Man kan följa populärkulturen som en uppsättning myter och budskap, kort sagt som en ideologi som sällan förmedlas genom ord utan oftare genom bilder och musik. I så fall märker man snart att en överväldigande mängd stereotyper är knutna till sådant som kön och ras. I förbigående kan nämnas det obligatoriska svarta vetenskapsgeniet i många filmer och de penningstarka men rasistiska ”good old boys” som dyker upp lite varstans och gärna utsätts för mer eller mindre massivt våld. Stereotypernas innehåll och inbördes hierarki är numera så tydliga att man kan beskriva dem som en mytologi. Men de är samtidigt ytliga och relativt enkla att identifiera, det finns fler budskap av intresse. Ett sådant är kopplat till det fenomen som bland annat getts namnet Generation Snowflake.
”Snowflake” som begrepp för individer med överdriven känsla av att vara unika och vackra dök enligt Palahniuk först upp i den egna boken Fight Club, ”you are not special, you are not a beautiful and unique snowflake” hette det där. Begreppet har därefter blivit relativt vedertaget. Samtidigt är det ett uttryck för en bredare samhällelig förändring. I barnprogram idag besjungs ofta det faktum att ”alla är bra som dom är”, ”vi är bra tillsammans” et cetera. Genom allt från kroppsaktivismen till musik som Aguileras Beautiful har detta budskap spridits även till vuxna, överhuvudtaget bryter gränsen mellan barn- och vuxenkultur samman idag och det är intimt kopplat till snöflingefenomenet. Man kan betrakta det utbredda budskapet att ”alla är fina som dom är” på flera vis. Ett möjligt synsätt är att detta är den överbeskyddade Millennialgenerationen som av sig själva och andra intalas att krav och självförbättring är onödigt, ”alla är fina som dom är.” Det ligger i så fall i linje med en bredare och relativt ny historisk tendens. Självförbättring och oberoende hörde den borgerliga eran till, efter det Sam Francis kallat den manageriella revolutionen lever vi i vad Paul Gottfried kallat ett terapeutiskt samhälle. Istället för borgare och borgerliga ideal har vi där betydande massor av konsumenter och klienter, dessa behöver höra att deras situation är bra som den är snarare än ovärdig människor.
Det ligger en del i ovan skisserade perspektiv. Samtidigt kan man notera att vi här har att göra med ideologi, alltså med en helt eller delvis falsk bild av verkligheten som ligger i överhetens intresse. När överheten regelbundet påstår att ”du är unik och fin som du är” så är det kanske dags att ifrågasätta dels om det verkligen är så och dels om påståendet ens är ärligt menat. Vi lever idag långt efter den massornas revolt Ortega y Gasset beskrev, vi lever i massamhället. Om det är något det samhället inte äger i överflöd så är det unika personligheter och skönhet, just därför kompenserar populärkulturen bristen. Det kan också bidra till att förklara vreden när verkligheten förs på tal, fenomen som ”trigger warnings” och ”safe spaces” är uttryck för vad som kan kallas weaponized snowflakes. Mellan självbild och verklighet breder en avgrund ut sig, ve den som nämner avgrunden. Klyftan mellan självbild/ideologi och verklighet i det postmoderna samhället är för övrigt en starkt bidragande orsak till att snöflingor massproduceras i vår tid, vid sidan av bland annat trender i pedagogik och ideologi. Redan Ortega y Gasset förebådade NPC-memet, ”the majority of men have no opinions, and these have to be pumped into them from outside, like lubricants into machinery.” y Gasset fördjupade sig däremot inte i dialektiken mellan barn och vuxen här, snöflingan är en människa som av samhälleliga skäl inte fått bli vuxen och både längtar efter och fruktar att bli det. Man kan notera att systemet säger att du är värdefull som du är just för att du egentligen fullständigt saknar värde i dess ögon, det exploaterar och marginaliserar unika personligheter på löpande band. I jämförelse har de flesta traditionella samhällen haft större respekt för människovärdet. Men nog om det.
Intimt knutet till snöflingefenomenet är det inslag i samtida populärkultur som med en referens till Freud kan kallas magisk Wunscherfüllung. Det handlar här om synen på hur makt i bred mening uppnås. Historiskt har det handlat om en lång process av kamp, strävan, träning och bildning. I filmer och böcker måste protagonisten offra blod, svett och tårar för att till sist kunna mäta sig med sina fiender. Publiken kunde relatera till detta, de hade liknande erfarenheter (om än i mer vardagsnära skala). Med det postmoderna samhället blir dessa erfarenheter mer sällsynta, i synnerhet bland de kulturkonsumerande skikten. Framgång, attraktion och makt blir därför något som ”bara händer”. Ett bra exempel är Rey i nya Star Wars, som redan från början är för mäktig för att bli psykologiskt intressant eller möjlig att relatera till. Ett annat exempel är männen som plötsligt bara faller för den ointressanta huvudpersonen i diverse rom coms. ”Plötsligt händer det” så att säga, livet är ett lotteri. Snöflingorna är inte intresserade av processen som leder till mästerlighet, de lever i en värld av sociala konstruktioner, och slump, och det påverkar även inställningen till detta. Vi kan här tala om magiska snöflingor. En bieffekt av denna världsbild är att all framgång egentligen är oförtjänt, livet är som sagt ett lotteri och den som råkar vinna bör därför dela med sig.
Men att leva i en social konstruktion på det sätt snöflingor gör, en konstruktion som erbjuds av ett opålitligt system som när som helst kan välja att undanhålla den, är varken tryggt, värdigt eller meningsfullt. Avgrunden mellan självbild och verklighet kommer ge upphov till ångest och frustration, även om man lyckas rikta lejonparten mot oliktänkande finns det en hel del kvar som kan göra skada i det egna psyket. Detta förklarar snöflingans psykologiska cykler, där faser av självtvivel och raseri ständigt hotar att bryta igenom fernissan av förnöjsamhet. Om man når dem bäst genom empati eller genom brutala ”id shivs” är en öppen fråga, att de i längden inte mår bra av att leva överhetens lögner är däremot uppenbart. Att överheten har nytta av växande kadrer av överkänsliga snöflingor är lika tydligt.
Om skribenten: Joakim Andersen
