”Människoraser i strikt biologisk mening existerar inte.” – Norsteds uppslagsbok, 2007

”Man indelar dem [de nu levande människoraserna] efter vissa ytt­re rasmärken, av vilka de förnämsta är statur (proportioner o. kroppslängd), huvud, ansikte, näsa, ögon, hår o. kroppsfärg, i 15 huvudraser: 1) Vita rasen, 2) Mongoliska rasen, 3) Malajiska rasen, 4) Indianska rasen, 5) Negerrasen, 6) Buschmän o. hottentotter, 7) Ainurasen, 8) Sydvästkinesisk urras, 9) Dravidarasen, 10) Todara­sen, 11) Indisk urras (bhil, vedda, sakai m.fl. folk), 12) Negritora­sen, 13) Papuarasen, 14) Melanesiska rasen samt 15) Australiska ra­sen.” – Norsteds uppslagsbok, 1973

[divider]

Frågan

Vad det är fråga om här är inte om det finns något sådant som människoraser eller inte, d.v.s. underar­ter hos Homo sapiens, och vilka argument som kan framföras för respektive emot ståndpunkten att människoraser existerar. Det frågan gäller är vad ras begreppsligt sett är eller skulle kunna tänkas vara i ett mänskligt sammanhang.

Därmed kommer frågan indirekt att gälla vilka villkor som måste vara uppfyllda för att ras ska kunna vara en realitet i mänskliga sammanhang. Dessa villkor skulle i sin tur kunna utgöra grunden för en ar­gumentation att människoraser, definierat på ett specifikt sätt, faktiskt finns.

Frågan gäller hur begreppet ras kan definieras och varför det kan definieras så.

Kommer jag att kunna hålla mig inom denna problemformulerings ramar eller inte? Vi får väl se!

[divider]

Ingress

När vi ställs inför den mänskliga mångfalden reagerar väl de flesta av oss med att spontant säga, eller känna eller tänka, att det finns en mängd framträdande skillnader mellan oss människor vilka är av ett sådant slag att vi kan delas in i olika sorter eller typer eller raser, eller vad vi nu väljer att kalla det. Detta är barnets reaktion. Barnet ser givetvis genast de många likheterna också. De som springer runt och stojar på lekplatsen är människobarn liksom han själv. Men han uppfattar skillnaderna lika snabbt. Vissa av barnen är så annorlunda än han själv! De ser annorlunda ut och de beter sig också annorlunda Hur han ska förhålla sig till och värdera denna upptäckt, som liksom all mångfald och alla därmed samman­hängande möjligheter att sortera och benämna väcker hans spontana intresse, är en senare fråga, vars svar till inte ringa del beror på hur andra människor reagerar på hans nyfikenhet.

Men det finns ju som bekant även sådana personer som nästan lika spontant eller åtminstone lika snabbt reagerar med att säga att det inte finns några raser bland människorna. Människoraser är en missuppfattning. En fiktion. Ja, rentav en farlig illusion. Som förnekar att de skillnader, vilka väl även de kan se, har någonting med det som brukar kallas ras att göra. Detta är en vuxen och kulturpräglad reaktion. Vilket inte innebär att den är insiktsfullare eller riktigare än barnets.

[divider]

1. Ras som taxonomiskt begrepp

Ras som kategori i ett hierarkiskt system för namngivning och klassificering av levande varelser. Ras an­vänt för att gruppera individer som tillhör samma art och som huvudsakligen liknar varandra men sam­tidigt skiljer sig åt i ett eller flera som väsentliga bedömda avseenden. Till det yttre, till kapacitet eller till beteendet.

Två taxonomiska grundprinciper är (1) indelningen av individer i hankön och honkön och (2) den på denna indelning baserade uppdelningen i tvåkönade grupper bestående av hanar och honon som kan producera fertil avkomma med varandra. Dessa grupper kallas arter.

Eftersom producerandet av fertil avkomma är livets nyckelvillkor, det man med en teleologisk formule­ring kan säga att livet går ut på, utgör arten den taxonomiska baskategorin. Övriga allmännare kategori­er används för att ordna arterna utifrån deras släktskapsrelationer tills man får ett heltäckande system där alla kända arter ingår.

Begreppet ras, eller underart, blir mot denna bakgrund problematiskt. Det finns alltid vissa mer eller mindre tydliga skillnader mellan de individuella representanterna för en art, men om dessa skillnader inte utgör något hinder för reproduktion hur motiverar man då en ytterligare uppdelning inom arten? Och hur avgör man vilka typer av egenskaper en sådan uppdelning ska bygga på? Finns det taxonomis­ka raser? Och om det finns det hur ska de i så fall definieras?

Vår obotliga lust att ordna de livsformer vi kommer i kontakt med utifrån de likheter och skillnader vi kan iaktta hos dem driver oss vidare, men samtidig håller de teoretiska konstruktionsprinciperna oss till­baka och ifrågasätter det meningsfulla eller rentav sanningsenliga hos det vi gör.

Ras är ett avvikande begrepp i taxonomiska sammanhang. Ett problematiskt gränsbegrepp. Men detta gör också begreppet extra intressant, bl.a. därför att det kan säga oss något om den mentalitet som ut­gör drivkraften bakom det taxonomiska tänkandet, nämligen önskan att upptäcka tillvarons osynliga geometri, att försöka se de pyramider som döljer sig bakom tingens mångfald och som förlänar dem ordning och sanning; en ordning och sanning som är högre än den de mångfaldiga tingen äger i sig själ­va.

Men för de människor som lever i direkt samspel med naturen och dess krafter, som odlar växter och föder upp djur och försörjer sig på det överskott som denna verksamhet ger, förhåller det sig på ett an­nat sätt än för dem som har råd och möjlighet att vara enbart platoniska observatörer. Den praktiska människans fokus ligger inte på att skapa det perfekta och allomfattande klassifikationssystemet för tingen i naturens, utan tvärtom på att upptäcka och utnyttja de punkter där ordningen saknas eller är ofullständig och möjligheterna uppstår: möjligheterna att kombinera och omkombinera, att förändra och förbättra. Dessa möjligheter uppenbarar sig bland individernas svåröverskådliga och skiftande mångfald inom de någorlunda lättidentifierade artgränserna och de kan där ta form i de besvärlig kate­gorier som vi kallar raser (huvudraser och underraser) och varieteter.

För de som arbetar med djuravel och växtförädling, oavsett om de gör det vägledda av nedärvda kun­skaper i förening med egna erfarenheter eller på basis av vetenskapliga teorier och systematiska experi­ment, är möjligheten att urskilja och definiera raser och varieteter ett nyckelvillkor för framgång. Dessa underkategorier visar vilka egenskaper som är bestämmande för en art och hur de kan variera inom den, i vilka kombinationer de brukar uppträda och hur en egenskap eller kombination av egenskaper kan påverka någon annan. Med hjälp av dessa kunskaper kan man sedan välja ut vilka individer som ska paras eller korsas med varandra i syfte att underhålla eller förstärka vissa som lämpliga ansedda egen­skaper, t.ex. snabbhet, pälsens färg eller mjölkproduktionsförmågan, och undvika andra som tvärtom betraktas som olämpliga eller t.o.m. skadliga. Dessa syften kan uppnås såväl genom avel mellan djur av samma ras som genom avel mellan djur av olika raser. Hur man går tillväga beror på vad man vill upp­nå. Rasrenhet är inget självändamål vid djuravel. Poängen är att indelningen i raser är lika väsentlig oav­sett vilken avelsmetod man använder sig av.

Om en indelning i raser (och underraser) underlättar avelsarbetet, t.ex. indelningen av svenska nötkrea­tur i kullig eller obehornad ras, rödbrokig boskap och svartbrokig låglandsboskap, om den gör att man säkrare kan bibehålla kvaliteten hos en djurbesättning eller snabbare förbättra den, eller om den rentav utgör en långsiktig förutsättning för detta arbete, så äger ras realitet i detta sammanhang. Och om indel­ningen i raser fungerar på dessa sätt och i vilken utsträckning den gör det kan bara avgöras av dem som är involverade i avelsarbetet, praktiskt eller ekonomiskt, och som har kunskap om vad som är lämpliga respektive icke lämpliga anlag och kan bedöma i vilken mån de önskvärda resultaten har uppnåtts.

Om vi nu tänker oss att någon – en härskare eller en vetenskapsman – vill tvinga eller locka människor att para sig med varandra i syfte att förbättra människans anlag i några avseenden, eller om människor frivilligt väljer att para sig i detta syfte, och att en indelning i raser kan hjälpa dem att uppnå detta mål på ett sätt som andra verktyg inte förmår (snabbare, säkrare, lättare), och därtill utgör en förutsättning för långsiktig och stabil framgång, då visar detta att ras är en realitet i detta sammanhang. Precis som ovan är det bara de som har detta mål med människan och känner dess innebörd som kan avgöra om rasindelningen fungerar som det är tänkt och om kategorierna således motsvaras av något reellt. Man kan ha olika åsikter om det lämpliga i människoavel, i synnerhet en påtvingad sådan, men det är en an­nan fråga.

Det finns inget som hindrar att den som felaktigt tror sig se tydligt avgränsade raser inom en art väg­ledd av denna övertygelse bedriver en avel som resulterar i uppkomsten sådana raser, varvid han i efter­hand kanske tvingas inse att de raser han i början trodde sig urskilja inte existerade men att de nu – tack vare denna inbillning – gör det! Såväl hundens som kattens många raser är en följd av människans do­mesticering och långvarig avel av dessa arter. På samma sätt skulle människan kunna avla fram nya människoraser om hon ville det – eller avla bort de som redan finns. Det finns intressanta rön som vi­sar att vissa egenskaper som traditionellt har betraktats som rasdefinierande, bl.a. kroppslängd, hårfärg och ögonfärg, kan förstärkas mycket snabbt i en mänsklig population och bli karaktäristiska under lop­pet av tre till fyra generationer. Detta skulle kunna förklara det labila intryck som människoraser kan göra, att de är svåra att avgränsa från varandra och att de tenderar att dyka upp och försvinna i histori­en. Något som vore intressant att undersöka är om urbaniseringen kan verka rasbildande genom att för­stärka en spontan genetisk uppdelning av människor. Det som brukar beskrivas som uppkomsten av ett klassamhälle, en utveckling som tar sin början med den storskaliga industrialiseringen, skulle då kunna vara ett förstadium till en rasdifferentiering. Kanske har den mentala eloifieringen av delar av den vita medelklassen i västvärlden en genetisk aspekt? Men detta var en parantes.

Att hävda att det inte finns några raser inom en viss art eller att det finns x antal sådana är att delvis missförstå eller förvanska rasens begrepp. Ras är inte enbart en aktualitet inom en art utan även en po­tentialitet, något som håller på att bli till, förändras eller försvinna. Om det finns människoraser eller inte är åtminstone delvis en fråga om vilken inställning vi har till människan, om vad vi anser är det vä­sentliga hos henne och vad vi vill åstadkomma med henne. Det är följdriktigt att ras är ett irrelevant el­ler rentav stötande begrepp för den individualistiska njutningsmänniskan. Efter henne finns ingen syn­daflod, ty som hon ser det finns det ingenting av intresse efter henne själv.

[divider]

2. Ras som kausalt begrepp

Ras som en förklaring till varför något är som det är eller sker som det sker.

Ras som förklaring förutsätter att ras är en verkande kraft, d.v.s. att det finns en mekanism hos t.ex. människan som kan orsaka det vi vill förklara med raslikheter och rasskillnader. För att ras ska fungera som ett kausalt begrepp måste vi ha någon föreställning om denna mekanism och helst också veta nå­got om den. Dessa kunskaper kan den moderna genetiken och biokemin ge oss.

Det taxonomiska rasbegreppet förutsätter inte något kausalt rasbegrepp. För att kunna ordna jordens livsformer i ett hierarkiskt system behöver man inte ha några kunskaper om varför de är beskaffade som de är eller varför de liknar respektive skiljer sig från varandra i olika avseenden. För den som bedri­ver avelsarbete räcker det att veta att avkomman i vissa väsentliga avseenden och med viss regelbun­denhet tenderar att liknar föräldrarna. Man kommer väl att ta för givet att avkommans egenskaper på något sätt orsakas av föräldrarnas, men hur och varför behöver man egentligen inte bry sig om.

Om antagandet av existensen av människoraser kan förklara saker som rör människan då kan ras vara en kausal realitet i mänskliga sammanhang. Om de saker som kan förklaras är många och stora då kan ras vara en väsentlig realitet i sådana sammanhang. Om vissa mänskliga angelägenheter enbart kan för­klaras genom antagandet av raser eller om detta antagande gör förklaringarna (betydligt) enklare och rimligare än alternativen då är ras en kausal realitet i mänskliga sammanhang. Och om de angelägenhe­ter som enbart kan förklaras genom antagandet av raser eller som förklaras bäst av detta antagande är många och stora då är ras en väsentlig realitet i sådana sammanhang. Allt detta borde man kunna vara överens om oavsett vilken inställning man har till föreställningen om människoraser.

Exempel på saker som kanske bara kan förklaras om man antar att det finns raser i bemärkelsen på ge­netiska grunder åtskiljbara grupper av människor: (1) uppkomsten av folk, d.v.s. av grupper av männi­skor som är alltför stora och rörliga för att de ska kunna hållas samman enbart av familjeband, (2) upp­komsten av distinkta kulturer med t.ex. olika sociala grundstrukturer, gudsföreställningar (monoteism eller polyteism), estetiska formelement, tidsuppfattningar, tabuföreställningar och kroppsspråk, och (3) upp­komsten av civilisationer. Rasbegreppets förklaringsförmåga och betydelse kan variera mellan dessa fö­reteelser. Medan rasgemenskapen kan vara den avgörande faktorn bakom folkens uppkomst och fort­bestånd är den kanske bara en av flera faktorer bakom civilisationernas utveckling o.s.v.

Men för att börja från den elementära början så har en orsaksförklaring sitt ursprung i ett tillstånd av undran, oro eller nyfikenhet. I att man ställer en varför-fråga som man gärna vill ha svar på.

För barnet i ingressen är världen full av spännande frågor. Varifrån kommer vinden? Varför är elefan­ten så stor? Varför ser grannbarnen så annorlunda ut? ”Därför att de kommer från Afrika”, förklarar den vuxne. Men barnet har en lekkamrat som också kommer från Afrika och han är lika ljus och blåögd som han själv. ”Därför att de kommer från olika delar av Afrika”, svarar den vuxne då. Barnet förstår att det inte finns någon hållbar eller intressant kausalitet bakom det svaret och att den vuxne alltså an­tingen inte vet eller inte är så intresserad av hans frågor. Tack och lov att det finns böcker! Snart är han stor nog att lära sig läsa och då ska ta reda på svaret själv. Kanske har han vid det laget glömt bort sin fråga eller tappat intresset för den. Eller så har han tvärtom upptäckt nya intressanta skillnader mellan människor som gör det ännu angelägnare för honom att hitta ett svar.

Att vara nyfiken och vetgirig och tycka sig se skillnader och mönster överallt är inte någon garanti för att man vet mer eller har bättre urskillningsförmåga än den som inte ser någonting. Att man lyckas ur­skilja 15 olika människoraser är inte ett bevis på att man ser bättre än den som inte ser några alls. Fast det finns egentligen ännu mindre som talar till förmån för den icke intresserades eller icke diskrimine­randes världsbild. Allt annat är lika utgör den psykofysiska energi som förbrukas när någon tycker sig ha upptäckt någonting ett skäl att intressera sig för vad han har att säga, eftersom hans observation – inbillad eller inte, feltolkad eller inte – under alla omständigheter innebär att något har skett och att ett stycke mänsklig potential har förverkligats. Detta skäl saknas visavi den som inte har reagerat och såle­des inte har utnyttjat några av sina mänskliga möjligheter. Att en teori som ger en positiv förklaring av ett förhållande måste ha stöd utifrån innebär att en negativ teori, d.v.s. en teori som säger att en positiv teori är falsk, också måste ha det. Det räcker inte att kräva bevis för den positiva teorin och sedan av­färda den när man finner dessa belägg felaktiga eller otillräckliga. Den enda verkligt intressanta veder­läggningen av en teori är en annan teori som ger ett bättre svar på den förstas frågor.

Den som urskiljer mer eller mindre omfattande mönster av väsentliga fysiska och psykiska skillnader mellan olika folkgrupper och vill förklara dem med existensen av stabila, genetiskt definierade underar­ter eller raser hos människan måste motbevisas genom att man visar antingen att dessa skillnader inte finns eller att de inte är av den omfattning eller betydelse som hävdas (inte så utbredda, regelbundna, varaktiga etc.) eller att det inte går att hitta någon tillräckligt tydlig och stabil samvariation mellan de fy­siska och psykiska skillnaderna å ena sidan och det genetiska arvet å den andra. För den naive betrakta­ren är skillnaderna mellan t.ex. en etnisk svensk och en etnisk somalier lika stora och uppenbara som skillnaderna mellan, säg, en schäferhund och en rottweiler eller mellan en abessinsk katt och en siames. Oavsett hur man väljer att definiera och bedöma skillnaderna i de senare fallen måste man motivera varför skillnaderna i det första fallet inte kan definieras och bedömas på samma sätt. Är inte människan också ett djur? Har den procentuellt sett lilla genetiska skillnaden mellan människan och andra dägg­djur, vilken ofta brukar användas som argument mot mänskliga anspråk på att inta en unik ställning i skapelsen, plötsligt fått så stor betydelse att människan måste särbehandlas i fördarwinistisk anda? Men om nu dessa genetiskt små skillnader är så betydelsefulla kan då inte de ännu mindre skillnader som finns mellan olika folk också få betydelse? Eller är de kanske för små? Men eftersom en gen eller en gen­kombination kan vara skillnaden mellan hälsa och sjukdom hos en individ hur ska man i så fall definiera kvantitet i genetiska sammanhang? Mycket vore som synes enklare om vi hade kunnat vara fördomsfria i förhållande till oss själva.

Vi använder de facto genetiken för att förklara en mängd individuella faktorer: längd, huvudform, ögonfärg, vissa fysiska och psykiska sjukdomar, intelligensnivå etc. De nästan komiskt stora likheterna mellan enäggstvillingar är ett så självklart exempel att vi tycker att orsaken alltid borde ha varit uppen­bar. De genetiska förklaringarnas potential är i det närmaste outtömlig, och vi måste snarare akta oss för att börja tro att genetiken kan förklara allt mänskligt och att andra förklaringar inte är några riktiga förklaringar. Att använda genetiken i syfte att försöka definiera olika människoraser och för att förklara likheter och skillnader mellan olika folkgrupper är ett lika vetenskapligt och relevant forskningsområde som andra. Dess praktiska värde och framtid kan bara avgöras utifrån dess resultat: om det går att iden­tifiera grupprelevanta genetiska skillnader; om och i vilken mån de genetiska skillnader som eventuellt kan konstateras kan förklara folkgruppernas levnadsomständigheter och deras relationer till andra folk m.m. Redan tanken på att det kunde gå att upprätta ett sociokulturellt kompatibilitetsindex på basis av konstaterade genetiska likheter och skillnader mellan olika folk borde göra detta till ett prioriterat forsk­ningsområde i en globaliserad värld. En prioritet för alla folk, kunde man naivt tycka.

[divider]

3. Ras som praktiskt samhällsbyggande begrepp

Ras som en föreställning som stärker människors identitet och gemenskap, som förklarar för dem vad de är och varför och som ger dem en tydlig och stabil socialt definierad självuppfattning vilken under­lättar och stärker sammanhållningen mellan dem ochg bidrar till att de kan samarbeta bättre och har lät­tare för att tolerera varandra, trots de (i många fall stora) mentalitetsmässiga och sociala skillnader som kan finnas mellan dem. Ras som en socialt konstruktiv och kulturellt produktiv idé.

Även om ras skulle sakna taxonomisk betydelse och vetenskaplig förklaringsförmåga i mänskliga sam­manhang, även om de skillnader som man kan konstatera mellan olika folkgrupper inte är av ett sådant slag att de kan ligga till grund för en indelning av dem i väldefinierade och lättidentifierade taxonomiska kategorier eller användas för att förklara diverse intressanta sociokulturella förhållanden hos dem, kan ras likafullt vara en intressant och konstruktiv idé som en stat eller de ledande männen hos ett folk kan vilja tillämpa och utveckla på olika sätt, t.ex. genom skapandet av nationella ursprungsmyter och sym­boler eller genom instiftandet av gemensamma högtider, idrottstävlingar och heroskulter, i syfte att bl.a. åstadkomma större enhet och sammanhållning bland folket.

Att föreställningen om rasgemenskap kan fungera på detta sätt går det att hitta många exempel på såväl i historien som i nutiden. De som vill använda rasgemenskap som en samhällsbyggande idé kan även stödja sig på socialpsykologins teorier som visar hur stabil sammanhållningen är i grupper med en stark kollektiv identitet. Ras som idé representerar f.ö. en ännu starkare kollektiv identitet än t.ex. medbor­garskap och klass, eftersom rastillhörighet ju definieras som något medfött som man inte kan ändra på eller välja bort. Om man lyckas göra ett folk övertygat om att de utgör en särskild ras, en ras som rentav är utvald av Gud eller som är av ett renare och ädlare slag än alla andra, kan man förmodligen stärka dess handlingsförmåga och konkurrenskraft i väsentlig grad. Att tron på raslig gemenskap har ett över­levnadsvärde är hur som helst tydligt.

En stat som vill stärka den nationella gemenskapen eller som frambringa en sådan, t.ex. i syfte att för­hindra sönderslitande konflikter mellan olika regioner i landet eller för att åstadkomma försoning och förnyad framtidstro efter ett blodigt inbördeskrig, kan välja att använda rasbegreppet för att definiera och framhäva det gemensamma ursprunget och den gemensamma historien. Genom att få folket att tro på och leva i föreställningen om att de utgör en raslig gemenskap kan de styrande bl.a. frambringa släkt­liknande band av solidaritet mellan olika socioekonomiska grupper samt hos de enskilda individerna stärka det inre motståndet mot handlingar som bara gagnar dem själva.

Om föreställningen om en rasgemenskap verksamt kan bidra till att förbättra samhället (ur de styrandes perspektiv), och om det dessutom är ett enklare och effektivare medel än andra, kommer ras att vara ett politiskt intressant verktyg oavsett dess vetenskapliga status. Om det politiska utnyttjandet av rasbe­greppet får påtagligt positiva konsekvenser för folket i dess helhet kan det rentav komma att påverka folkets synsätt och beteenden och i förlängningen dess sammansättning i en sådan riktning att det efter ett antal generationer börjar realisera sig själv som ras i biologiskt mening.

Om ett samhälle som konstruerats på rasbegreppets och rasgemenskapens grund visar sig fungera väl, d.v.s. om samhällsordningen överlag accepteras och bekräftas av folket, om samhället präglas av tenta­tiv vänlighet och hjälpsamhet, av ett spontant framvuxet engagemang för behövande, om kriminaliteten i det är låg och om brott mot kvinnor, barn och åldringar betraktas som en särskilt skamlig handling vil­ken måste bestraffas med större stränghet än andra, om det förmår hantera nationella kriser och andra större samhällsproblem på ett handlingskraftigt och framgångsrikt sätt o.s.v., då bekräftar detta värdet och riktigheten hos denna konstruktion, och begreppet ras äger då realitet på det politiska planet. Att invända mot denna slutsats innebär indirekt att man hävdar att ett samhällstillstånd av det slag som har skisserats här inte är något positivt och eftersträvansvärt. Det finns människor som tycker att andras lycka är fadd och meningslös. De är de beklagansvärda.

Men att bygga ett samhälle på en fiktion eller rentav lögn! Är det lämpligt? Är det anständigt? Nej, det är det inte, och om förställningen om en rasgemenskap vore ett rent påhitt utan någon grund i verklig­heten skulle det knappast fungera heller. Det socialliberala samhället vilar på föreställningen om jämlik­het, om alla människors lika värde, i förening med idén om individuell frihet som det högsta värdet, vil­ket innebär att gemenskap är ett derivativt värde, något som uppstår och får sitt värde genom individer­nas fria val. Dessa föreställningar är knappast några obestridliga sanningar utan snarare två tämligen djärva hypoteser – eller rentav myter. Man kan hävda att de har varit mycket framgångsrika. Se bara på rikedomen i efterkrigstidens USA och Västeuropa! Fast har det socialliberala samhället egentligen exi­sterat tillräckligt länge och i tillräckligt ren form för att vi ska kunna avgöra det? Fiktionen att ett folk som svenskarna eller somalierna utgör en rasgemenskap är i jämförelse med dessa idéer snarare att be­trakta som en generalisering av verkligheten, som en förenkling eller ett förtydligande av sanningen.

Att bygga ett samhälle på en – medveten – konstruktion? Nej, det vet jag inte om jag tror på. Alltför medveten får den nog inte vara om den ska kunna fungera. Men eftersom sociala konstruktioner är ett nyckelbegrepp och en bärande förklaringsmetod inom de dominerande eller mest högljudda delarna av de akademiska och politiska kulturerna borde det inte finnas några principiella invändningar från detta håll mot ras som social konstruktion eller mot en politik som med hjälp av diverse åtgärder och pro­gram försöker konstruera rasidentiteter och rasgemenskaper. Man kan ogilla en dylik politik och försö­ka motarbeta den, men man kan i konsekvensens namn inte avfärda den som ett bedrägeri eller vilja förbjuda den när man själv arbetar med liknande synsätt och metoder.

Om man kan hitta goda argument för ett rasbaserat eller på en rasgemenskap konstruerat samhälle går det synbarligen att hitta ännu fler argument för att ras tvärtom är en socialt destruktiv föreställning som ger upphov till diskriminering och förtryck och framkallar allvarliga samhällskonflikter av en mängd skilda slag. Man kan exemplifiera med rasförföljelser och raskravaller, med etniska rensningar och krigs­handlingar mellan olika folkslag. Vad dessa exempel egentligen visar – att raser och rastänkande är nå­gonting skadligt eller att det är riskabelt att blanda olika etniska grupper och att större styrkeobalanser mellan grannfolk alltid har utgjort en krigsrisk – kan kanske diskuteras. Om man önskar ett annat sam­hälle än det etniskt någorlunda homogena, där folket uppfattar sig som en etnisk gemenskap eller ras och betraktar detta som någonting naturligt och positivt, kommer man att betrakta rasbegreppet som ett allvarligt hinder för ens politiska strävanden och dekonstruerandet av det följaktligen som en nyckel till förverkligandet av det icke raspräglade och multikulturella samhälle som man själv vill ha.

Här måste vi emellertid observera att många av rasbegreppets socialt destruktiva konsekvenser inte är en direkt följd av raserna eller rasföreställningarna själva, utan tvärtom av den politik som de individer för vilka betraktar ras som en skadlig myt och med alla medel försöker motarbeta och avlägsna rasföre­ställningarna och deras olika praktiska yttringar. Men om människor överlag föredrar ett etniskt homo­gent samhälle framför ett etniskt blandat och väljer i enlighet med denna preferens i den mån de har möjlighet därtill inom de legala och ekonomiska ramar som staten ger dem, då är det knappast de som är problemet utan snarare den lilla upplysta minoritet som i (den härskarmytiska) föreställningen om sin intellektuella och moraliska överlägsenhet inte anser att den behöver ta hänsyn människor som inte de­lar dess uppfattningar. Många rasrelaterade problem har orsakats av upplysta eliter av detta slag. Kanske rentav de flesta? Människor som betraktar sig själva som representanter för olika raser eller motsvaran­de har ju faktiskt i alla tider kunnat leva i fred med varandra och t.o.m. som regel haft positivt utbyte av varandra – under förutsättning att de ägt geografisk trygghet i form av ett eget land eller område. Ras­skillnader är inte i sig en källa till konflikter. De kan förvisso väcka osäkerhet och fruktan, men de kan lika gärna väcka nyfikenhet och företagsamhet.

[divider]

4. Ras som sociobiologiskt begrepp

Ras som något som definieras i en kombination av biologiska och kulturella termer.

Om människan inte är någon rent biologisk varelse utan istället som sociobiologin hävdar en biokultu­rell sådan, d.v.s. en varelse som är genetiskt betingad att inom vissa ramar skapa sig någon form av ex­tern organisation för samlevnad och samarbete, vilken till väsentlig del hålls samman och styrs av andra krafter än dem som råder i naturen – kunskapsöverföring och kunskapsackumulation, språk och andra symbolsystem, traditioner, verktyg, politiska institutioner, ekonomisk specialisering och byteshandel m.m. – och som därigenom uppnår ett visst mått av självständighet i förhållande till dessa krafter, måste rasbegreppet definieras och bedömas på sociala och kulturella grunder.

Ras blir ur denna sociobiologiska synvinkel något som inte enbart tar sig uttryck i generella fysiska och psykiska skillnader mellan olika folkgrupper, t.ex. beträffande kranieform, hudfärg, intelligensnivå och temperamentsegenskaper, utan dessutom i sådant som könsroller, språk, religiösa föreställningar, värde­hierarkier, tekniska hjälpmedel, estetiska uttrycksformer m.m. samt i de samhällen och kulturer som byggs upp av alla dessa element. Ja, det är med tanke på de förstärkningseffekter som kan uppstå när individer med likartade förmågor och samma höga kapacitet samverkar med varandra tänkbart att ras­skillnaderna mellan olika folk huvudsakligen, tydligast och fullständigast realiseras på det sociokulturella planet, och att ras i människans fall således reproduceras genom och i form av ett samhälle eller en kul­tur i minst lika hög grad som av hennes biologiska arv. Redan små skillnader i begåvning och tempera­ment, t.ex. en litet aktivare inlevelseförmåga eller något högre språklig kapacitet eller en förmåga att skjuta upp behovstillfredsställelsen litet längre, kan genom samarbete få stora effekter på det samhälleli­ga planet. Och om den sociala organisationen är stabil och får förbli intakt under en längre tid kan des­sa effekter ackumuleras och växa med förbluffande snabbhet. Framväxten av de stora religiöst grun­dande jordbrukskollektiven (stadsstaterna) i Sumer kan vara ett exempel på detta.

Om ras betraktas som ett sociobiologiskt begrepp kan de sociokulturella skillnader som kan konstateras mellan olika folk användas som ett förstärkt argument för att dessa folkgrupper representerar olika människoraser. Att det finns kulturella skillnader mellan olika folk, att de är stabila över tid, omfattande och djupgående, att det finns ett inre organiskt sammanhang hos dem som gör att man kan identifiera en kultur som en specifik sådan, och att det unika och särpräglade tenderar att förstärkas i takt med att den samhälleliga organisationen blir mer komplex och den kulturella nivån höjs, får väl betraktas som ett faktum. Frågan gäller snarare hur dessa skillnader ska värderas, vilka man ska fästa vikt vid och vilka man inte ska fästa vikt vid, och hur man ska väga samman dem och bedöma deras summa.

Om ras i den sociobiologiska mening som har skisserats här, d.v.s. ett dynamiskt samspel mellan å ena sidan vissa betydelsefulla biologiska likheter mellan enskilda individer och å den andra det över tid ac­kumulerade sociokulturella resultatet av dessa individers handlingar, kan (på ett tydligt och väsentligt sätt) bidra till att förklara de mänskliga kulturernas uppkomst och sätt att fungera, de likheter och skill­nader som finns mellan dem och deras sätt förhålla sig till varandra etc., då är ras en realitet i detta sam­manhang. Skillnaderna mellan olika mänskliga kulturer blir då ett tecken på rasskillnader och det unika och särpräglade hos en kultur blir ett sätt att identifiera och definiera en specifik mänsklig ras.

En väsentlig politisk konsekvens av det sociobiologiska rasbegreppet är att om de mänskliga kulturerna har en raslig aspekt kan rasliga förändringar i ett land utgöra ett hot mot dess kultur. Om man anser att biologisk mångfald har ett värde måste man väl även anse att kulturell mångfald har det, eftersom den från sociobiologisk utgångspunkt är ett exempel på biologisk mångfald, och då borde man rimligtvis agera, såväl nationellt som internationellt, för att förhindra stora och snabba rasliga förändringar i län­der. Bevarandet, stärkandet och återställandet av en relativ etnisk homogenitet i ett land skulle då bli ett prioriterat mål för såväl nationella regeringar som internationella samarbetsorganisationer av typ FN. Ett sociobiologisk rasbegrepp är således ett begrepp med konsekvenser. Ett rent biologiskt rasbegrepp är politiskt mindre radikalt än ett sociobiologiskt, eftersom man alltid kan (inbilla sig att man kan) rädda en hotad folkgrupp genom att flytta den till ett reservat någonstans där den inte är i vägen för andra.

Det kommer alltid att finnas personer som ifrågasätter att det finns några medfödda skillnader mellan människor och folk eller att de skillnader som tycks uppenbara för så gott som alla är reella eller att de skillnader som trots allt inte går att förneka är tillräckligt många och stora för att de ska kunna spela nå­gon roll. Mot den som tycker att skillnaderna mellan färger och nyanser saknar intresse kan man inte ar­gumentera. Han får leva i sin jämngråa värld. Men även för den som i färgernas mångfald och nyanser­nas rikedom tvärtom ser ett av livets stora värden finns faror, t.ex. risken att lägga för stor tonvikt vid skillnaderna och inte se eller förminska betydelsen hos de många likheter som ju också finns och för­utan vilka skillnaderna inte skulle kunna uppfattas eller få någon mening.

Att se kulturskillnader som ett uttryck för rasskillnader kan således leda till att man ser rasskillnader där inga finns eller att man överdriver de rasskillnader som faktiskt finns och ger dem för stor betydelse. Den som tolkar de skillnader som finns mellan t.ex. dansk och svensk kultur som en konsekvens av ras­skillnader har förmodligen begått ett misstag någonstans och får granska sina utgångspunkter och sitt resonemang igen. Ingen har sagt att det ska vara enkelt för människan att kategorisera och förstå sig själv. Att det inte är enkelt, att det tvärtom är ett gränslöst komplext problem som ständigt stöter på nya svårigheter, är i själva verket ett intellektuellt överlevnadsvillkor för människan. När hon tror sig ha funnit den definitiva lösningen på problemet eller tvärtom definitivt har gett upp alla försök att finna den hamnar hon i samma grå meningslöshet som den som drabbats av ideologiskt betingad färgblind­het. Att inte veta är ett väsentligt kunskapsvillkor.

[divider]

Summering

Det finns inte ett rasbegrepp utan flera. Ras kan vara en realitet på flera olika sätt och på flera olika plan. Om ras inte är en realitet i en form kan det vara det i någon annan.

Även om man kunde visa att det inte går att på genetisk grund dela upp människan i olika raser, även om man kunde ge vetenskapligt övertygande argument för att det inte löser några problem och inte för­klarar något att dela upp Homo sapiens i underarter, och att ras därför saknar biologisk realitet, kan ras fortfarande vara en realitet i sociobiologisk eller sociokulturell mening. Som politisk realitet förstärks rasbegreppets ställning ju mer man talar om ras, ju mer utrymme och betydelse ras får i politiska diskus­sioner och beslut, oavsett vilken inställning de diskuterande har i frågan om vad ras är och oavsett om det finns något sådant som raser eller ej.

Mycket hade, som sagt, varit enklare om vi kunde betrakta oss själva med samma kritiska distans och il­lusionslösa klarhet som människor i fördemokratiska tidsåldrar förefaller ha kunnat. Föreställningen om människan som ett djur är oförenlig med det upplysningsrationella och jämlikhetsdemokratiska politisk­a system som används i västvärlden i dag. Däri ligger detta systems avgörande svaghet, vilken förr eller senare kommer att bringa det på fall. Det är på något sätt tänkvärt att Darwin och hans teorier är unge­fär samtida med genombrottet för den moderna demokratin.

Finns det andra rasbegrepp än de fyra som har diskuterats här? Ja, säkert! Det kausala rasbegreppet kan delas upp i flera olika begrepp. Begreppen går även över i varandra och är delvis överlappande. Det är särskilt tydlig beträffande det kausala rasbegreppet och det sociobiologiska. Någon skulle kanske säga att det sociobiologiska rasbegreppet är ett exempel på ett kausalt rasbegrepp. Må så vara.