1977 var Ernst Jünger 82 år gammal. Han hade rest världen runt och deltagit i två världskrig, han var inne i sitt andra äktenskap och han hade gett ut otaliga böcker, flera av dem klassiker. Då slog han till och gav ut ännu en banbrytande roman, ”Eumeswil”.
Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.
Så låter det i Ernst Jüngers roman ”Eumeswil”. Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av ”anarkist”, en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill blott vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. Vi får därmed en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.
Romanen speglar förvisso sin samtid: ”Eumeswil” kom som sagt 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han vill istället ha eros i historia och filosofi: hans är ett klappande hjärta, hans är en känsla av förundran för makter och människor. Han vill se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.
– – –
Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis ”växande städer” och ”dramats upprepning genom stilarnas skiften”. Den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.
Umgänget med dessa andra blir för läsaren en subtil njutning; det är högst ovanliga bekantskaper för en romanläsare van vid nihilism, dandyism och liberala plattityder. Här bjuds vi in till en annorlunda krog, den perenniala. Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med sin varafilosofi.
Sedan för Venators position möjligen med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri – men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej ”Gud är inte hans sak” i Stirners anda.
Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sådant.
– – –
Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen. Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att, säg, ha duvats med ”Heliopolis” mer högtravande, poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är ”Eumeswil” en smått utopisk framtidsstad men här råder i så fall neue Sachlichkeit.
Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: ”Nu kan bilder träda till.”
För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också – från hänsyftningar till ”bråk med tävlingsförarna” (som i Nîkaupprorets Konstantinopel) till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni à la Eliot: ”History is a series of timeless moments.”
Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan man exempelvis titta på…
… Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad bland städer i ett land bland länder – jag låter däremellan tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael. Redan detta urval leder in i det gränslösa – och likadant är det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör. Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna, ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och offer har bidragit med sitt bästa till den.
”Eumeswil” är en roman att ösa ur, hämta nya impulser ur för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, ”svunna tiders lust och kval”. Jünger var inte (på den tiden) troende, han ”svor varje ed med förbehåll” heter det i romanen. Någon ”gospelkänsla” får man inte av Venators pedantiska utläggningar – men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar ”det glas vatten man ger en törstande”, när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:
Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte. De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade rätt.
Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det något vi räckte vidare: världens rikedom.
– – –
Manuel Venator är både historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt – för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak vid tidens hav.
Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna ”skeppet” och ”skogen” mot varandra. Härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.
Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg ”märkliga ting”. Genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Det är drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga.
Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är den ovan nämnde Vigo, Manuel Venators favoritlärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är trots den gemensamma grunden i varafilosofi ändå motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.
Distinktionen mellan dessa gurus är intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till ”katakomberna”, teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, och han gör det via det ovan nämnda luminariet som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna.
– – –
Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer – men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer – men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. ”He has accepted membership in the human race”, som Henry Kuttner sa om Robert Heinlein.
Ett sista exempel på den visdom ”Eumeswil” bjuder på är denna. Venator framhåller någonstans att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Det kan ses som ett exempel på Vigos strävan att visa på universalia in re, på hur idén realiseras i föremålen. Det är, med Jüngers ord, strävan att ”återföra eidos till den yttre gestalten” och inte abstrahera bort den så som idealister tenderar göra. Det visar på det diskreta i tillvaron, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.
Som sagt; återför eidos till den yttre gestalten, låt det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Det är ”den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem”…
Relaterat
Vad Jünger gjorde
Yukio Mishima
Bild: Le Mans
Om skribenten: Lennart Svensson
