Markus Andersson skriver idag om den moderna konsten, de strukturer och intressen som skapat och upprätthåller dess hegemoni och vad som måste till för att börja vända den stagnerade utvecklingen.

Att konsten är fri har vi i västvärlden fått höra till leda. Men om nittonhundratalets konsthistoria en gång i framtiden ska skrivas med sanningen som ledstjärna kommer det att innebära en genomgripande revision. Till de mer skamliga sanningarna hör att en stor del av den moderna konsten inte alls är en produkt av den fria anden, utan av stater och säkerhetstjänster.

En del av detta är numera dokumenterad sanning, till exempel att konstnären Jackson Pollocks karriär helt var en produkt av CIA, som bakom kulisserna, i hemlighet, banade väg för Pollock och många andra till de stora konstarenorna i världen. Detsamma gäller namn som , Robert Motherwell, Willem de Kooning och Mark Rothko. Konstkritikern Clement Greenberg pekade ut vem skulle höjas till skyarna och kunna tillföra åtminstone sex nollor på sina prislappar, och säkerhetstjänsten hjälpte honom med det organisatoriska arbetet att i tiotals länder bana väg för "geniet", genom att skapa en efterfrågan som inte fanns.



Tavla av Pollock

Att torgföra denna "konst" hade förstås ett progapandasyfte för dem som önskade se vår konsttradition ödelagd, men det hade också ett propagandistiskt värde för ett imperium som ville visa hur modernt och fritt det var i förhållande till andra stormakter – Västvärlden var ju friast!

Och visst lyckades det. En rad doktorsavhandlingar om den vänstersympatiserande alkoholisten Jackson Pollocks genialitet har skrivits på universitet runt om i västvärlden.

Man kan tycka att dessa akademiker borde gå och gömma sig i skam idag, men se det gör de inte. Istället framhärdar de i åsikten att det nog inte spelade så stor roll att en säkerhetstjänst med tentakler i långt mer än trettio länder bestämde sig för att göra än den ena, än den andra konstnären stor. Tänk om motsvarande kunde bevisas gällande någon annan stormakt? Om någon kunde bevisa att Gestapo eller KGB eller GRU hade fört fram någon nyttig idiot till konstnär för att tjäna dessa samhällens makteliter? Skulle akademikerna som hjälpt till med detta skumraskspel fortfarande sitta i välmåga på universiteten då också?

Eller är det inte samma sak i de fallen?

Inom den moderna konsten får man och ska man bryta så många rådande etiska, estetiska och inte minst sexuella tabun som man kan. Och de "vågade" konstverken där alla traditioner kränks på det grövsta vis är beviset för detta. Ett krucifix dränkt i urin eller fotografier med ingående närbilder av sodomi och andra sexuella extranummer är kutym i de fina konstsalongerna. Vad som dock faktiskt är tabu inom den "tabubrytande" konstens institution är till exempel sensuell heterosexualitet, liksom uttryck för etniska och nationella särdrag liksom mörkade sanningar i vår samtid. Men vissa etniska särdrag är förstås mer förbjudna än andra. Hur som helst, i den moderna konsten ska det inte synas om ett konstverk är skapat i Mexico eller i Lappland.

Också inom måleriet, i den mån det inte har rensats ut under nittonhundratalets alla stora kulturrevolutioner, ska den moderna anden framhävas. Här gäller ungefär samma ideal som inom performance och installationskonsten, om än man här kan skönja ett ännu större avståndstagande från människan och livet själv. Här ska det vara rena ytor utan nyanser och djup, rena stiliserade linjer i likhet med de tråkiga linjerna på flervåningshusen i våra kära förorter, abstrakt och sterilt i motsats till den levande och konkreta naturen. Allt detta är exempel på hur den moderna konsten ska tjäna och tjänar sin tid, eller rättare sagts sin tids maktideologier.

Trots det finns också en stark romantisk föreställning om konstnären som rebell, som den som trotsar och ifrågasätter makten, som den som medvetandegör sanningar som majoriteten inte är medveten om, som den som ser saker och ting ur ett nytt perspektiv och så vidare. Ja, så är det, hur konstigt, motsägelsefullt och vansinnigt skenheligt det än verkar. Fråga vilken uppburen konstnär som helst som bringar in astronomiska belopp för sin konst inom den institutionaliserade konstarenan om han/hon är rebell och du får garanterat svaret; JAVISST är jag det!

Ivan Aivazovksy and Ilya Repin. Pushkin’s farewell to the Sea

Slutligen vill jag säga, att för att vända den så kallade "konstutvecklingen", och för att få ett stopp på den ovärdiga förnedringen och förstörandet av länken till vårt kulturarv krävs det mer än att några enskilda konstnärer står och målar fint och duktigt på sina vindar. Ju modigare de trotsar sina propagandistiska plikter desto svårare får de trots allt att ställa ut sina alster. Därför krävs det också organisatoriska initiativ som skapar plattformar och scener för den typen av konst. Det krävs skribenter och kritiker i flankerna.

Vidare behövs en marknad, som inte behöver vara fet, men ändå så pass livskraftig att den gör det möjligt för ett traditionellt alternativ inom konsten att födas och leva. Det sköter sig inte självt. Den nuvarande konstmarkanden är så intimt sammanflätad med nämnda propagandistiska intressen och girighet att det är naivt att tro att en traditionell konst kan bli rättvist behandlad och överleva hyfsat på dess villkor. För på den marknaden står personer som Jeff Koons högst i kurs, medan vi som målar i t.ex Rembrandts, Zorns, och Ilja Repins anda står lägst. I idrotten är det den skickligaste som vinner men i konstvärlden är det precis tvärtom.

Markus Andersson
Konstnär

Källor:

http://www.newyorker.com/archive/2005/10/17/051017crat_atlarge

http://old.disinfo.com/archive/pages/dossier/id260/pg1/index.html

http://www.nytimes.com/books/00/04/23/reviews/000423.23joffet.html

http://www.lewrockwell.com/orig3/cummings3.html

http://www.sott.net/articles/show/197844-Portrait-of-the-CIA-as-an-artist

http://www.culturevulture.net/Books/CulturalColdWar.htm

http://www.independent.co.uk/news/world/modern-art-was-cia-weapon-1578808.html

Om skribenten: Gästskribent

Avdelning för texter av Motpols gästskribenter.