När man försöker kartlägga den hegemona ideologin, inklusive dess omedvetna och mytiska aspekter, blir man snart varse att delar av terrängen utforskas på egen risk. Den explicita ideologin, exempelvis inställningen till skatter, kan kartläggas på ett gängse vis. Men där finns också zoner, i synnerhet omedvetna sådana, där varningen ”here be monsters” är på sin plats. Dessa för tankarna till den viktorianska erans relation till sexualitet, det är fullt möjligt att alla hegemona ideologier haft sådana på samma gång blinda och tabubelagda fläckar. Liksom att de haft en koppling till just sexualitet, det är fallet med vår samtida ideologi.
Man kan här identifiera en ”IKEA-norm” avseende både reklam och populärkultur, där kombinationen ”svart man-vit kvinna” är återkommande och kan beskrivas som normativ. I praktiken är det hela mer komplext än så, vilket i förbigående innebär att både vithetskritiker och vithetsivrare kan få sin världsbild bekräftad av samma reklam. Bland annat tenderar männen/pojkarna i många av kulturindustrins produkter att vara ”lagom” rasifierade. Kombinationen av rasifierat yttre och europeiskt namn är vanlig inte minst vad gäller barnprogram, arabiska attribut är ovanligare. Sannolikt då de kan alienera konsumenterna. I skärningspunkten mellan ras och genus kan man också notera en tendens av tilltagande nördifiering och avmaskulinisering av de rasifierade männen i dessa sammanhang (kritiserad av bland annat Tariq Nasheed, dock med ett för starkt fokus på rasism som förklaring).
IKEA-normen är intressant såtillvida att flertalet aktörer saknar antingen intresse, tillstånd eller vokabulär för att analysera den. Vi kan oavsett vilket föreställa oss att utöver anonym kritik på sociala medier kommer det på sikt att vara freudo-marxister och liknande som kartlägger den. Vid en tidpunkt då den hegemona ideologin börjat lägga normen ifråga bakom sig och konstruera nya i dess ställe.
IKEA-normen är i hög grad tabubelagd att ens sätta ord på (”political correctness is a war on noticing” för att citera Steve Sailer). Logiken bakom detta tycks vara ”att nämna det är att hata det”. Nämner man den nya normen kan det bara vara för att man har starka, negativa och förbjudna känslor för den. Den psykologiska logiken bakom detta kan antingen vara att ideologins vakthundar här har stora delar av det egna psyket som ser normen som udda, och/eller att de antar att så är fallet för andra människor. Historiskt är det förvisso en ovanlig norm, undantaget vissa koloniserade folk.
Verkligt kontroversiellt blir det om vi försöker binda samman flera till synes oberoende fenomen och urskilja logiken bakom. Vi börjar då misstänka att avsaknaden av systemisk uppmärksamhet och kännbara repressalier efter sexuella övergrepp mot den infödda befolkningens kvinnor kan hänga samman med IKEA-normen. Alexander Wolfheze är mig veterligen en av få kartografer som ens rört sig in på detta område, hans summering av denna aspekt av den samtida ideologin är ”exogamic role pattern with indigenous people as ”wife-givers” and immigrants as ”wife-takers””. Detta är ett mytiskt tema igenkännbart bland annat från förhållandet mellan asar och jättar, och Wolfheze är föga förvånande traditionalist.
Mytiskt uttryckt är svenskarna givare av kvinnor, medan vissa invandrargrupper är mottagare av kvinnor. Det finns alltid undantag, men svenska män som finner fruar i andra delar av världen har inte samma ställning i den hegemona ideologin som sina kvinnliga motsvarigheter. Dessa män beskrevs 2005 av Tobias Hübinette som ”svenska män som bär på ”gula febern” och därmed skriver in sig i en lång västerländsk tradition av övergrepp utförda av europeiska kolonialherrar och amerikanska soldater till och med belönade för sin pedofila läggning.” Invandrarmän som finner fruar i sina hemländer är i jämförelse icke-existerande i den hegemona mytologin (möjligen enligt logiken ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen”). Det är en myto-social logik svår att göra osedd när man väl sett den, oavsett om man lägger några värderingar i den och oavsett om det är socialt tabu att nämna den.
Det är också en myto-social logik som bör förklaras om man har ens en grundläggande sociologisk nyfikenhet. Åtminstone två faktorer tycks här sammanstråla. Dels har vi att göra med en feministisk logik, Wolfheze talar om det samtida Västerlandet som ett matriarkat och det finns då en både sociologisk och ideologisk logik i riktning mot IKEA-normen. Men vi rör oss då på en relativt ytlig nivå. Mer intressant är den tråd som utgår från Pierre van den Berghes sammanfattning av det sociologiska materialet i orden ”en underordnad grupp ”förlorar” kvinnor till den dominerande gruppen, utan att få tillgång till den dominerande gruppens kvinnor”. I förbigående är detta det mest uppenbara och synliga argumentet mot påståendena om ”vita privilegier” och ”vit rasism”, det antyder också att Wolfhezes begrepp ”fientlig elit” med fördel kompletteras med ”kuvat folk”. Politiskt och sociologiskt har detta sannolikt sin förklaring i att flertalet västerländska folk idag är kuvade folk, även om det varken är psykologiskt tilltalande eller av systemet accepterat att erkänna det. Två grupper som den fientliga eliten till och från knyter till sig genom reella och symboliska privilegier är just infödda kvinnor och invandrarmän, så det finns en viss logik här. Av mytiskt intresse är den symboliska aspekten, där de infödda folken blir ”wife-givers” för att sona sina, enligt den rådande ideologin, unika historiska brott. Kopplat till detta finns naturligtvis den samtida sensibilitet där homogena vita sammanhang associeras med rasism.
Oavsett vilket har vi här att göra med en kombination av mytologi och praktik minst lika outforskad och tabubelagd som sexualiteten under den viktorianska eran. Inte minst pekar den i riktning mot att de västerländska folken idag är kuvade, vilket i sig bör vara av visst intresse att utforska vidare.
Om skribenten: Joakim Andersen
