Den egentliga högern flyttar sedan en tid fram sina positioner steg för steg, blir alltmer kulturrelevant. Ett exempel på det är att den främste neoreaktionäre tänkaren, Mencius Moldbug, inte längre skriver under pseudonym utan publiceras i The American Mind under sitt verkliga namn Curtis Yarvin. ”We now have the monopoly on rebel thinking” som Guillaume Faye uttryckte det, våra idéer är så spännande och korrekta att om det inte hade varit för åsiktskorridoren hade de varit allestädes närvarande. Som det är nu försöker det döende etablissemanget göra pengar på dem och trycka ner dem på samma gång, något som bara kan förhala det oundvikliga. Genombrottet på bred front går inte att undvika.
Moldbugs senaste artikel, för av nostalgiska skäl kallar vi honom Moldbug åtminstone ett tag till, är högintressant. Han utvecklar där en teori om politik och förändring som förenar inslag från Burnhams och Paretos machiavelliska perspektiv, Gramscis och den nya högerns metapolitik och ett perspektiv där konsten står i centrum. Kort sagt vänder han Marx på huvudet, det är konsten snarare än produktionen som är motorn i historien. Moldbugs elitism är fortfarande framträdande, det är Baudelaires l’art pour l’art vi känner igen, inte så mycket Breitbarts populistiska ”politiken är nedströms från kulturen”. Oavsett vilket, Moldbug börjar med att slå fast att vanligt folk har synnerligen svårt att förändra statens centrala organ även i det som till namnet är en demokrati. Tidigare talade han om Katedralen, nu istället om djupstaten. Yarvin skriver: ”the modern administrative state, no less autocratic, is quite czarless. It is an oligarchy, not a monarchy... for all practical revolutionary purposes, the “deep state” is as decentralized as Bitcoin, and as invulnerable—to ballots and bullets alike.” Det är svårt att påverka den, både med politik och med våld.
Det som numera intresserar vår neoreaktionäre vän är istället konsten. Den skiljer sig från Breitbarts ”kultur” genom sitt totala ointresse för publiken. Konsten förhåller sig till konsten, till det förflutna och framtiden. ”Art, if it’s art at all, aims at supreme aesthetic excellence” skriver Yarvin. Här är släktskapen med Baudelaire tydlig. Kopplingen mellan det estetiska och eliterna står i centrum för Yarvin. Varje revolution har utgått från en estetik, konsten är eliternas språk. ”All revolutions begin as a fundamentally aesthetic break. The first step in a cultural revolution is the birth of a new artistic school.” Här blir Tolkiens Inklingar lika intressanta som pre-rafaeliterna, proletärförfattarna, Ezra Pounds vorticism och futuristerna.
Men konsten hör intimt samman med det sanna. Den blir ful av lögner, och med tiden ackumulerar en elit i förfall just osköna lögner. Vi ser resultatet av det idag, med ful arkitektur, dålig musik och infantil konst. ”The art itself becomes literally ugly—we have all seen it” summerar Yarvin utan att behöva gå in på ”menskonst” och liknande. Det betyder att vi behöver en ny estetisk vision, en vision så överlägsen att den sätter skräck i skamsna eliter och tvingar dem att anamma våra idéer. Vi fortsätter citera Yarvin, för snart sagt varje stycke i artikeln är lika poetiskt som kärnfullt, ”the world cannot be won by force. She must be seduced by greatness.” De första ansatserna till denna nya vision finner han i Houellebecqs verk och hos författaren och internetfenomenet Bronze Age Pervert. Detaljerna hos den senare är inte det intressanta, det som intresserar Yarvin är i grunden hans anti-borgerliga och anti-moderna budskap. Den moderna världen är tråkig, liten och begränsad, den senmoderna borgaren en nolla styrd av rädsla. Mot detta ställer Yarvin djuphögern. Enligt John Bruce Leonard härrör detta begrepp från den svenska högern, närmast från min egen Ur ruinerna. Givet att Yarvin är en personlig favorit vore det roligt om han läst boken (äran för att ha myntat det behändiga begreppet tillfaller dock inte mig utan en vis, nordisk herre).
Sammantaget är Yarvins text synnerligen läsvärd. Fokus på dagspolitik har ett betydande värde, men inte om man på kuppen helt försummar den estetiska vision, ”supreme aesthetic excellence”, Yarvin talar om. Den har redan börjat ta form, men var och en bör fundera något kring hur han eller hon bäst hjälper den på vägen. Är det som författare, som gyldene youtuber, som konsthantverkare, som förment apolitisk konstnär, som populariserande tumblrare, som recensent inbäddad i fiendens institutioner, eller som konsument och mecenat?
Vi läser Yarvins text här: The Deep State vs. The Deep Right
Om skribenten: Joakim Andersen
