Året är 2033 och världen som vi känner den har gått under i ett kärnvapenkrig. I Moskva finns dock spillror av mänskligheten kvar. De lever under jorden i Moskvas tunnelbanesystem som byggdes för att klara av en kärnvapenattack. De som befann sig i tunnelbanan dagen då det small överlevde. Det är i den miljön den ryska författaren Dmitrij Gluchovskijs roman utspelar sig. Berättelsen är dystopisk och kalustrofobisk och har ett visst djup, samtidigt som den är actioninriktad.

Att vara arbetare i Metron var inget statusfyllt jobb innan katastrofen. Men i den nya miljön blir tunnelbanearbetarna en stolt och högt aktad grupp eftersom de har kunskap om den väldiga labyrinten som döljder sig i underjorden. Men högst status har de sk "stalkers" som tungt beväpnade och med skyddsmasker våger sig upp till ytan för att hämta värdefulla ting från den förlorade civilisationen. Den radioaktiva strålningen har snabbt transformerat livet däruppe till något som påminner om demonerna som man kan se på gamla gotiska katedraler. Människan är inte längre planetens härskare, utan befinner sig under ständigt angrepp från mutanter och mäktiga nya livsformer som har släppts lösa över världen. Det finns en paranormal underström i boken, där det bland annat berättas att Lenin slöt ett förbund med demoner för att få makt, vilket är en möjlig förklaring till de märkliga varelserna som angriper människorna och att allt gick så snett. Men olika personer i boken har sina egna förklaringar och det är upp till läsaren att bedöma vilken förklaring som verkar mest trovärdig.

När tågen fungerade tog det kanske en timme att resa mellan två ändstationer. Nu tar det flera veckor för huvudpersonen att göra en kortare resa än så. Tunnlarna är fyllda av faror från andra människor, stora råttor, mutanter och mystiska händelser av psykisk natur som aldrig riktigt förklaras. Är hjälten galen? Eller har hinnan mellan världarna bustit så att demoniska väsen kan träda in i metron? Grävde människorna för djupt så att fasor från avgrunden släpptes fria?

Det bor kanske 10000 människor i metron. De har lyssnat på världen med radioutrustning, men där man tidigare kunde höra mycket är det nu helt tyst. Paris, New York, Peking och alla andra stora städer verkar ha försvunnit. Strax efter katastrofen kunde de tala med en del överlevare på andra platser. Ubåtar som befann sig under vattenytan klarade sig exempelvis, men visste först inte vad som hade hänt. När de fick radiokontakt med folket i Metron grät en del av dem när de hörde att deras nära och kära antagligen hade dött i den radioaktiva elden. En del av dem tyckte att det inte längre fanns något skäl att kämpa. Andra tyckte "öga för öga, tand för tand" och reste över Atlanten där de skickade varenda missil i lasten mot olika städer. Men ubåtarna kunde klara sig 6 månader och år 2033 är långt senare, så nu är världen helt tyst för dem som lyssnar på olika radiofrekvenser.

Den unga huvudpersonen var ett litet barn när den gamla världen gick under, så han vet inget annat än livet i tunnlarna. Hans resa är delvis en resa mellan olika politiska system. Någa stationer är under ledning av det kommunistiska partiet. De har problem att få folk att stanna och har därför vakter som hindrar folk från att lämna deras område, till skillnad från andra stationer som bara vaktar mot yttre faror. Det fjärde riket dominerar några andra stationer. De är obehagliga typer som roar sig med att tortera och skjuta mörkhåriga människor. Hansan är ett litet rikt handelsrike och det finns även små kristna grupper, satanister och kannibaler mm. Det mest lyckade samhället kallas dock Polis och har ett slags kastsystem, där de lärda kallas brahminer och har som uppgift att föra så mycket kunskap vidare till de nya generationerna som möjligt. Och kshatriyas står för försvaret av Polis. En anhängare av Julius Evola kan alltså känna sig hemma på den mest högtstående stationen.

Det är också en existentiell resa där frågan om vad meningen med alltihopa är ställs och får en mängd möjliga svar av olika personer som huvudpersonen stöter på. En kristen grupp tror att de har överlevt apokalypsen och att Kristi rike kommer vilken stund som helst. En märklig shamanaktig man hävdar att himmel och helvete också har gått under och att själarna därför fortsätter att vara instängda i Metron även efter döden. Det kan förklara en del mystiska händelser. En fd filosofiprofessor har skapat en ny religion åt kannibalerna som han egentligen inte tror på själv. Men han tror att den i framtiden kommer leda till att kannibalerna så småningom slutar äta människokött, när de finner en annan källa till protein, och att de lär sig leva i harmoni med naturen. Han avskyr maskincivilisationen som förstörde allt av hela sitt hjärta. Han är som en slags postapokalyptisk John Zerzan.

Det är en klart läsvärd bok för folk som gillar fantasy/science fiction. Samtidigt är den så annorlunda att den nog kan uppskattas av vissa som i vanliga fall inte gillar de genrerna. Den är hursomhelt lika mörk som en doom metallåt eller en sång av Sisters of Mercy. Den är samhällskritisk och befriad från politiskt korrekta floskler. Författaren gillar uppenbarligen vare sig fascism eller kommunism, men det finns inget samhälle i Metron som hyllar amerikansk liberal demokrati och det mest tilltalande samhället tillämpar alltså ett slags kastsystem.

Den som är uppe på ytan och råkar kasta en blick på den röda stjärnan ovanför Kreml går ett gruvligt öde tillmötes.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.