Med stor lärdom och ett klart intellekt tar sig Paul Gottfried an liberalismen i "After liberalism: Mass democracy in the managerial state." Titeln säger, som sig bör, mycket om innehållet i boken. Det är till stor del en vass kritik av social ingenjörskonst. Gottfried visar hur 1800-talets liberalism har trängts undan och gått förlorad, även om nutida "liberaler" fortfarande använder dess retorik. 1800-talets liberaler slog vakt om äganderätten och försvarade det civila samhället mot en inkräktande stat. Vår tids "liberaler" kämpar istället mot fördomar och slår vakt om olika avvikande livsstilar. 1800-talets liberalism uppstod inte i ett kulturellt vakuum. Den var ett uttryck för gentlemännen och damerna i bourgeoisin med deras stränga krav på hur ett korrekt uppförande skulle se ut. Religionen spelade en viktig roll för dem. Vår tids liberaler står på många sätt för raka motsatsen. De använder staten och låter den inkräkta i folks liv, för att försvara livsstilar som skulle vara djupt främmande 1800-talets strikta damer och gentlemän. Gottfrieds sympatier ligger hos 1800-talets liberaler, som hade en aristokratisk kultur. Men han ser ingen möjlighet att röra sig bakåt historiskt.
Vid mitten av 1900-talet hade liberal kommit att betyda "progressiv" i USA. "Progressiv" stod för att vara i fas med ett byråkratiskt administrerat samhälle. Med sin stora lärdom visar Gottfried att kontinuiteten i en liberal tradition, som vår tids liberaler gärna vill se, inte finns där. Han diskuterar olika försök att definiera essensen i liberalismen, men finner att den gäckar alla såna försök. Istället döljer den liberala etiketten en stor förändring i samhället som ligger mellan oss och 1800-talet. Nämligen rörelsen från ett liberalt borgerligt samhälle till ett massdemokratiskt samhälle.
Att offentlig administration associeras med liberal demokrati tas numera ofta för givet. De drag som olika västerländska länders administration delar väger tyngre än det som skiljer dem åt kulturellt eller institutionellt. I välfärdsstaterna har demokrati blivit synonymt med ekonomisk policy, vilket vanligen betyder fördelning av resurser och social service.
Det var kungar i Österrike, Spanien, Preussen och Frankrike som först grundade skolor där statliga administratörer och advokater utbildades. Den centraliserade statliga administrationen uppkom alltså inte med revolutionen 1789, utan hade utvecklats tidigare. Det utgör den historiska bakgrunden till uppkomsten av den nya klassen, som träder in på scenen under 1900-talet.
Det är fullt möjligt att organisera en välfärdsstat utan att ingjuta en liberal-demokratisk ideologi i samhället. Myndigheterna skulle kunna fokusera på omfördelningsprogram för medelklassen utan att tvinga på den impopulära kvoter för olika minoriteter som har utsetts till offer av administratörer och politiker och som därför anses behöva extra stöd. Men välfärdsstaterna i de industriella samhällena har gått längre än att rikta sig till majoritetens materiella krav. De har också försökt omforma de sociala relationerna, med hjälp av social ingenjörskonst, för att de ska överensstämma med vissa världsbilder. Det visar att man inte ska underskatta idéernas och värderingarnas betydelse.
Enligt Gottfried skulle varken New York Times eller Wall Street Journal publicera argument för en restriktion av immigrationen, utan att samtidigt förlöjliga dem. Men en majoritet av de som svarade på en enkät i New York Times 1993 och en annan enkät som genomfördes av Newsweek, senare samma år, ville ha en ordentlig minskning av antalet immigranter som tillåts flytta till USA. I invandringsfrågan och i frågan om sociala tjänster till illegala invandrare står de politiska och journalistiska eliterna (den nya klassen) mot ett växande folkligt konsensus. Gottfried understryker att det inte är odemokratisk arrogans som driver dem. Eliternas förståelse av demokrati bygger på globalistiska och administrativa premisser som de flesta människor inte accepterar helhjärtat, medan anhängarna inom myndigheter och medier tenderar att omfamna ideologin av genuin övertygelse.
Det är intressant att det har börjat dyka upp heretiker från kretsarna som har varit lojala förkämpar för ideologin på senare tid. Vi har Julia Caesar som sägs vara en van journalist som riktar sin kritik i hårda ordalag mot svenska politiker och journalister. I Tyskland har vi Thilo Sarrazin.
Den administrativa staten står och faller med efterfrågan på dess service, enligt Gottfried. När servicen bär med sig obehagliga sociala och kulturella kostnader så förlorar regimen legitimitet i allmänhetens ögon. Det problemet försvinner inte av att regimen kallar sig "liberal" och använder en liberal retorik för att rättfärdiga sina beslut. Enligt Gottfried kan "liberal" idag stå för nästan vadsomhelst. Grundläggande för vår tids liberala regim är att frihet är vad domare, byråkrater och journalister finner för gott att påtvinga andra människor. Det hävdas att om inte experter översåg våra liv så skulle diskriminering och ojämlikhet vara regel. Den här friheten, som den administrativa staten garanterar, är vad vår tids demokratiska tro handlar om. Det kallas pluralism (mångkultur, vurmande för minoriteter av olika slag mm). Även pluralismen har gjort sin semantiska resa över decennierna. Dess försvarare har sagt sig eftersträva nationell enhet, ökad frihet och kulturell mångfald, men har konsekvent bidragit till något annat. Nämligen att statens administrativa makt har ökat.
I "Eliternas uppror och sveket mot demokratin" pekade Christopher Lasch på en klyfta som vidgar sig alltmer mellan den politiska klassen (den nya klassen) och alla andra i USA. Laschs kritik mot den amerikanska transnationella eliten var hård. Lasch kan ses som en moraliskt konservativ socialist som försvarade arbetarnas vanor mot yuppieadministratörer och kulturella revolutionärer. Jag tycker att den svenska falangen av den transnationella eliten uppvisar samma dekadenta beteende som den amerikanska. De är exempelvis ansvariga för att barn lär sig hur man har analsex av experter på lektionstid i skolan (här), de utför genusexperiment på barnen (väl dokumenterat här) och de tvingar på oss en dysfunktionell mångkultur som de hyllar från säkert avstånd i sina övervägande vita enklaver. De kan själva välja hur stor dos mångkultur de vill ha, till skillnad från människorna som bor mitt i den. Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har de fått en signal från verkligheten, som de annars föredrar att se som en konstruktion. Hittills har de hanterat signalen med samma mognad som ett barn som blir tillsagt att det snart är läggdags.
Den nya klassens attityder hänger samman med idéer som är länkade till den moderna administrativa staten. Pluralismen är den administrativa statens ideologi. Gottfried understryker att vi bör beakta två saker: 1) Den pluralistiska ideologin kan inte reduceras till ett klassintresse som följs medvetet. Pluralisterna tror på sin ideologi och kommer inte byta idéer för att de tror att de tjänar på det. 2) Pluralistiska ideologer som prisar och tjänar den administrativa staten hålls samman genom en världsbild som för dem ter sig sann. Den ligger bakom deras planer och beslut. Liksom med andra utopiska projekt så sporrar deras föreställningar om verkligheten dem att övervinna den nuvarande sociala verkligheten genom att förstöra den. Den transformerande uppgiften kräver att man genomför en ständig revolution. Regimen och dess ideologer har drivit och fortsätter att driva samhället mot en kontinuerlig självtransformation. Effekterna är tydliga i Sverige. Det är inte längre samma land som det vi ärvde av våra mor- och farföräldrar.
Gottfried menar att den pluralistiska ideologin med nödvändighet är globalistisk. Det har blivit så av åtminstone tre skäl: 1) Det moderna byråkratiska samhället är transnationellt och administrationen tillskriver sig själv en rationalitet som överskrider kulturella särdrag. 2) Det som kallas "mänskliga rättigheter" eller "mänsklig värdighet" kan bara framstå så om hela eller större delen av mänskligheten accepterar samma ideologi. Annars förlorar pluralismen sin status som universell sanning och blir till subjektiva bedömningar och särintressen. 3) Pluralismen har uppnått sin ställning genom att identifieras med USA som supermakt. Redan i mitten av förra århundradet proklamerade försvarare av liberal demokrati vad de såg som ett globalt mandat. De har sedan fortsatt i samma spår.
När vi hör politiker eller journalister säga att Sverigedemokraterna är odemokratiska så är det den pluralistiska ideologin som ligger bakom. Det är också den som gör att politiker kan underkänna folkviljan i demokratins namn, när folket har fel åsikter. Partiet Vlams Blok upplöstes exempelvis i Belgien år 2004 för att det inte delade den transnationella politiska klassens världsbild.
DDR kallade sig för en folkdemokrati, vilket betydde att ”folket” hade kontrollen över produktionsmedlen. DDR kunde alltså anklaga väst för att vara odemokratiskt eftersom produktionsmedlen oftast var i privat ägo här. Våra politiker och journalister har också en ideologisk tolkning av vad som är demokrati. De tenderar att se pluralismen, inte folkviljan, som demokratins essens.När folket röstar på ett parti som är kritiskt mot mångkultur så är folket odemokratiskt.
Det är möjligt att vi får uppleva den pluralistiska ideologin kollapsa tillsammans med det amerikanska imperiet framöver, på samma sätt som marxismen kollapsade tillsammans med Sovjetunionen. Första upplagan av Gottfrieds bok kom 1999. Då verkade den amerikanska ordningen stabil. Men nu är läget helt annorlunda, vilket jag har skrivit en del om under kategorin "den ekonomiska krisen".
Lämna ett svar