Lärobok för en global framtid. Så lyder titeln på professor Gunnar Adler-Karlssons senaste bok. Eller snarare lilla skrift på knappa 50-talet sidor. På dessa sammanfattar professorn sitt tänkande sprunget ur ett halvt sekels idoga studier om människan och de villkor som präglar henne. Texten vänder sig till alla intresserade av alternativa perspektiv. Adler-Karlsson vill stimulera åtminstone några av dem att fortsätta i hans fotspår. Därtill hyser han en önskan om att makthavarna ska lystra.
Om de gör det, kommer den rådande doktrinen om numerär och nivellerande "jämlikhet" att ersättas med ett både evolutionärt och ekologiskt synsätt, som i sin tur skulle vägleda politiken och mänskligheten. Denna ambition är följdriktig utifrån att Adler-Karlsson är den i Sverige som, under 90-talet, på allvar började föra in ett biologiskt synsätt i analysen av samhället. Härvid är Lärobok för 90-talet (1989; reviderad upplaga 1990) Superhjärnornas kamp (1997) och Ondskans biologiska ursprung (2009) hans viktigaste verk.
Emellertid måste det evolutionära perspektivet kombineras med en social sida, i form av en kultur. En kultur som upphör med att dela upp människor i goda och onda. Den distinktionen har härskare i alla tider använt sig av, även idag. Något som författaren styrker med åtskilliga citat yppade av diverse ledare, såväl demokratiska som odemokratiska.
Dikotomin god/ond knyts till Malthus’ begrepp "hunger", som på sin tid, för ett par hundra år sedan, användes för att analysera krig. Adler-Karlsson vidgar det till att omfatta även hunger efter föda, sex, makt, revir och status. Denna hunger kännetecknar alla ledare av rang. Även undersåtarna präglas härav. Trots att de flesta gärna vill se sig som unika individer, är de i själva verket flockdjur i rivalitet med andra flockar och individer. Hungern är allestädes närvarande. Bl a redovisas neurologisk forskning som visar hur svultna hjärnceller "förvandlas till kannibaler som äter upp sina egna organeller, sig själva, inifrån!"
Problemets kärna, betonar professorn, är den ödesdigra kombination av ont/gott och hunger. Denna häxbrygd lägger nämligen hinder i vägen för en global, ekologisk och fredlig samexistens.
Rötterna till detta spårar Adler-Karlsson cirka 4700 år tillbaka i historien, till Mesopotamien, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris där indo-ariska grupper regerade. Han menar att detta var "kulturens vagga" (och förkastar därmed den gängse uppfattningen som förlägger civilisationens uppkomst till det hellenska och antika Europa). Här nedtecknades ett av världshistoriens första epos, om konung Gilgamesh av Uruk. I det behandlas den djupaste av människans rädslor, den för döden. Gilgamesh kom fram till att något evigt liv inte står att finna. Enligt Adler-Karlsson torde detta vara det första litterära uttrycket för sökandet efter evigt liv. Och det bidrog till människosläktets "framväxande självmedvetande".
I Mesopotamien och "trakterna" däromkring visade sig den hunger som han menar utmärker all historia efter jordbrukssamhällets tillblivelse. I takt med agrarkulturen blev fler än två överlevande barn per familj regel. Jämsides med denna utveckling började människan ta de första staplande stegen mot det som idag kallas globalisering. Vilket i sin tur har gått hand i hand med ökad konkurrens, kamp och krig. Mesopotamien var alltså ett jordbrukssamhälle som möjliggjorde överlevnad för ett ökande antal barn. Ju fler människor inom ett område, desto mer föda krävs det för att mätta dem alla. Således ledde hunger till konkurrens om reviren inom vilka mat kunde odlas.
Adler-Karlsson tar sedan ett historiskt kliv till tiden runt 1500 år före Kristus. I Persien levde då den mytiske Zoroaster, mera känd som Zarathustra. Genom att spåna kring idéer om gott och ont och fri vilja lade han, i motsats till Gilgamesh, fram idén om ett liv efter döden. Härtill menade Zarathustra att människan är utrustad med en fri vilja. Med den kan hon välja att sluta upp bakom det goda eller onda (som ser olika ut för varje tidsepok eftersom härskarens tanke är den härskande tanken). Detta tankestoff kopplades till gudar av allehanda slag och spred sig från Mellanöstern till Europa och delar av Asien.
Adler-karlsson däremot anser att människans fria vilja inte är så stor som hon gärna vill tro. I Ondskans biologiska ursprung har han lagt fram tunga skäl för denna ståndpunkt. Nu passar han på att citera hjärnforskaren och Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini. År 2010 sade hon att "alla de stora tragedierna" såsom krig och folkmord
"är orsakade av den överlägsna styrkan i den känslomässiga delen [av vår hjärna] i förhållande till den kognitiva. Och den arkaiska hjärnan är skicklig i att inbilla oss att tro att alla dessa [tragedier] styrs av vårt rationella tänkande – när så inte är fallet!"
Adler-Karlsson citerar även indo-arier som redan för tusentals år lade fram dylika insikter: "De första som varnar oss för vår egen blindhet är de äldsta indo-ariska tänkarna, de som skapat det vi nu kallar RigVeda [Veda betyder vetande eller kunskap]." Sin vana trogen hänvisar professorn till belysande tillika ironiska citat, såsom följande från tidig sanskrit: "visa i sin egen högfärd går vilseledda dumskallar runt och runt, som en blind man ledd av en blind".
Härefter ett skutt till Egypten ca 1350 före vår tideräkning. Då regerade farao Akhenaten, gift med den vackra Nefertiti. Han avskaffade den urgamla tron på olika gudar och ersatte den med monoteism, tron på en enda gud, solen. Idén stod sig fram till hans död då det nya prästerskapet kastade ut den och återinförde polyteismen. Under denna period fanns ett stort antal judiska slavar i Egypten. En av dem var Moses som sannolikt inspirerades av Akhenatens försök att skapa en enda gud för hela sitt folk. Som bekant lyckades Moses väl med sitt uppsåt.
Givna exposé bildar ramen för Adler-Karlssons kreativa anrättning. Till detta fogar han en kort men kärnfull översikt av antika tänkare som Aristoteles, "moderna" filosofer som Spinoza och samtida genetiker som William D Hamilton. Vid Spinoza fästes särskild vikt vid tanken om att Gud och Naturen är ett. Mot bakgrund av det dikotoma gruff som historien igenom varit knutet till religioner och politiska idéer framlägger Adler-Karlsson slutsatsen, att solen eller naturen (á la Spinoza) som varande hela världens gemensamma gud, eller åtminstone angelägenhet, inte alls är någon dum idé. I vart fall inte om Homo sapiens och denna planet ska kunna överleva på sikt.
Sammanfattning
Gunnar Adler-Karlsson är en oerhört lärd man med förmågan att föra samman det abstrakta till en konkret helhet. Hans logiska resonemang baserade på historiska och naturvetenskapliga rön är utomordentligt svåra att punktera även för den klentrogne läsaren. Den vishet som förmedlas i denna lilla skrift är skäl nog för att skaffa den.
Om skribenten: Järven
