Tidigare så har jag tagit upp ett fragment av rockscenen i min gästkrönika som gick under namnet Grunge och den dionysiska ungdomen. Idag så tänkte jag att vi slänger ett öga på ett annat intressant fenomen inom rocken. Tidigare känd som den elyseiska gitarristen i Red hot chili peppers presenterar jag en kortare introduktion till, numera soloartisten, John Frusciante.
Bakgrund
De som känner till Red hot chili peppers känner säkert till deras tragiska livsöden som har kantats av droger och död vilket lyser genom deras låttexter. När deras första gitarrist Hillel Slovak dog i en överdos så steg en annan karaktär in av lika depraverad sort. Ersättaren var John Frusciante (5 mars 1970). Den första skivan som släpptes när Frusciante hade äntrat scenen var den numera ökända funkrock skivan Mother’s milk, 1989.
Under sina första år så var Frusciante inte bara gitarrist utan han var även intresserad av måleri vilket var en av de få sunda tecken hos honom förutom passionen som fanns på scenen. 1990 så lämnade Frusciante bandet för att slungas in i ett inferno av droger. Under denna period så visades en mycket bisarr dokumentär på teven om John Frusciantes nya tillvaro. Hans före detta bandmedlemmar bestämde sig för ett ingripande och efter en period på behandlingshem så kom Frusciante tillbaka till bandet. Red hot chili peppers toner ändrades drastiskt och gick från funkrockrap till mer melodiös och mörk rock. Många säger att detta är tack vare Frusciantes nya och nyktra stil. De fick en mer seriös ton.
Under åren som följde så blev Frusciante känd för sina uttalanden om en ”fjärde dimension” som han besökte främst när han försvann i sina gitarrsolon. Detta blev startskottet för den John Frusciante vi nu ska bekanta oss med.
Solokarriär med östlig andlighet i centrum
Under perioden han spelade gitarr i Red hot chili peppers så släppte han ett flertal soloalbum. Det första gick under namnet Niandra lades and usually just a T-shirt. Det var rått och för motpols läsare väldigt ointressant. Det vände däremot till det mer intressanta år 2004 när han släppte albumet The will to death som var genomsyrad av taoistisk inspiration och en form av upplösning av egot. Det märks inte minst i texten till låten The will to death från albumet med samma namn, som har en lite mer dyster karaktär:
Have you put them aside
Your crazy thoughts and dreams
No they’re a part of me
And they all mean one thing
The will to death is what keeps me alive
It’s one step away, step away
Limitations are set
Only then can we go all the way, all the way
And have you seen how the cars when they pass
They come your way
Then they’re speeding away
Coming to you and then going away
But for them nothings changed, for them nothings changed
Frusciantes fans verkar dock enstämmiga i vilket utav alla hans soloalbum som är bäst. Nämligen The empyrean. Det är här Frusciante skalas av till något annat än bara ännu en musiker. Första gången jag hörde albumet så tyckte jag att den var lite svag men desto mer jag läste in mig i de röda trådarna så fann jag spår av mystifiering av naturen och jaget. Om Frusciante försöker genom sina texter mystifiera sig själv som ännu en ”special music edition” eller om han faktiskt strävar efter ett uppvaknande är inte upp till mig att avgöra. Däremot så kan jag säga att The empyrean söker personlig integritet men hyser samtidigt respekt för det Högre.
Now that the day is come
I see myself as everyone
I am whats all around me
No Nothing, it just cannot be
Feelings come from the sun
Like most everything and everyone
What seems lost is free from the force
It slowly destroys us and kills all matter of
Well we dont control the chance that plays with us
And we get existence back by hurting others
When we go the other way, its ourselves we hurt
But who pushes on through eventually will see every moments first
– One more of me, The empyrean (John Frusciante)
Om skribenten: Robin Carell
