Så har det varit julafton, en högtid som för undertecknads del avnjutits med familj och god mat. Åtminstone för min del är det en särskild högtid, en känsla många torde dela. Samtidigt finns det hos många en känsla av att julen är under attack, inte minst genom politiskt korrekta angrepp på Kalle Anka och ett mer allmänt avkristnande.

Julen är en högtid präglad både av kontinuitet och framgångsrik syntes. Många av dess inslag härrör från fornnordisk tid, flera av de som inte gör det kan mer indirekt härledas till nordisk mentalitet. Så är Jultomten och hans renar ett eko av Oden och den vilda jakten, liksom det flitiga givandet av julklappar är ett sentida uttryck för den i Norden så centrala reciprociteten. Vi ger varandra gåvor och bekräftar på så vis våra band. Julen har fått en del nya former, bland annat under nationalromantiken, men innehållet går ofta att spåra till det typiskt nordiska.

Samtidigt är julen en liminal tid, en gränstid, av naturliga skäl är det nu året avslutas och många är lediga. Man kan jämföra detta avbrott i vardagens rutiner med de australiska aboriginernas dream time. På många sätt finns tydlig kontinuitet från förkristen tid.

Samtidigt är julen ett exempel på framgångsrik syntes, då här både Tomte och Jesusbarn finns sida vid sida. Julens karaktär av social och liminal högtid kan härledas tillbaka till hednisk tid, dess andliga kärna har däremot idag fyllts av kristendomen. Intressant är att dessa inslag är så starkt kopplade till perenn tradition, det är Kristus som fridsfurste, omgiven av djur, herdar, änglar och vise män. Stjärnan och jungfrufödelsen spelar här också viktiga roller. Detta ger julen en högre mening än det rent sociala, samtidigt som denna fridsfurste, på många sätt lik Mithras, inte är främmande för nordbon.

Gemensamma riter håller samman ett folk, julen har som synes flera dimensioner. Den förenar det sociala med fridsfurstens födelse. Julen befinner sig dock mycket riktigt under attack, en attack som äger rum på flera plan.

Avkristnande och amerikanisering

Dessa angrepps kärna är förlusten av julens högre aspekt, vilket kan sammanfattas som avkristnande. I undantagsfall ersätts denna kärna av en hednisk motsvarighet, men i normalfallet äger ingen ersättning rum överhuvudtaget. En dimension försvinner, den gemensamma högtiden blir rent social och materialistisk. Bakom detta finns flera motiv. Man kan identifiera den normalt obefogade rädslan för att stöta sig med andra religioner, liksom den typiskt svenska benägenheten att uppleva det egna som ”töntigt”. Kvar blir berg av mat, Kalle Ankakontroverser och mellandagsrea.

Detta illustrerar svenskarnas andliga kris, liksom det moment 22 som är knutet därtill. De flesta har svårt att ta både hedendom och kristendom på allvar, islam upplevs av de flesta som en invandrarreligion. Det som då återstår är materialism, amerikanisering och sekulära ersatz-religioner. Denna utveckling har förövrigt varit på gång länge, man kan jämföra vilken julmusik som dominerat genom tiderna.

Denna kris närmar sig karikatyren i kontroverserna kring Kalle Ankas jul. Vi ser här hur företrädare för den amerikaniserade ersatz-religion som är politisk korrekthet angriper folkkära uttryck för kontinuitet och gemenskap eftersom de är ”rasistiska” eller har för få kvinnliga huvudrollsinnehavare. Detta är ett uppenbart uttryck för intolerans. Myntets andra sida är emellertid att det vi är beredda att försvara mot en amerikaniserad ersatz-religion är Kalle Anka och hans vänner. Mindre spektakulär är den ständigt pågående amerikaniseringen, vilken uttrycks genom materialism och kommersialisering. I år har bland annat flera reklamfilmer varit explicita företrädare för denna. Naturen beskrivs i någon reklam som tråkig, i en annan talas det om ”julklapparna du verkligen vill ha”. Reklamen riktar sig som vanligt till den lägsta gemensamma nämnaren, och bidrar samtidigt till dess utbredning.

Mot kommersialiseringen vände sig 1968 med den alternativa julen, vilken vunnit viss framgång. Samtidigt har man bidragit till avkristnandet, och till att sprida sekulära ersatz-religioner. Situationen framstår som något av en gordisk knut, så länge man inte betraktar kommersialismen och den politiska korrektheten som tvillingar, som huvuden på samma hydra. När man gör det kan man däremot börja fundera kring hur man fyller julen med en högre mening igen.

Avslutningsvis önskas läsare och med- och motpolare en god fortsättning.

– Elsa Beskows julbock

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.