Vad bör en politiskt eller metapolitiskt aktiv människa behärska? Georges Dumezil gav här värdefulla ledtrådar genom sin beskrivning av den indo-europeiska världsbildens tre funktioner, något som utvecklas mer i Ur ruinerna. Ett viktigt inslag är läsning. Vissa läser mycket, andra läser mindre. För den senare gruppen blir en läsningens ekonomi central, förmågan att urskilja det nödvändiga. I amerikanska fängelser läses exempelvis Machiavellis Fursten flitigt, av både svarta och vita fångar. På liknande vis behöver man grundläggande kunskaper om psykologi och psykologiska typer, förslagsvis genom Jung.
Propaganda
Men i vår tid behöver man också kunskaper om marknadsföring och propaganda. En värdefull presentation av detta område är Brian Anse Patricks The Ten Commandments of Propaganda. Anse Patrick är professor i kommunikation vid universitetet i Toledo, och ger en god inblick i propagandans historia och teoretiker (bland annat Le Bon och Bernays tas upp). Han beskriver den intima kopplingen mellan den moderna byråkratin och propagandan. Byråkratier producerar kopiösa mängder propaganda, avsedd för både intern och extern konsumtion. Men det är också byråkratier som är bäst på att producera propaganda. Anse Patricks bok fyller två funktioner. För det första medvetandegör den läsaren om hur indränkt i propaganda vår vardag faktiskt är, och kan göra oss till mer kritiska medborgare eller konsumenter genom att lära oss metoderna som används. För det andra summerar Anse Patrick propagandans ”budord”, de riktlinjer man måste följa om man ska presentera sitt budskap på ett effektivt sätt. Han skiljer här, utan att använda termen, mellan metapolitik och propaganda. Metapolitik syftar till att förändra människors världsbild, propaganda utgår istället från den och använder sig av den för att nå mer kortsiktiga mål. Men i hög grad kan även metapolitikern ha nytta av Anse Patricks råd.
De elva budorden
Anse Patrick använder sig av en beprövad metod för att väcka intresse för sin bok, genom att återknyta till det bekanta ”tio budord”. I själva verket är de i boken elva stycken. Det första budordet är bekant från konkurrensen mellan etablerad och alternativ media i Sverige: ”kontrollera informationsflödet”. Detta är av avgörande betydelse, men man måste också ställa följdfrågan ”vilka medier och riktade till vilken grupp?” Det är naivt att tro att ”jag ska nå alla”, både val av media och presentation måste anpassas efter olika grupper. Det som tilltalar en grupp kan stöta bort en annan. Anse Patrick tar här också upp betydelsen av censur.
Det andra budordet lyder ”återspegla publikens värden och övertygelser”. Man måste identifiera människors världsbild, det Gramsci kallade deras sunda förnuft, och utgå från det. Det som fungerade under en viss historisk period fungerar inte nödvändigtvis under en annan. Anse Patrick förklarar här också varför propaganda ofta är så medioker, det har mer med mottagarna än avsändaren att göra.
Det tredje budordet lyder på engelska ”disambiguate”, vilket innebär att man avlägsnar osäkerhet och otydlighet. Propaganda ska vara tydlig, inte beskriva gråzoner. Det finns goda och det finns onda. Vi är bra, dom är dåliga. Et cetera. Propaganda fyller här en psykologisk funktion då den erbjuder människor mening. Även om detta alltså inte är propagandistens egentliga avsikt, och det ofta är en mening som gör mottagaren dummare än om han eller hon själv fått besvara de existentiella frågorna. Anse Patrick tar här också upp agitprop, avsedd att skapa polarisering, och hur ”vetenskapen” i vår tid är en ofta använd auktoritet. Han tar också upp hur officiella historieskrivningar påminner om serietidningar i sin förenklade disambiguering.
Det fjärde budordet utgår från att man ska ”utnyttja grupptryck för att forma övertygelser och beteende horisontellt”. Detta fungerar väl i ett samhälle som det svenska, vilket tills nyligen var ett bondesamhälle med stark social kontroll. Media har övertagit det äldre byskvallrets roll. Anse Patrick tar också upp hur många byråkratier skapar och använder sig av grupptryck, liksom gruppsykologi och ersatzgrupper som de vi finner i TV-serier. Även de senare formar övertygelser och beteenden. Mot detta måste man alltså ställa dels organiska grupper, dels intrycket av att den egna gruppen är omfattande.
Det femte budordet lyder, fritt översatt, ”träng igenom kognitivt”. Det moderna samhället präglas av informationsöverflöd, och propagandan måste tränga igenom detta och göra avtryck. Anse Patrick beskriver flera metoder. Det nya, inklusive humor, upprepning och enkelhet är några sådana.
Det sjätte budordet utgår från att man ska ”distansera propagandan från avsändaren”. Om Sverigedemokraterna sprider reklam där de angriper invandringen kommer många att tänka att ”ja, det där är så typiskt SD”. Men om ”Forskningsförbundet Skatt & Hälsa” släpper en rapport med samma budskap kan situationen bli en annan. Även om det skulle vara så att det enbart är en frontorganisation bestående av sverigedemokrater. Anse Patrick tar här också upp hur kapitalstarka intressen finansierar ”forskning”.
Det sjunde budordet talar om vikten av att ”uppfylla informationsbehov och -vanor”. Journalister och intressegrupper behöver ständigt nya texter, och den propagandaproducent som kan erbjuda dem detta har goda möjligheter att nå ut med sitt budskap genom andra kanaler. Här finns en veritabel guldgruva även för den kreative och diskrete svensken.
Det åttonde budordet handlar om att ”tillmötesgå psykologiska och andliga behov”. Sådana behov lider ofta av underskott i den moderna världen, och propaganda utnyttjar detta. En produkt kan marknadsföras på ett sätt som antyder att den kommer ge mening och identitet. Anse Patrick talar om de mänskliga behoven av ”identitet, ego och makt”. Att det propagandan erbjuder egentligen är falska identiteter och falsk mening beskriver han också, liksom hur de kan förhindra mänsklig utveckling.
Det nionde budordet går ut på att ”personalisera och avhumanisera när det är lämpligt”. Detta blir särskilt uppenbart i krig, där fienden avhumaniseras medan egna offer kan framställas som personer (om detta inte ger intryck av att kriget är för kostsamt mänskligt). Vi märker något liknande idag, när terroroffer i Europa sällan beskrivs som personer. Detsamma gäller offren i Rotherham, eller den avhumaniserande beskrivningen av etablissemangskritiker som ”brunråttor”. En demoniserad gruppering bör däremot använda detta budord med försiktighet även av taktiska skäl, då det andra budordet antyder att avhumaniserande propaganda från en sådan grupp snarast bekräftar den allmänna bilden av gruppen som illvillig.
Det tionde budordet innebär att man ska ”släppa sanning, fakta, logik och vetenskap”. Vetenskapen är egentligen alldeles för komplex och tvetydig för att vara lämplig i propaganda, däremot kan man välja ut inslag i den och använda sig av. Tvärsäkert kan man påstå att ”invandringen är en ekonomisk vinst” och liknande. Detta underlättas om man kontrollerar informationsflödet.
Det elfte budordet innebär att man ska ”uppvisa god etik” (”och inte åka dit”). Anse Patrick fokuserar här på ”uppvisa”, politiker och andra behöver inte nödvändigtvis ha någon god etik så länge människor tror det. Därav betydelsen av att klappa barn och hundar inför kamerorna. Här förklarar han också varför det finns ytterst få människor som kallar sig propagandister idag, trots att deras antal är legion.
Sammantaget är Anse Patricks bok en guldgruva. Den är ett värdefullt stycke civilisationskritik, för propaganda möter oss både på arbetsplatsen och i vardagen. Men den är också en handbok som beskriver hur vi på bästa sätt får ut vårt budskap. Vi behöver inte nödvändigtvis använda budorden fullt ut, vissa av dem är direkt oetiska, men vi bör vara medvetna om dem så att vi inte begår onödiga misstag.
Anse Patricks bok införskaffar vi här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
