När det gäller förfäder och förebilder är både karoliner och vikingar av intresse för oss svenskar, detsamma gäller goterna. Historiskt har de gett upphov till återkommande kulturella och politiska renässanser, från göticismen till Götiska Förbundet, deras arv har väckt intresse även i andra delar av Europa. En intressant aspekt av det gotiska arvet utforskar Stephen Flowers i behändiga The Mysteries of the Goths. Flowers är hedning med särskilt fokus på runorna, han skriver både för den akademiska och för den ockulta världen, ofta under olika namn. Bland hans verk finns studier av Wiligut, Guido von List, nordisk magi och bolsjevismens ockulta rötter. Han har skrivit flera läsvärda böcker om runorna, runmagi och nordisk hedendom.
I The Mysteries of the Goths ligger Flowers fokus på de esoteriska mysterier den gotiska eliten höll vid liv under hednisk och under kristen tid. Han ger prov på omfattande kunskaper i allt från historia till lingvistik när han analyserar och rekonstruerar dem, ett inte alldeles enkelt värv givet att de var just esoteriska och hemliga. Fascinerande läsning är det oavsett vilket, vi får en god introduktion till goternas historia med sådant som ursprunget i Scandza och Gothiscandza, folkvandringarna, konflikterna med Rom och erövringarna i söder. Att anfadern Gaut högst sannolikt var identisk med Oden och att de gudomliga förfäderna spelade en central roll för goterna och den gotiska eliten får vi också veta. Flowers tar också upp goternas talanger som grundare av riken, där bland annat Theoderics försök att bilda en stat där både goter och romare kunde bevara sina respektive särarter skildras. Theoderic var en mytomspunnen gestalt som gav upphov till hela sagocykler, bland annat den för nordeuropéer en gång lika centrala som idag sorgligt bortglömda Didriksagan, jämförbar med kung Artur och hans riddare. Flowers citerar här en äldre källa om Theoderics hädanfärd, ”for the Germanic tribes, Theoderic was taken away by a great horse (belonging to Odin) and transported still alive to be with the heroes of Valhalla”. Vi får också bekanta oss med Alaric och med ostro- och visigoters äventyr och undergång. Flowers tes är dock att deras politiska fall inte innebar att deras esoteriska traditioner upphörde, dessa fördes istället vidare i hemlighet bland annat i vissa adliga ätter, delar av katolska kyrkan och lokala familjer. Som symbol för det germanska, för Norden och för germanerna fortlevde goterna också i det kollektiva omedvetna, Flowers noterar att ”there is no people in the history of Europe of greater mystery combined with tragic greatness than the Goths” och summerar de gotiska idealen som ”freedom, independence, heroism, individualism within group solidarity”.
Mycket intressant är avsnittet om den gotiska synen på de olika själarna, Flowers visar här en civilisationskritisk ådra och konstaterar att traditionella och arkaiska samhällen brukar ha betydligt mer nyanserade modeller för själen, eller snarare de olika själarna, än den moderna människan. För goternas del beskriver han de olika själabegreppen ahma, aha, hugs, gamunds, wilja och saiwala, och illustrerar också deras inbördes förhållanden med en grafisk modell. Spår av denna mer komplexa modell återfinns för övrigt i svenskan med ord som håg, vilja, själ och ande, likheterna mellan gotiskt och nordiskt blir tydliga bland annat i släktskapet mellan hugs och hugr. Flowers rekonstruerar också gotiska hednagudar som Gauts, Teiws, Fairguneis och Iggws, och beskriver den gotiska kristendomen.
Spännande och initierat är även avsnittet om det gotiska alfabetet, där både likheterna med runorna och möjligheterna till numerologi och gamatria utvecklas. Varje gotisk bokstav representerade ett nummer, ett ljud, en form, ett namn och ett begrepp. Exempelvis 40/m/M/manna/människa (jämför runradens mannaz). Flowers kan här av utrymmesskäl bara skissera, resonemangen kring ”616” är oavsett vilket givande och antyder möjligheterna för den runologiskt eller runmagiskt sinnade.
Intressant är också Flowers beskrivning av de så kallade cagots, en utstött grupp kring gränstrakterna mellan Frankrike och Spanien. De omnämns redan under 1200-talet och levde åtskilda från sina grannar åtminstone in på 1700-talet. De har ibland setts som ättlingar till goterna, ofta var de skickliga murare och kan som sådana ha haft kopplingar både till tempelriddarna och till frimureriets uppkomst.
Sammantaget är Mysteries of the Goths en guldgruva. Flowers tar upp allt från spjutets betydelse, gotisk arkitektur och gotiska skatter till Rennes-le-Chateau, ”germaniseringen” av hunnerna och ordet ”gots” historia. Han identifierar också ett ideal och ett idékomplex, där inslag som gudomliga förfäder, heroism och mysterier är centrala. Förfädernas betydelse knyter naturligt an till det metagenetiska perspektiv som McNallen, Flowers och många hedningar beskrivit, vad deras arv innebär knyter snarare an till Evolas begrepp race of spirit. Gotisk ”race of spirit” karaktäriseras av en specifik syntes av inre mysterium och yttre, heroisk handling (utifrån en mer samtida begreppsapparat kan även ”introversion” vara intressant i sammanhanget, men det leder vidare därifrån). ”Gotisk” och ”gotare” har idag ofta kommit att få en mer begränsad betydelse än den Flowers urskiljer, med fokus enbart på utforskandet av mysterier. Fullt möjligt är dock att denna ”ur-faustiska” tendens kan mynna ut i övertygelse och handling, ”from this inner foundation – and only from this inner foundation – effective outward action becomes possible”. Vissa läsare kommer känna igen sin egen nordeuropeiska psykologi i Flowers avslutande resonemang, för andra kan det vara intressant historisk eller runologisk läsning.
Gotiskt
Gotisk arkeogenetik
Lästips: Jordanes
Lästips: Gutasagan
Johannes Bureus – Lejonet från Nordanlanden
Den gotiske gudens hemligheter
Carleton Coon och germanerna
Scandza, ex genere Gungnis
Om skribenten: Joakim Andersen
