Elitism som ideal är en tanke som är lika vanlig inom radikalhögern som den är ovanlig i övrigt. Även om minoritetsstyre alltid är ofrånkomligt, är det också mer praktiskt besvärligt än man kan tro att skapa och förverkliga en elitism som ideal.
Det finns egentligen få sociala och mänskliga strukturer som saknar varje form av elit. Förstått i bredast tänkbara mening – alltså som en mindre grupp vars åsikter, uppförande och (i förekommande fall) kompetens definierar och formar bredare lagers förhållningssätt och möjligheter i olika situationer – är eliten ofrånkomlig. Här behöver man inte gå till sociologiska elitteorier som talar om elitens samhälleliga oundviklighet, eller ens ta upp det faktum att vår samtida demokrati är en oligarki och absolut inget annat. Det räcker med att se på hur vilken grupp som helst fungerar. Ledarfigurer uppstår och reglerar både arbete och socialt liv, från dagisåldern fram till ålderdomshemmet, formellt eller informellt.
Så lät det då…
När man talar om elit i politisk eller andlig mening, inte som ett faktum (eller som ett problem), utan som ett ideal, uppstår snabbt en del svårigheter. Historiskt sett har samhälleliga eliter vanligen formats genom traditionen – i form av ärvd makt eller genom långa utbildningar eller lärlingsperioder som gjort dem till bärare av principer och idéer betydligt större än deras individuella egon. Antingen det handlat om en Delfiprästinna, en medeltida munk eller en kejsare i det Tysk-romerska riket har det i varje fall rört sig om att bära principer, värderingar och upprätthålla – ibland nyskapa – normer och strukturer.
Många bärare av sådana principer har givetvis haft brister, men dessa har sällan varit direkt knutna till deras roller som elit, och har åtminstone i många fall faktiskt bidragit till att avlägsna dem från deras maktposition.
Eliternas frånfälle
I dagsläget går det inte att tala om traditionella eliter, annat än i enstaka undantagsfall här och var på jorden och i vissa sammanhang. Elitismen har därför, som det mesta annat som ogillas av modernitetens abstraktioner och ideal, gått från att vara ett institutionaliserat faktum till å ena sidan en förträngd realitet (som i fallet med den ofrånkomliga formeringen av ledande skikt i varje givet sammanhang), och å andra sidan en ideologi i sig själv. Den moderna högern – antingen den varit radikalkonservativ eller fascistisk, eller mer konventionellt konservativ, har sedan länge brottats med olika medel för att skapa legitima eliter. Orsakerna är två: dels för att man ser ett värde i ledarskap i sig – alltså att maktkoncentration i rätt händer är något i sig positivt, dels för att alternativet inte är en avsaknad av en elit, utan ett förnekande av verkligheten som bland annat försvårar utkrävandet av ansvar.
Den demokratiskt valde politikern hänvisar till folkviljan, företagsledaren skyller på marknaden (och därmed konsumenterna), marxisten orerar om historiens obevekliga vingslag. På så viss gömmer sig makthavarna – ”eliterna” inom fetstilta citationstecken – bakom ideologi eller massa, och blir omöjliga att se och hålla ansvariga på allvar. De ljuger, inte ens om sakfrågor, utan om själva sin egen essens – i många fall säkerligen till och med för sig själva.
Material för en positiv elit
Det stora problemet för en alternativ politisk rörelse att återskapa en fungerande elit i dagsläget ligger i samhällets struktur som sådan, och hur det sorterar och formar människor. Personer som organiskt borde höra till en explicit elit, söker sig av begripliga skäl till de platser där makt utövas och de kan göra skillnad. Att engagera sig politiskt för förlorade ändamål tilltalar få av dem, eftersom förmåga till anpassning och realism i sig självt är grundläggande egenskaper för kompetenta och slipade människor. Människor med god arbetskapacitet, social kompetens och starkt engagemang återfinns därför snarare i näringslivet eller på andra områden där de kan komma till sin rätt (sällan i politiken, givet dess urartning till spektakel). Kvar står istället, tyvärr, många människor som tilltalas av elitismen som idé just på grund av sina egna brister.
I allra bästa fall kan kompetenta människor söka sig till den strävan efter både optimal realism och optimal idealism som trots allt är ”högerns” (i ordets allra djupaste mening) essens på grund av ideologisk övertygelse. Undantagsvis kan också utslagningsmekanismer som träffar allt mer slumpmässigt, i takt med att samhällsdebatten blir allt mer enfaldig och den rådande makten försöker bibehålla sin hegemoni, bidra till att få duktiga individer att söka sig till trosuppfattningar och ideologier av konstruktiv karaktär. Det är dock, kanske inte ovanligt, men åtminstone inte så vanligt som man skulle önska.
Fel man på fel plats
Istället är det ofta så att personer som attraheras av elitism och auktoritet gör det på grund av grava personliga brister. Om inte genom ett direkt kausalförhållande av psykologisk art – ett där den egna totala ofullständigheten gör att man har ett behov av att vara stark, att tillhöra en ”elit” – så åtminstone så tillvida att bristerna bidrar till att skapa en separation från samhället i övrigt, vilken i sin tur möjliggör engagemang i genuint radikala rörelser. Det senare är mindre problematiskt än det förra; alla människor har brister, och kan förmå sig själva eller förmås av andra att åtgärda dem. Det förra är värre – vad man än har att säga om arv och miljö finns det gott om människor som aldrig, någonsin ska ha rätt att leda andra, och som inte heller har rätt att känna sig själva överlägsna någon. Problemet är visserligen ingenting som är begränsat till just explicit elitistiska ideologier – de flesta har sett vad en väktare eller busschaufför i värsta fall kan förvandlas till när han för en gångs skull får tillgång till någon form av ”makt”. Kriminella är kanske än bättre exempel.
Det handlar ytterst om helt olika former av maktvilja. Den ena handlar om att ta vara på sin kompetens och använda den för att förverkliga sina ideal, till både principernas och den berörda gruppen människors fromma. Den andra handlar om att kompensera för inre brister och problem, och sedan antingen ”känna sig förmer” i sin ensamhet, eller dominera och lägga sig i andras liv i syfte att lura sig själv att man är något man inte är.
Ergo
Till sist hänger det hela – i alla fall i politiska sammanhang – på att man på ett meningsfullt sätt kan identifiera de ideal som är centrala. Inte för att de ”känns viktiga” eller hänger ihop med hur man själv för tillfället lever sitt liv, utan för att de är meningsfulla i en objektiv mening och kan orsaka och bevara positiva, harmoniska förhållanden i samhället som helhet. Det handlar om att inse att känslan av att vara överlägsen andra människor är precis lika vanlig, om inte vanligare, hos de mest misslyckade kräk till kreatur, som hos genuint konstruktiva människor som förtjänar inflytande över sin omgivning. Att se ner på folk, att vara oförskämd eller rent aggressiv, att fylla sig själv med inbilsk arrogans, har ingenting med elitism i positiv mening att göra. Det är ressentimentsmänniskans tillstånd, ingenting annat, och även om alla har det i sig i någon mån, är det en av de första känslorna som måste förbrännas nära på helt inom den som har ett intresse av att faktiskt leda andra till något bättre. Kort sagt: den som tror sig ha rätt att tillhöra en elit måste inse den avgrundsdjupa skillnaden mellan att tro sig vara bättre och faktiskt vara bättre.
Det är svårt, men det är viktigt.
Om skribenten: Solguru
