Det heliga Ryssland… Finns det något annat land på jorden som förtjänar detta epitet? Finns det något land som kan bära det med större rätt? Nej, faktiskt inte. Pröva själv så får du se! Det heliga USA? Nej, knappast! Det heliga Frankrike? Nej. Det förromerska druidiska Gallien ägde helighet, liksom den keltiska kulturen i allmänhet, och den unga medeltidens kristna Frankrike gjorde det också, kanske tack vare det keltiska arvet, men det var länge sedan. Efter revolutionen 1789 finns inget av denna helighet kvar, inte ens som känslan av ett minne, inte ens som känslan av en dröm. Det heliga Tyskland? Nej, och det har inget med landets turbulenta moderna historia att göra utan med att Tyskland är en konstlad förening, en nationell fiktion – nu ännu mer än förr, när Preussen inte längre existerar. Det heliga Israel? Nej, inte heller det, trots att många kristna som bekant har kallat landet så. Det heliga Grekland, det heliga Spanien, det heliga Sverige? Nej och åter nej, tyvärr. Det enda nordiska land som har spår av helighet i sin historia är Finland, någonstans långt nere där Kalevala har sina rötter. Inte ens för Italien, den europeiska kulturens ryggrad, känns epitetet adekvat. Det heliga Kina? Nej, för Guds skull! Statskapitalismens Kina är så fjärran från helighet som något land idag kan komma. Det heliga Japan? Ja, kanske, det är ett land där epitetet faktiskt inte känns helt förfelat eller bortkommet, även om det spontant inte låter lika naturligt som i Rysslands fall. Rimligtvis säger detta något intressant om Ryssland, något som vi kanske borde fundera över och söka en förklaring på. Ett tredje exempel på en ännu levande kultur som äger helighet är de australiska aboriginernas, fast den har ju försvagats så mycket; en gång var det heliga starkt hos den, och vacklar nu under det nedbrytande trycket från omgivningens så lockande men ytliga materialism. Nu kommer jag förresten också att tänka på Tibet. Men om det landet vet jag inte så mycket, och vem vet egentligen hur mycket som återstår av dess märkliga kultur efter så lång tid av systematiskt kinesiskt förtryck? Dagens kommunistiska Kina är på många sätt det heligas motsats: en kraft som vill utplåna allt som är annorlunda, som vill dominera, kontrollera och uniformera. (Detsamma kan sägas om islam. Ingen slump således att Kina är det land som bäst förstår hotet från den ideologin.) Kärnan hos helighållandet är bevarandet och bibehållandet, alltså värnandet och vördandet, av det i livgivande mening främmande och förhöjda eller öververkliga, av det som ligger bortom de gängse erfarenheterna, bortom det för människans förnuft helt fattbara – och som därför också kan vara något oroande och skrämmande: Deus absconditus. För det heliga är ju alltid någonting främmande men på samma gång lockande, omöjligt att assimilera och omöjligt att ignorera, något som rycker oss ut ur vår vardag, ut ur det välkända och invanda, och visar oss det större – och att detta större även finns hos oss själva. Det heliga är livets oroande men gripande djup. Att känna det heliga är som att bära något levande, på en gång ömtålig och farlig, inom sig. Vid namnet Ryssland ger den språkliga slagrutan utslag. Ger min språkliga slagruta utslag: det heliga Ryssland. De flestas spontana reaktion är förmodligen att det är kvalificerat nonsens att kalla Ryssland – eller för den delen något annat land – för heligt. Inte minst nu när kriget mellan Ryssland och Ukraina pågår för fullt. Den som vågar tala om rysk helighet idag blir säkert beskylld för putnism eller någonting ännu värre av konformisterna, d.v.s. av dem som utan att kunna inse det står moraliskt lägre än sina motståndare, oavsett vad dessa än tycker så länge de faktiskt tror på vad de säger, ty konformisten anser ju ingenting, han tycker bara vad alla andra tycker, eller vad han tror att de tycker, och det är inte ens att ha en okvalificerad åsikt om något utan bara tomt prat.1 Fast strängt taget säger jag ju inte att Ryssland är heligt eller argumenterar för varför det är det. Jag håller mig tvärtom kvar på det (subjektivt) språkempiriska planet och gör det försiktigare påståendet att ordet helig passar bättre ihop med namnet Ryssland än med andra nationsnamn. Med undantag för Japan, kanske. Samt hävdar att detta är tillräckligt intressant för att förtjäna att undersökas närmare. Detta låter sig göras på flera sätt, t.ex. med hjälp av enkla tvåvalsfrågor av typen: Andrej Rubljovs ikoner eller Disneys Musse Pigg? Nej, man måste inte välja bort det ena! Man kan både fascineras av Rubljovs konst och ha roligt åt Musse Pigg. Fast man bör ha klart för sig att medan Rubljovs ikoner faktiskt har frälst människor, bokstavligen frälst dem, ja, kanske rentav som Andrej Tarkovskij tycks vilja säga i sin stora film om den medeltida ikonmålaren bidragit till att frälsa själva Ryssland (hålla samman, nationellt medvetandegöra, försona med sin på så stort mänskligt lidande fyllda historia) – vilket underförstått innebär att de kan fortsätta att ha denna verkan även under det kommunistiska förtrycket (den sovjetiska censuren var av någon anledning inte odelat entusiastisk över Tarkovskijs mästerverk), har Disney inte frälst en enda människa i hela världen – mer än från ögonblickets leda – över till nästa ögonblick av ännu större leda. Det som kännetecknar ett ihåligt nöje är att det gör dig själv ihåligare och väcker ett behov av nya och starkare retningar. (Detta är mekaniken bakom den artificiella livsform som kallas sociala media.) Det heliga Ryssland – nog är ett ord ibland mer än bara ett ord. Vi har med avsmak tvingats bevittna hur representanter för den radikala efterkrigsvänstern med hån och förakt i diverse vulgära spektakel vände sig bort från sitt borgerliga kulturella arv – därför att det avslöjade deras egna svagheter och brister, därför att det förminskade dem eller, rättare sagt, återgav dem deras rätta proportioner – och fick dem att framstå som små och förkrympta i jämförelse med föräldrarna och tidigare generationer. (Och om det inte var på detta sätt, om denna summariska analys inte ger en viktig del av förklaringen till deras ”radikalism”, varför kunde de då inte bara ha struntat i den traditionella borgerliga kulturen och ägnat sig åt något annat roligare och mera stimulerande istället? Förslagsvis Musse Pigg. Varför var de tvungna att håna den och göra nästan allt de kunde för att riva ner den? Inget barn lägger tid och kraft på att omöjliggöra pappas Proust-läsning om han kan läsa en spännande serietidning istället. ”Vad läser du, pappa? Oj, så många små bokstäver! Finns det inga bilder? Pappa, varför läser du så tråkiga böcker?”) Är det kanske i ett liknande sentiment som en kulturellt försvagad, ja, förfallen västvärld i dag på ett pinsamt och på en gång tanklöst och förljuget sätt vänder sig bort från rysk kultur? För att Rysslands existens uttrycker en obekväm sanning om Europa: att den kristna europeiska kulturen fortfarande är levande där men inte här? Att Ryssland m.a.o. är det som återstår av Europa?2 Det är lustigt att tänka på alla de ansträngningar som gjorts och görs och allt det högtidliga prat som alltsedan andra världskrigets slut ägnats åt att betona den tyska kulturens höga värde och frita den från allt ansvar för det nationalsocialistiska pöbelväldets förbrytelser. Ett land som ligger mitt i Europa och som är dess pulserande hjärta kan man ju inte gärna stänga ute – utan att stänga ute sig själv.3 Försoning och förståelse är således en praktisk och ekonomisk nödvändighet! Men vad har panteisten Goethe med ateisten Hitler att göra? Vad har den intelligensaristokratiske Nietzsche med den plebejiska nationalsocialismen att göra? Pusjkin och Lermontov, Dostojevskij och Tolstoj, Tjajkovskij, Prokofiev och Sjostakovitj förlorar inget av sitt värde, inget av sin angelägenhet genom Rysslands angrepp på Ukraina. Det förhåller sig ju precis tvärtom, vilket vem som helst borde kunna begripa. Om vi intog samma ”förstående” attityd till rysk kultur som vi, med rätta vill jag betona, gör till den tyska hade vi kanske lättare kunnat inse att historien inte är det svart-vita manikeiska drama som vi, i den naiva föreställningen om att tillhöra den goda sidan, vill att den ska vara. Och kanske hade vi då också tvingats inse att vår ytliga, nyckfulla och perspektivlösa syn på omvärlden vittnar om en personlig defekt hos oss själva: om den brist på självkännedom och självbehärskning, på bildningens integritet och balans som är själva kärnan i det kulturella förfallet. För att avsluta med en möjligen litet kontroversiell tanke så är det inte självklart att det vore sämre för oss etniska svenskar (nordbor) att bli en del av ett ryskt imperium än att fortsätta vara en del av EU. Låt oss inte glömma att president Putin trots allt är en kristen furste – eller det närmaste vi kommer en sådan idag i Europa. Det finns förvisso andra betydelsefulla kristna ledare i Europa, t.ex. Ungerns premiärminister Orbán, men även om de som människor kanske är bättre (godare, vänligare, hänsynsfullare) än Putin är de på gott och ont inga furstar. För Putin handlar kriget i Ukraina inte primärt om expansion utan om att, liksom i ortodox kristendom, återställa en förlorad jordisk helhet: de ryska folkens naturliga gemenskap. Det handlar således om att bevara. Man kan invända att krig inte är det rätta sättet att åstadkomma detta på, att krig söndrar mer än de helar, men detta är en fråga om omständigheterna bakom krigsutbrottet och om vilket tidsperspektiv man anlägger. Det Ryssland som har Moskva som sitt centrum; det första (åtminstone delvis av svenska vikingar) organiserade ryska riket hade Kiev som sitt centrum och motsvarade dagens Ukraina (Lillryssland), växte fram ur mongolernas härjningar och erövringar.4 Det är värt att reflektera över att finländarna efter det svenska debaclet 1809 överraskande snabbt fann sig tillrätta som en del av Ryssland och upptäckte att man som ryskt storfurstendöme hade större självständighet än tidigare i rollen som det svenska rikets östliga buffertzon.5 Men med detta sagt skulle jag själv vida föredra ett fördjupat samarbete mellan fria nordiska stater framför ett uppgående i ett eller annat främmande imperium. För framsynta nordiska politiker borde Kalmarunionen vara en ledstjärna.6
Noter
1 Man brukar betrakta det som en ursäkt eller förmildrande omständighet när folk instämmer i någon repressiv regims propaganda bara för att ”alla andra” gjorde detsamma. Men på vilket sätt är det en ursäkt? Är det inte det ovärdigaste av allt att bara tanklöst och slappt eller fegt och opportunistiskt hålla med, att frivilligt avstå från sin omdömesförmåga, att stänga av sitt mänskliga förnuft? Pascal kallade människan för ett rö, svagare än allting annat, men lade till att hon trots allt är ett rö som tänker – un roseau pensant. Alltså: människan är svag, men hon är medveten om att hon är det och kan därför identifiera och motverka denna svaghets följdverkningar. Hon har således ett ansvar även för sin svaghet. Ge upp ditt självständiga tänkande och du är ett rö och ingenting mer – ett rö för opinionsvinden. En övertygad nationalsocialist, islamist, maoist, röd khmer, black supremacist, klimatalarmist eller vad du vill befinner sig, trots allt, på ett högre moraliskt plan än konformisten. För han är fortfarande en moralisk agent. En monstruös sådan må vara, men likväl en sådan. Att det är mänskligt att vara konformist ändrar inte på detta. Det finns mycket mänskligt som är undermänskligt.
2 J.f.m. Joakim Andersens essä Hesse och kaos. Fast Hesses Karamazov-läsning sätter jag ett stort frågetecken för! Den nihilism Dostojevskij analyserar i litterär form var inte enbart ett ryskt fenomen. Nietzsche kände igen sig i Dostojevskijs erfarenheter. Det finns f.ö. fina överensstämmelser mellan Aljosja Karamazov, nihilismens motsats, och det porträtt Tarkovskij ger av Andrej Rubljov i filmen med samma namn. Andrej Rubljovs personlighet är mer spänningsfylld och disharmonisk; den tid han lever i är ju också en annan, osäkrare och våldsammare, men han är liksom Aljosja Karamazov en kristen agent och hans konstnärliga arbete utgör ett sanningssökande. Han vill genom sin konst uttrycka sanningen på ett för alla människor fattbart sätt. Vid en bedömning av Dostojevskijs sista roman måste man även komma ihåg att den bara utgör första halvan av det tänkta verket. Den andra delen skulle, har jag för mig, handla om Aljosjas liv utanför klostret och syftet var här att försöka gestalta den goda handlingsmänniskan – hon som vill och kan leva ett religiöst liv ute i världen utan att som furst Mysjkin, idioten, gå under. Samma problematik finns i Tarkovskijs film.
3 För den som händelsevis undrar var de nordiska folken, och dit räknar jag även våra brittiska kusiner, hamnar i detta förtäckta anatomiska schema så är vi händerna. Det varförutan intet… Huvudrollen vill nog Frankrike spela, misstänker jag. Och gärna för mig. Hur ofta går inte tanken vilse när den förlorar kontakten med händerna!
4 Det låter ju nästan som du stödjer krig? Det får låta som det vill! Vad jag stödjer är försvar mot angrepp – och frågan är om inte Ryssland har varit utsatt för ett sådant. Från Ukraina?! Nej, givetvis inte, gör dig inte dum nu, Ukraina är bara medlet – liksom Syrien var för inte så länge sedan, vilket du kanske minns. Och det är medlet som drabbas hårdast när det blir krig. För att i möjligaste mån förhindra dessa konflikter mellan ombud eller mildra deras konsekvenser; det är bättre om de verkliga motståndarna lider och blöder, måste vi genomskåda och avslöja orsakerna bakom konflikterna istället för att bara fegt och opportunistiskt spela med i dem. Som medlemmar i Nato kommer vi att få ännu svårare att spela denna oberoende sanningssägande roll – som vi förvisso hittills inte har spelat i någon större utsträckning. Till USA skulle vi som neutrala kunna säga: lägg er inte i Ukrainas inrikespolitik, det för olycka med sig – och som bonus kunde vi bjuda på ett litet tips: om ni slutar rigga era egna val får ni bättre presidenter. Till Ukraina: tro inte att ni kan bli medlemmar i Nato, det är helt orealistiskt. Till Ryssland: glöm inte det ukrainska folkets lidanden under sovjetstyret, en tragedi som ni bär huvudansvaret för, och respektera därför dess vilja att bilda en egen nation. Ibland kan sanningen faktiskt ha en ögonöppnande verkan. Eller händer det bara i sagor som ”Kejsarens nya kläder”?
5 Det var i själva verket under tiden som ryskt storfurstendöme som grunden för Finland som nationalstat lades. Den finlandssvenska befolkningen, som utgjorde det administrativa, ekonomiska och kulturella överskiktet, tvingades närma sig den finsktalande befolkningsmajoriteten och upptäckte på detta sätt sitt finska arv. Den finsktalande befolkningens inflytande ökade successivt, finskt språk och finsk kultur fick ett uppsving och de sällsamma berättelserna i Kalevala nedtecknades. I denna halvt dolda och halvt omedvetna nationsbildningsprocess kom naturligtvis även arvet från den långa samlevnaden med Sverige att spela en viktig roll, inte minst i form av de lagar och rättstraditioner och den administration som den finlandssvenska befolkningen var bärare av. Kanske var den ryska respekten för inhemska finska institutioner och förhållanden under de första tsarerna enbart taktisk och kanske hade man alltid för avsikt att inleda en förryskningskampanj när tiden var mogen. Kanske är det ökade förtrycket mot slutet av 1800-talet ett belägg för detta, fast det kan lika väl förklaras som en reaktion på den ökade oron och turbulensen inom det ryska imperiet, med krigiska konflikter på flera håll, blodiga terrordåd, inklusive mordet på den reformistiske tsar Alexander II, och en accelererande ekonomisk omvandling av den utpräglat agrara ryska kulturen. Men sedan man kan ju också fråga sig hur Stockholm under, säg, den svenska stormaktstiden skulle ha ställt sig till framväxten av ett finskt nationalmedvetande och finska krav på ökat självbestämmande. De ryska makthavarna hann hur som helst aldrig begå några övergrepp mot finländarna som kan jämföras med dem som de svenska ”korsfararna” begick under medeltiden. Fast den bristen hade den makabre Stalin och hans blodbesudlade bolsjeviker säkert snabbt rättat till om de bara fått chansen. Att hitta förbittrade ”röda” som var beredda att hjälpa dem likvidera den finlandssvenska ”överklassen” hade nog inte varit så svårt. Tack gode Gud för den f.d. generallöjtnanten i tsarens armé Gustaf Mannerheim!
6 Med en statsminister och regering som låter sin inställning i frågan om Nato-medlemskap dikteras inte av historiska kunskaper och säkerhetspolitiska analyser utan av en önskan att så snabbt som möjligt neutralisera en potentiellt farlig valfråga i syfte att förbättra sina möjligheter att behålla makten befinner vi oss mycket långt från idealet om framsynta och ansvarsfulla politiker.
Om skribenten: Jonas Åberg
