Lästips: Blaue Narzisse om invandringspolitik och klasskamp

Det finns i den tyskspråkiga världen ett flertal värdefulla resurser, från välrenommerade Junge Freiheit och Sezession till nyare projekt som Zuerst och Compact. En annan sådan resurs är Blaue Narzisse. Jag upptäckte dem först på grund av deras stöd för den federala tanken, för ”regionernas och nationernas Europa”, och den därtill knutna symbolen Hertensteiner Kreuz.

HK

Men Blaue Narzisse har fler strängar på sin lyra. Man har ett i huvudsak högerinriktat perspektiv, beskriver sig som en ”tidskrift för ungdom, identitet och kultur”, och har publicerat flera läsvärda artiklar om både historiska och samtida gestalter som Heinrich Leo, Akif Pirincci och Ernst Jünger. Dessutom publicerar man analyser och artiklar om samtida kultur och politik.

Massinvandring och klasskamp

En sådan artikel är Masseneinwanderung und Klassenkampf. Som namnet antyder berör den förhållandet mellan klass och invandringspolitik. Mycket av det som skrivs är ”gammal skåpmat”, men det presenteras kärnfullt och tål att upprepas. Bland annat att massinvandringspolitiken är ett elitprojekt och att grupper som vuxit upp med ”materiell knapphet och våld”, bland annat de mer marginaliserade delarna av urbefolkningen, vore irrationella om de välkomnade ytterligare konkurrens och konflikter. I artikeln identifieras medelklassens insatser för massinvandring som en i hög grad ”perfid form av klasskampen mot underklassen”:

Der Einsatz von weiten Teilen des Bürgertums für Einwanderer ist nichts Anderes als eine besonders perfide Form des Klassenkampfes gegen die Unterschichten.

I Tyskland talar man ofta om ”Unterschicht” istället för klass (den tycks inkludera delar av det vi i Sverige kallar arbetar- och underklass). Föraktet mot detta ”underskikt” motsvaras ofta av den överdrivet positiva inställningen till de ”nya” tyskarna:

Die Freude und Offenheit mit der man Einwanderer aus anderen Ländern begrüßt, findet beim Bürger ihre Schattenseite in der Verachtung, die man für die eigene Unterschicht empfindet.

Detta är inte nytt och har som sagt redan upprepats ett flertal gånger. Behållningen av artikeln är istället den kärnfulla analysen av den politiskt korrekta medelklassens psykopatologi. Denna analys är så koncis och så träffsäker att den är värd att översättas:

Det hela förklaras nog bäst som en psykopatologi. Obehaget med städernas förvandling, islams utbredning, mötet med främlingars frammarsch i det offentliga rummet – detta upplever även den goda borgaren. För att inte avslöja sin egen världsbild, förtränger han sin ångest, kanske också lite ilska, och skär av dem. Dessa känslor projiceras sedan på ”dom där nere”, den obildade pöbeln, de som inte kan förstå mångkulturens skönhet. Hittills har den strategin fungerat bra. Invandrarna har medvetet placerats i den socialt svaga sfären, långt bort från Nomenklaturans bostadsområden.

Samma strategi äger rum i Sverige, och samma psykopatologi kan anas bakom det i grunden överdrivna raseriet mot partiet SD. Man blir så arg för att man innerst inne anar att man delvis håller med dessa ”främlingsfientliga”. Hur man bäst hanterar denna psykopatologi är en svårare fråga. Ska man exempelvis erbjuda ett alibi för medelklassens dåliga samvete, genom att påpeka att hjälp på plats både kan hjälpa fler flyktingar och undviker att människor hamnar i ett etnifierat och ackulturerat underskikt? Ska man erbjuda terapi, riktad mot den brist på identitet och autenticitet som präglar mellanskiktet? Ska man driva med deras osäkerheter tills de själva börjar skratta med?

Blaue Narzisse avslutar i varje fall artikeln med att konstatera att den ovan nämnda strategin, att placera invandrarna långt bort från nomenklaturan, nu börjat nå vägs ände. Framöver kommer de även att få placeras i medelklassens områden, ”die Mittelschicht kann nicht ewig fliehen”. I dubbel bemärkelse kan mellanskikten inte fly för alltid, vare sig från verkligheten eller från sina egna känslor. Vad som händer då får framtiden utvisa, det är inte säkert att negativa känslor som länge undertryckts och projicerats på andra blir särskilt sympatiska när de väl bryter fram. Men så kan det gå när man under många år kvävt alla försök till saklig och human dialog.

Artikeln hittar vi här: Masseneinwanderung und Klassenkampf

BN

Svar

  1. Profilbild för Hlevagastir

    De artiklar som Joakim Andersen skriver borde läsas av många, många fler än vad som nu är fallet. Det är först när en större del av alla svenskar börja läsa högkvalitativt material, som opinionen kommer att svänga till i riktning mot en förnuftigare politik. Detta kan endast uppnås om de bästa skribenterna samlas på de största sajterna – Avpixlat och Fria tider.

    1. Profilbild för mirotanien

      Avpixlat har sitt varumärke, Fria Tider sitt, Motpol sitt. Och Avpixlat har ett visst rykte och på Fria Tider får man inte kommentera. Sett ur den aspekten, vad anser du att Motpol saknar?

      Jag har inga siffror. Men sett ur försättningarna (skribenterna kan uppdatera själva, skriva vad de vill när de vill) anser jag att Motpols tillgänglighet är tämligen optimal.

      1. Profilbild för EvigtRegn

        Instämmer helt. Fast att man inte kan kommentera på Fria Tider är ju bara tillfälligt (även om det varat ett bra tag nu).

    2. Profilbild för Berone

      Avpixlat tittar jag på varje dag, och ärligt talat … är det ett sällskap du vill umgås med på nära håll? Klart att högklassiga motpolare skulle kunna höja Avpixlats intellektuella nivå lite, men är inte detta som att försöka hålla den sjunkande supertankern flytande genom att slänga ner några korkflöten i tankarna? Notera att Motpol tar upp klassaspekter ibland, och det på ett sätt som glädjer även en person från vänster, medan Avpixlat och sd verkar inte vara intresserade av den saken. Eller om de till och med försöker hålla den på avstånd, kanske för att Åkesson så småningom skall få sitt eftertraktade inträde i de fina gemaken.

  2. Profilbild för Hlevagastir

    De artiklar som Joakim Andersen skriver borde läsas av många, många fler än vad som nu är fallet. Det är först när en större del av alla svenskar börja läsa högkvalitativt material, som opinionen kommer att svänga till i riktning mot en förnuftigare politik. Detta kan endast uppnås om de bästa skribenterna samlas på de största sajterna – Avpixlat och Fria tider.

    1. Profilbild för mirotanien

      Avpixlat har sitt varumärke, Fria Tider sitt, Motpol sitt. Och Avpixlat har ett visst rykte och på Fria Tider får man inte kommentera. Sett ur den aspekten, vad anser du att Motpol saknar?

      Jag har inga siffror. Men sett ur försättningarna (skribenterna kan uppdatera själva, skriva vad de vill när de vill) anser jag att Motpols tillgänglighet är tämligen optimal.

      1. Profilbild för EvigtRegn

        Instämmer helt. Fast att man inte kan kommentera på Fria Tider är ju bara tillfälligt (även om det varat ett bra tag nu).

    2. Profilbild för Berone

      Avpixlat tittar jag på varje dag, och ärligt talat … är det ett sällskap du vill umgås med på nära håll? Klart att högklassiga motpolare skulle kunna höja Avpixlats intellektuella nivå lite, men är inte detta som att försöka hålla den sjunkande supertankern flytande genom att slänga ner några korkflöten i tankarna? Notera att Motpol tar upp klassaspekter ibland, och det på ett sätt som glädjer även en person från vänster, medan Avpixlat och sd verkar inte vara intresserade av den saken. Eller om de till och med försöker hålla den på avstånd, kanske för att Åkesson så småningom skall få sitt eftertraktade inträde i de fina gemaken.

  3. Profilbild för Daidalos

    En sak, jag skulle vilja kalla det för ”borgarklassens diskreta charm” är att den massinvandring som Sverige är välsignad med aldrig skulle ha kunnat genomföras utan friskolereformen.
    Friskolereformen är ett instrument som används för att kunna befrämja ”s.k wihte flight.”
    USA är ett typexempel på detta fenomen. Den vita medelklassen flyr områden som börjar befolkas av färgade. Man fruktar att huspriserna ska sjunka i värde, att barnen ska tvingas gå i skolor där disciplinproblemen växer lärare och rektorer över huvudet och att det som en gång var ett relativt välbärgat område ska förfalla till slumkvarter.
    Hade inte friskolereformen införts så hade inte heller den nuvarande massinvandringspolitiken kunnat införas.
    Medelklassen hade gjort uppror och hävt ur sig saker som hade fått vilken SD-sympatisör som helst att börja rodna.
    Med ”friskolereform och generösa bostadslån” så ser vi samma utveckling i Sverige som i USA.
    Medelklassen slipper undan konsekvenserna av invandringspolitiken och kan fortsätta att leva på behagligt avstånd från eländet. Samtidigt kan man fortsätta rösta på MP, FI eller om man vill vara lite chick och proletär på V.
    Fram träder ett alltmer splittrat samhälle där skiljelinjerna inte enbart består av klass och inkomst utan också av kulturella religösa och etniska olikheter.
    Vi har ersatt ett välfärdssamhälle med ett hopkok av förvirrade och motsägelsefulla teorier om s.k mångkultur och den ständigt upprepade frasen om ”alla människors lika värde.”
    Vad som har blivit resultatet av denna politik ser och hör vi dagligen.

    1. Profilbild för raberget

      Intressanta reflektioner som jag inte tidigare stött på. Kanske bristen på empati med de grupper av svenskar som inte har möjlighet att välja bort mångkulturen i sin vardag också är en del av ”borgerlighetens diskreta charm”? Problemet är att på sikt kan man inte ”köpa sig fri” från Multikultisamhället, det kommer ikapp en för eller senare, även om man lever i blå-gula enklaver. Dessutom är begreppet mångkultur missvisande i och med att en majoritet av de som söker asyl och senare erhåller svenskt medborgarskap har ungefär samma bakgrund, både geografiskt, kulturellt och religiöst.

  4. Profilbild för Daidalos

    En sak, jag skulle vilja kalla det för ”borgarklassens diskreta charm” är att den massinvandring som Sverige är välsignad med aldrig skulle ha kunnat genomföras utan friskolereformen.
    Friskolereformen är ett instrument som används för att kunna befrämja ”s.k wihte flight.”
    USA är ett typexempel på detta fenomen. Den vita medelklassen flyr områden som börjar befolkas av färgade. Man fruktar att huspriserna ska sjunka i värde, att barnen ska tvingas gå i skolor där disciplinproblemen växer lärare och rektorer över huvudet och att det som en gång var ett relativt välbärgat område ska förfalla till slumkvarter.
    Hade inte friskolereformen införts så hade inte heller den nuvarande massinvandringspolitiken kunnat införas.
    Medelklassen hade gjort uppror och hävt ur sig saker som hade fått vilken SD-sympatisör som helst att börja rodna.
    Med ”friskolereform och generösa bostadslån” så ser vi samma utveckling i Sverige som i USA.
    Medelklassen slipper undan konsekvenserna av invandringspolitiken och kan fortsätta att leva på behagligt avstånd från eländet. Samtidigt kan man fortsätta rösta på MP, FI eller om man vill vara lite chick och proletär på V.
    Fram träder ett alltmer splittrat samhälle där skiljelinjerna inte enbart består av klass och inkomst utan också av kulturella religösa och etniska olikheter.
    Vi har ersatt ett välfärdssamhälle med ett hopkok av förvirrade och motsägelsefulla teorier om s.k mångkultur och den ständigt upprepade frasen om ”alla människors lika värde.”
    Vad som har blivit resultatet av denna politik ser och hör vi dagligen.

    1. Profilbild för raberget

      Intressanta reflektioner som jag inte tidigare stött på. Kanske bristen på empati med de grupper av svenskar som inte har möjlighet att välja bort mångkulturen i sin vardag också är en del av ”borgerlighetens diskreta charm”? Problemet är att på sikt kan man inte ”köpa sig fri” från Multikultisamhället, det kommer ikapp en för eller senare, även om man lever i blå-gula enklaver.

  5. […] Lästips: Blaue Narzisse om invandringspolitik och klasskamp […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *