Sedan början av oktober har Hollywoodmogulen Harvey Weinstein pekats ut som både våldtäktsman och annat av flera skådespelerskor som arbetat med honom. Den bild som framträtt i artiklar i bland annat The New York Times och The New Yorker är allt annat än sympatisk, Weinstein har enligt den satt i system att utsätta unga kvinnor för övergrepp. Bland annat ska han ha bjudit in dem till möten med flera deltagare, deltagare som sedan på en given tidpunkt lämnat mötet så att flickorna lämnats ensamma med Weinstein. Det hela tycks ha varit känt i Hollywood under decennier, men Weinsteins makt har gjort att ingen velat riskera sin egen karriär genom att hänga ut honom (även om detta kunde varnat hans offer). Tvärtom finns det tecken på att tidigare reportage genom påtryckningar lagts ned, bland annat Matt Damon pekas ut som en av de som ”ställt upp” för att skydda Weinstein.
Hollywood tycks kort sagt dras med djupt rotade problem. Weinstein är inte ensam om beteendet, bland annat Polanski och Allen har tidigare också kopplats till osunda beteenden. Elija Wood har beskrivit Hollywood som en plats med ett allvarligt ”pedofilproblem”, John Travolta påstås ha beskrivit liknande beteenden riktade mot manliga skådespelare. Även om det är positivt att många nu gått ut och berättat om Weinstein bör vi också notera att samma människor länge hållit tyst, trots att de borde kunnat anta att fler unga kvinnor skulle falla offer för honom som följd av det, enbart för att skydda sina egna karriärer. Bilden av Hollywood som träder fram är osmickrande. Samtidigt är detta alltså den miljö som producerar en avgörande del av vår civilisations populärkultur. Var och en kan själv dra sina egna slutsatser av detta, och vad det innebär för oss. Det hela kan liknas vid en själslig röta. Samtidigt skulle avslöjandena om Weinstein kunna underlätta för den som vill rikta mer fundamental kritik mot Hollywood, även om sådan kritik som bekant bör åtföljas av alternativ, av eget kulturskapande.
Yta och sken
Med utgångspunkt i John Glubb kan man säga att den amerikanska stormakten befinner sig i dekadensens fas, den sista fasen innan en stormakt faller sönder eller går under. Weinstein med flera blir då begripliga, för förebilderna under en sådan fas är kändisarna snarare än krigarna, de visa eller några andra. Och bakom kändisarna står de som kontrollerar kommunikationsmedlen/kulturindustrin, de som gör kulturen till en vara. Många feminister kommer använda Weinstein som exempel på patriarkatet, en mer rimlig tolkning är att det handlar om ett superpatriarkat där små grupper av män, och en och annan manhaftig kvinna, behandlar både män, kvinnor och barn illa. Det kanske det för övrigt alltid har gjort.
Våra förfäder såg med förakt på sin tids ”kändisar”, i Västgötalagen heter det som bekant ”varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt”. Förklaringen till detta är att deras världsbild byggde på att vara snarare än att imitera, vara snarare än sken. Att den som kan imitera andra och spela känslor skulle vara ett föredöme var dem främmande, det säger sig självt att en sådan människa mycket väl kan vara tom eller rentav sjuk. I vår sen- eller postmoderna era har denna insikt istället ställts på huvudet, vi beundrar människor för roller de spelat eller för att andra beundrar dem. Att denna människotyp mycket väl kan välja att kalla sig feminister trots att de egentligen är våldtäktsmän skulle knappast ha förvånat våra förfäder, kan i förbigående nämnas.
#metoo
Hollywoods pedofilproblem säger alltså viktiga saker om vår civilisations problem, om hur yta och sken kommit att hamna i centrum och hur psykopater och narcissister i samma veva vunnit betydande makt. Man kan här tala om fejksamhället, med fejkbarn, fejknyheter, fejksvenskar, fejkfeminister och mycket annat, men till detta återkommer vi. I kölvattnet efter Weinstein har fler mäktiga män i media anklagats för liknande beteende, i Sverige bland annat Fredrik Virtanen, Jan Guillou och Martin Timell. Timell tycks främst vara någon som kastas åt vargarna för att rädda Virtanen och för att kopplingen ”rasism + homofobi + sexism” ska kunna göras snarare än bara ”sexism + feminism”, men det hela är intressant. Det är positivt att etablissemanget förlorar legitimitet, vilket givet medias hantering av det hela blir resultatet (anonyma kommentatorer på internet hängs ut med namn och bild, Virtanen blir ”Aftonbladetmedarbetaren”). Det hela är samtidigt ett allvarligt slag mot ”kulturmannen”, vilket innebär att en ny generation av unga feminister kommer flytta fram sina positioner (detta kan ha varit avsikten från början). Den motbjudande praktik som avslöjats bör oavsett vilket ha konsekvenser, Sverige behöver dessutom en debatt om våldtäkter och deras koppling till makten (oavsett om det handlar om feministiska kulturmän eller våldtäktsepidemier). Här kan aktivt metapolitiskt arbete spela en viktig roll, för media kommer försöka styra det hela till att handla enbart om ”män”. En positiv effekt av det hela kan också bli en debatt kring varför en del mäktiga män med tveksam praktik kallar sig feminister, man behöver inte vara psykolog för att ana att ”kapten Klänning” kanske bara var toppen på ett isberg.
Att kräk kontrollerar vår kultur och vår media är ett allvarligt problem, och detta kan bidra till att de förlorar mycket av sin legitimitet. Det är positivt både för vår civilisation och för de unga kvinnor, män och barn de förgriper sig på. Men för att detta ska vara möjligt måste människor se verkligheten bakom det glättiga skenet, och för detta krävs metapolitiskt handlande.
Om skribenten: Joakim Andersen
