Den senaste tiden har det framkommit att flera av medlemmarna i det politiskt korrekta nätverket #jagärhär inte bara försvarat en ensamkommande afghan dömd för sexuella övergrepp mot en 14-åring, utan också angripit och misstänkliggjort den drabbade flickan. Detta har av naturliga skäl inte tagits upp i etablerad och ”agendasättande” media, den dömde har ofta representerat gruppen ensamkommande och bland annat skakat hand med Stefan Löfvén. Däremot har det rapporterats om det i alternativa medier, bland annat har Katerina Janouchs Katerina Magasin publicerat en intervju med flickans mamma.
Det hela är motbjudande på flera sätt. Att sexualförbrytare tillåts stanna i vårt land är ett uttryck för förakt för dess invånare och ointresse för flickors och kvinnors trygghet. Att vuxna kvinnor dessutom skickar kramar och stöd till gärningsmannen och misstänkliggör en 14-åring framstår för de flesta som ett symptom på att något är allvarligt fel på vårt samhälle. Dessutom när en annars närgången etablerad media de facto håller både dem och gärningsmannen bakom ryggen genom att inte skriva om deras uppseendeväckande handlingar. Detta är ynkedom.
Panta rei
Men det säger också något avgörande om vårt samhälle och dess språk. Herakleitos menade att ”allt flyter”, allt befinner sig i ständig förändring. Detta gäller även orden, inte minst i ett samhälle som vårt där relationen mellan ord och verklighet tas på begränsat allvar. Detta är fallet även med ett ord som feminism. Manliga feminister som Joakim Lamotte och Jonas Lundgren förfasas över att andra, i praktiken oftast kvinnliga, feminister kan försvara sexualbrottslingar. Vad de missar är att betydelsen av orden befinner sig i ständig förändring, och att deras definition av feminism inte ligger i idéhistorisk framkant. Deras karta är föråldrad med minst ett decennium i ögonen på dagens mer etablerade feminister.
Något som skett är bland annat att synen på sexualbrott relativiserats. Detta är logiskt, givet den starka kopplingen mellan etablerad feminism och etablerad antirasism (man kan utan problem argumentera för att feministerna i den alliansen är subalterna, alltså underordnade). Idag är snart sagt alla övertygade om att invandring leder till fler sexualbrott. Det uppstår då en potentiell konflikt mellan feminism av den gamla skolan och antirasism. En del feminister väljer att hålla fast vid den gamla tolkningen och talar fortsatt flitigt och upprört om våldtäkter. Andra släpper diskret frågan, och kan rentav som internetfeministen ”Lady Dahmer” anklaga de mer konservativa feministerna för att vara rasister. Det vi bevittnar är alltså hur en traditionellt viktig vänsterfråga övergår till att bli en allt mer utpräglad högerfråga (kvinnofrid och kamp mot våldtäkter har länge varit en högerfråga, men samtidigt också en viktig fråga för vänstern). Man kan notera att detsamma gäller synen på pedofili och månggifte, i praktiken är den etablerade vänstern i full färd att släppa dessa frågor, och inte enbart på grund av faktorn ”brunstiga batikhäxor”.
Samtidigt blir situationen för vita, manliga feminister allt mindre avundsvärd. För inte så lång tid sedan lade många feminister fokus på strukturer, bland annat patriarkat och fallogocentrism, då var manliga feminister en naturlig och värdefull allierad. Men idag har feminismen degenererat, och fokus blivit mer identitetspolitiskt. Motståndaren är då allt mindre strukturer, och allt mer ”vita män”. En talför och högljudd manlig feminist som Lamotte är då inte en värdefull allierad, utan, med Dahmers ord, en ”parasit”. I vad mån detta beror på att feminister och antirasister nu vunnit så mycket makt att de vettigare företrädarna lämnat scenen och den domineras av de ressentimentanstrukna, att populärkulturen degenererar alla politiska miljöer i sådan mån att de faller för enkla fiendebilder, eller att det finns en idéhistorisk logik i det hela är svårt att avgöra som utomstående. Ett inslag av att naturen avskyr vacuum är tydligt, gruppen vita män får inte försvara sig och då växer hatet mot dem naturligt enligt logiken att det är roligare att sparka den som ligger. Man ska heller inte överskatta betydelsen av ideologier som postkoloniala vithetsstudier, den som studerar allt från barnprogram till musikvideor märker snabbt det sentiment som kan summeras som ”en värld utan vita män”. Allt detta spelar in och gissningsvis mer därtill.
Slutresultatet är i varje fall feminister som av mer eller mindre taktiska skäl relativiserar sexualbrott, även mot barn, och istället för att fokusera på strukturer som patriarkatet vänder sina negativa känslor mot gruppen vita män. På ett mänskligt plan är detta motbjudande. På ett politiskt plan är det ett självmål som bekräftar att den gudarna vill förgöra slår de först med vansinne. Den ”vänster” och den ”feminism” som ägnar sig åt sådant har svårt att få med sig andra kvinnor och framstår som psykiskt och moraliskt avvikande. Deras metamorfos har gått för fort och existensen av alternativa medier gör att deras beteenden snabbt når övrig befolknings dömande ögon. Detta innebär att den för många viktiga frågan om våldtäkter och kvinnofrid kan tas över av en mer radikal höger, liksom att möjligheter till närmanden mellan denna och en mer gammaldags feminism blir en möjlighet i vissa frågor. Vi lever i spännande tider och ett betydande antal av motståndarlagets nyttiga idioter har blivit vansinniga.
Om skribenten: Joakim Andersen
