AGERE CONTRA (utgiven på Hägglunds förlag) innehåller flera texter av Bo I. Cavefors på temat konservativ revolution. Följande text är hämtad ur kapitlet Politisk teologi. Carl Schmitt.
En utmärkt introduktion till Schmitts författarskap är Staat, Grossraum, Nomos, med ett urval essäistik från åren 1916 till 1969. Günther Maschkes kommentar underlättar läsningen för kritiska opponenter. Även anti-schmittister kan berika diskussionen kring Schmitts teorier.
Schmitts filosofi, den juridiska och den teologiska, utgår ifrån nödvändigheten av att hålla stånd mot antikrist och samtidigt lära människorna ett skeptiskt förhållningssätt gentemot politisk förkunnelse och till politisk förkunnelses förkunnare. Schmitt ser den demokratiska staten som skådeplats för smarta medborgare vilka föredrar agera egoistiskt och hycklande. Schmitt utgår ifrån dystra erfarenheter från 1917, då han tjänstgör vid bayerska krigsministeriet för att övervaka fredsfanatiker och andra utopister. Schmitt filosoferar över sådana praktiska erfarenheter över vilka få av hans vedersakare förfogar och han vet att avvikelse från det demokratiska regelsystemet är viktigare än följsamhet gentemot regelsystemet, därför att endast avvikaren förmår och förstår att antingen rädda eller förinta regelsystemet. Ur denna vetskap och ur denna filosofi, tror sig anti-schmittianerna hämta krut hämta krut för att fylla krutpulverpungen: att anti-demokratin är detsamma som prototalism.
Schmitt är en lojal jurist som försöker rädda vad som räddas kunde i samhällen som snabbt gick undergången till mötes, det revolutionära Tyskland efter 1914, Weimarrepublikens Tyskland och nationalsocialisternas Tyskland. Proudhons «Il est surprenant qu’au fond de notre politique nous trouvions toujours la théologie», skulle även kunna vara Schmitts facit för en världsordning där tolerans och riktlinjer, garanteras.
Staat, Grossraum, Nomos är fackmässigt redigerad, där tidiga essäer om författningar och diktaturer, framför allt om den diktaturpotential som gav den tyska Rikspresidenten rätt att utifrån artikel 48 i Weimarförfattningen förvandla den bräckliga demokratin till diktatur, är av stort och aktuellt intresse.
En annan avdelning handlar om politik och idéer, det vill säga framför allt om nationalsocialismens maktpotens, där Schmitt analyserar det moderna statsbegreppet, aktuellt också i genomsocialdemokratiska samhällen.
I essäerna från Weimartiden argumenterar Schmitt elegant och skarpt när han utifrån artikel 48 analyserar författningssubstans i relation till dagspolitisk turbulens och dess faror för människor och samhälle. Tonen är annorlunda i essäerna om nationalsocialisternas första regeringsår. Men den till en början devota tonen gentemot Hitler avtar redan 1936 och Schmitt återgår till sitt eftertänksamma och argumenterande skrivsätt. Efter krigsslutet 1945 undgår man inte förfäras av författarens resignation, men ser som positivt undantag den omfångsrika essän om partisaner och partisankrig, där Schmitts tidigare lust till provokation och lustan att spränga gränsen för politisk korrekthet återkommer. Schmitt fascineras av Mao Tse-tung och Che Guevara.
Illustration: Carsten Regild