Den senaste tiden har vi kunnat ana början på ett paradigmskifte vad gäller frågan om utomjordingarnas vara eller icke vara. Amerikanska militärer har börjat offentliggöra sina iakttagelser av oidentifierade flygande objekt utan att stämplas som galna. Det hela är intressant betraktat från det gränsland mellan Gramsci och Kuhn vi befinner oss i, det påminner oss om hur flytande gränsen mellan politik och vetenskap ofta är (rasskillnader och coronastrategier är naturligtvis helt andra saker). Men det erbjuder också en fascinerande inblick i ufologins idéhistoria och spelet mellan ufologi och samhällsutveckling i stort. Både främlingarnas yttre och deras sanna väsen har förändrats över tid. Under eran av europeiskt självförtroende var beskrivningar av möten med ”Nordics” vanliga, välvilliga och vackra utomjordingar från Plejaderna. Dessa ersattes sedan av ”Greys”, vilka oftare beskrivits negativt. Över tid tycks även gränserna mellan den kosmiske ”andre” och jordborna ha luckrats upp, med ett växande inslag av teorier om samarbete och konspirationer mellan ljusskygga makthavare och utomjordingar. TV-serien V var här ett intressant uttryck för en socio-psykologisk insikt eller aning, såtillvida besläktad med bland annat Lejonkungen. Det historiska fönster då sådana filmer både var relevanta och tillåtna att producera är nu stängt, V och Lejonkungen varnade på sitt sätt för två aspekter av det Lasch beskrev som eliternas revolt.
Lika intressant är frågan om främlingarnas ontologi, vad är de för några egentligen? En materialistisk tolkning är utbredd, ”detta är biologiska väsen från andra världar”. Den är inte för den skull alldeles osannolik. I new age-kretsar stöter man på mindre materialistiska tolkningar. En möjlig traditionell tolkning rör ”sprickorna i muren”, det Fnordspotting beskrivit som att ”den rationella aristotelisk-kartesiska världsbilden är på väg att bryta samman”. De väsen vi idag möter som utomjordingar kan i så fall alltid ha varit med oss, även om de gått under olika namn och anpassat sitt framträdande efter sådant som vår teknologi och vår världsbild tycks de över tid ha varit intresserade av samma saker. De tycks i så fall inte heller ha varit alldeles homogena utan kunnat inordnas i olika släkten. En del mer sympatiska än andra.
En fascinerande teori, på sitt sätt synnerligen gnostisk och synnerligen modern, presenterar Anatoly Karlin i The Katechon Hypothesis. Han är ofta en intressant tänkare även om man inte alltid håller med honom, här väver han ett nät med trådar från bland annat Bostrom, Lovecraft, Borges och Bibeln. Resultatet är ett spännande tankeexperiment, på sitt sätt att likna vid Spengler i kosmisk skala. Det är nu inte bara den egna civilisationen som betraktas som en av flera utan själva mänskligheten betraktas som en av många kosmiska arter. Karlin erbjuder ett svar på Fermiparadoxen, motsättningen mellan sannolikheten för intelligent liv i universum och bristen på bevis för andra civilisationers existens. Han tar upp möjliga former av ”det stora filtret”, exempelvis att livets uppkomst är osannolikt och att de flesta civilisationer utplånar sig själva innan de hunnit lämna sin hemplanet. Karlins genomgång av de faror en civilisation är utsatt för är läsvärd. Mest originell är hypotesen att vi lever i en datorsimulering, en teori Karlin noterar att en hel del avancerade civilisationer kan se som mer eller mindre sannolik. En följd av det är att om datorns kapacitet är begränsad så ligger det inte i vårt intresse att simuleringen blir för krävande, exempelvis genom kosmisk kolonisering. Det skulle kunna leda till att den startas om eller stängs ner. Avancerade civilisationer skulle därför, i förebyggande syfte, både kunna begränsa kolonisering och utplåna andra civilisationer på väg mot stjärnorna. Det skulle i så fall förklara varför vi tycks vara ensamma, det skulle också betyda att försök att kontakta andra civilisationer är livsfarliga.
Sammantaget är det en spännande text, i gränslandet mellan science fiction och lovecraftiansk skräck, och en intressant teori. Inte minst säger den en del om vår egen era, där känslan av overklighet möjliggör simuleringsteorin och där en växande känsla av otrygghet generaliseras på kosmisk nivå. Det senare paradigmskiftet är kanske det mest talande, till skillnad från budskapet i moderna barnböcker menar Karlin att ”främlingen är inte att lita på, han kommer förgöra dig för att simuleringen inte ska krascha”.
Om skribenten: Joakim Andersen
