Nyss (länk) skrev jag här på Motpol om olika sätt att klassificera science fiction-genren. Mitt mönster då var ganska avancerat. Det var strukturellt, gällde berättelsernas inre form. Så att: den indelningsmodellen gäller fortfarande, jag säger inte emot den. Men i detta inlägg ger jag en annan indelningsgrund för sf, en enklare och mer lättillgänglig. Det är en, ska vi säga, mer horisontell modell, möjlig att bygga ut med än fler klasser än dem jag radat upp här.
.
Här tänkte jag ovetenskapligt rada upp några olika subgenrer av science fiction. Vad är ”science fiction” då? — Det kan sägas handla om framtids/rymd/parallellvärldsberättelser. Ibland är gränsen till fantasy/magisk realism diffus men fokuset i detta inlägg ligger på ”make it new”-fantastik, baserad på spekulationer inom samtida vetenskap. Dvs science fiction.
.
1. ”Scientist Fiction”
En intressant subgenre av sf är ”scientist fiction” = sf med vetenskapsmän i huvudrollen. Män i vita rockar i laboratorier och observatorier, ställandes frågor till naturen och utvärderande svaren, det är som jag ser det huvudfåran i denna sorts sf. Exempel på subgenren kan vara ”The Gods Themselves” (1972) av Isaac Asimov, ”Timescape” (1980) av Gregory Benford, ”Contact” (1985) av Carl Sagan och ”The Black Cloud” (1958) av Fred Hoyle.
Sagans bok är för sin del ganska rafflande. Och hans porträtt av Eleanor Arroway som radioastronomen som får kontakt med aliens, det har sitt värde. Hoyles bok, om kontakt med ett intelligent intergalaktiskt moln, är också bärkraftig.
2. Krigisk sf
Krigs-sf uppstod för sin del som genre i slutet av 1950-talet. Det var utgivningen av dels Heinleins ”Starship Troopers” (1959), dels Gordon R. Dicksons ”Dorsai!” (1960), som drog igång det hela. Heinleins bok har sina goda enskildheter men den håller inte hela vägen ut. Halva boken upptas av off topic-prat i en föreläsningssal. Nej, Dicksons bok är bättre på alla punkter: den har samma trovärdighet vad gäller den strategiska, krigiska grunden men är dessutom möjlig att läsa utan att man retar upp sig på tonläget och avvikelserna, som är fallet vid läsandet av Heinleins bok.
Fler nämnvärda krigs-sf-romaner är ”The Forever War” (1974) av Joe Haldeman. Samt ”Janissaries” (1979), ”West of Honor” (1976) och ”The Mercenary” (1977) av Jerry Pournelle. Pournelle har den egenheten att han skildrar en framtid där alla vapensystem är av 1950-talssnitt, av den typ han själv lärde känna i Koreakriget. Det gör hans romaner konceptuellt sett till kuriositeter, även om han i övrigt förstår sig på militärvärldens essens i form av ”duty, honour, country” och strid som krisverksamhet.
3. Tidsresor
Nämnvärda tidsreseberättelser är för sin del dessa: ”The Time Machine” (1895) av H. G. Wells, ”Up the Line” (1969) av Robert Silverberg och ”Lest Darkness Falls” (1941) av L. Sprague de Camp.
Nåväl. Wells skrev om en resa till framtiden, de andra två behandlar resor till det förflutna. Men dessa båda — Silverberg och de Camp — kan sina ämnen (500-talets Konstantinopel; 500-talets Rom) så de kan verkligen rekommenderas. De kompletterar läsandet av riktiga, historiska skildringar kan man säga. Entusiasmen för respektive miljö är påtaglig.
4. Andlig sf
”Andlig sf” är en för mig kär subgenre. Böcker som säger något substantiellt om individens esoteriska utveckling, allt inscenerat i en spekulativ fiktionsram. Då kan man nämna verk som Doris Lessings ”Shikasta”-cykel (fem böcker från 1980 och framåt, tung mystik som grund), C. S. Lewis’ ”Out of the Silent Planet” (1937, lite facil men överlag uppiggande), Philip K. Dicks ”VALIS” (1982, en sf-gestaltning av den teofani Dicks haft IRL några år innan) samt Robert Silverbergs ”A Time of Changes” (1971).
Den sistnämnda handlar om hur det är att leva i en kultur där ordet ”jag” är förbjudet. Och kan man inte säga ”jag”, ”jag är” osv, då är det förvisso svårt att utveckla någon som helst andlighet. Dvs: ”A Time of Changes” är en roman som får oss att inse värdet i att vara en individ, ha ett ”jag”.
5. Planetär sf
”Planetär sf” är sf som utspelas på en främmande planet. Stilen var populär på 1970-talet. Detta kan vara alltifrån äventyr som Jack Vance’ ”Star King” (1970) och Paul Andersons ”The Rebel Worlds” (1969) till Bertil Mårtenssons ”Samarkand 5617” (1975) och Silverbergs nyssnämnda ”A Time of Changes”. Ni ser, vissa verk är svåra att kategorisera, de spänner över fler än en subgenre.
6. Passiv nihilist-sf
Ni kanske undrar vad ”passiv nihilism” är. Det ska jag nu berätta.
Passiv nihilism är ett credo som säger: ”ingenting går, inget fungerar, allt är hopplöst; allt som människan företar sig är futilt ty naturen regerar och elementen härskar, halleluja”.
Och detta är så vitt jag kan se det budskap Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1954) förmedlar. Passiv nihilism hela vägen.
I jämförelse med detta så är ”aktiv nihilism” en lära som säger att universum kanske är en ödslig plats men människan har dock sin vilja, hon kan företa sig bra mycket i sin levnad. Nietzsche var en aktiv nihilist av detta slag, kan man säga. Julius Evola likaså.
– – –
Martinsons ”Aniara”: Rymdskeppet Aniara kommer ur kurs. Sedan går allt söderut. Ingen hjälp finns, inget besättningen kan göra ändrar ur-kurs-kommandet. Och Jorden sprängs samtidigt: totalt ödeläggande kärnvapenkrig. Ingen hjälp kan komma därifrån.
Ett sådant upplägg speglar, enligt mig, sinnesförfattningen hos en passiv nihilist.
Passiv nihilism är en hel subgenre i sf. Som P. C. Jersilds ”Efter floden” (1980), ”On the Beach” av Nevil Shute (1961) och J. G. Ballards fyra första romaner (”The Drought”, ”The Burning World” etc, jorden går under på fyra olika sätt). Allt detta är med andra ord exempel på sinnessjuk sf, defaitistiska texter av dårhusmässigt slag. Jag menar, nog ska man få skriva tragedier men den enkelspåriga, energisugande pessimism som dessa texter förkroppsligar är sjuk.
7. ”Artefakt i rymden”-sf
1968-1980 skrevs ett flertal sf-romaner på temat ”möte med gåtfull artefakt i rymden”. Upprinnelsen var Arthur C. Clarkes ”2001” (1968), en romanversion av Stanley Kubricks film som ju Clarke skrivit manus till. En gåtfull artefakt upptäcks utanför Saturnus och en expedition utrustas för att undersöka den. Vad man finner överträffar människans vildaste spekulationer; questen bortom den stjärnport som artefakten visar sig vara, höjer vad det lider människan till en högre nivå.
Detta gav sedan upphov till fler romaner på temat, var och en mindre drabbande än ”2001” men mäktiga ändå. Det är texter som Nivens ”Ringworld” (1970), Clarkes egen ”Rendez-Vous with Rama” (1973), John Varleys ”Titan” (1979) och Bob Shaws ”Orbitsville” (1980). Alla är exempel på svindlande perspektiv och häpnadsväckande konstruktioner, fria fantasier inom teknisk-vetenskaplig ram — spekulativa texter gestaltande nya och sedan dess odödliga arketyper, för evigt existerande i vårt kollektiva sinne.
8. Två typer av fantasy
Jag sa inledningsvis att jag skulle fokusera på sf. Men så här avslutningsvis nämner jag kort något om fantasy: dvs fantastik med arkaisk prägel, ”episk fantasy”. Och här kan man lätt urskilja två typer: dels den som börjar och slutar i en fantasivärld, en värld man måste acceptera på dess egna premisser, samt den där en människa från vår värld kommer till fantasivärlden och får ett dubbel-aspekt-synsätt på det hela. Personen lär sig den nya världens natur genom jämförelser med den han lämnat.
Typexemplet på denna sistnämnda typ av fantasy är ”Bröderna Lejonhjärta” (1974) av Astrid Lindgren. Där är huvudpersonen ena stunden en lungsjuk stackare i gamla tidens Sverige och i nästa ögonblick, sedan han dött, kan han magiskt vakna upp i Nangijala, lägereldarnas och sagornas värld.
Fler exempel på ”fantasivärld man beger sig till från vår värld” är C. S. Lewis’ Narnia-svit, Moorcocks Erekosë-roman ”The Eternal Champion” (1970), Lovecrafts ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och Heinleins ”Glory Road” (1966). Exempel på ”fantasivärld fix och färdig = man är där från början”, är Tolkiens trilogi, LeGuins ”A Wizard of Earthsea” (1968) och Moorcocks Elric- och Corum-sviter.
Om skribenten: Lennart Svensson
