon egentlig motsättning mellan de båda sidorna i debatten är svår att finna, det handlar som vanligt sällan om ”antingen-eller” utan snarare om ”både-och”. Winegard med flera underminerar metodiskt den hegemona ideologin, även om det är mer sannolikt att de i det tysta påverkar delar av eliterna än väljarna i stort. BAP gör detsamma, samtidigt som hans ”frens” kan engagera sig politiskt. I den mån en motsättning finns kan den snarare handla om synen på folk och klass. Hanania har uttryckt sig negativt om utslagna vita, hans perspektiv är meritokratiskt och i förlängningen klassbaserat. Det är exempelvis inte oförenligt med försvar av fortsatt massinvandring, åtminstone av högpresterande individer. För många motståndare till den officiella amerikanska ideologin och anti-vita praktiken handlar det istället om solidaritet inom ett givet folk, i USA definierat som ”vita”. HBD kan då vara ett tveeggat svärd om det används alltför flitigt, skillnader i bland annat IQ finns inte bara mellan etniska och rasliga grupper utan även inom dem.
Avslutningsvis kan vi notera att debatten delvis utgått från tveksamma antaganden. Det är inte okunskap om HBD som gör att vita liberaler eller amerikansk elit stödjer kvotering och liknande. Vita liberaler är medvetna om skillnader mellan grupper, även om de inte säger det högt så märks det i deras val av bostad, skola et cetera. I hög grad överlappar den vita liberalens och den vita rasistens syn på olika raser, även om de skiljer sig åt vad gäller värderingen av skillnaderna. Där rasisten ser låg intelligens och impulskontroll ser liberalen istället ”vibrancy” och en flykt från den egna civilisationens höga krav. Där rasisten ser hot med våldspotential ser liberalen, på avstånd, ädla vildar eller förvuxna barn, et cetera. Det innebär att spridande av kunskap om HBD kommer mötas av motstånd och ointresse från vita liberaler så länge situationen i övrigt är oförändrad. Vad gäller såväl elit som liberaler tillkommer en realpolitisk aspekt, den anti-vita politiken fyller en funktion i konflikter med de vita majoriteter som kan stämplas som privilegierade rasister. Det är den realpolitiska och psykologiska grunden för den egalitarianism både Rothbard och BAP vänt sig mot. När grunden förskjutits är det högst sannolikt att ideologin gör det också.
Intressanta aktörer
BAP
Bo Winegard
Richard Hanania
i/o
Om skribenten: Joakim Andersen
