Det finns i den tyskspråkiga världen ett flertal värdefulla resurser, från välrenommerade Junge Freiheit och Sezession till nyare projekt som Zuerst och Compact. En annan sådan resurs är Blaue Narzisse. Jag upptäckte dem först på grund av deras stöd för den federala tanken, för ”regionernas och nationernas Europa”, och den därtill knutna symbolen Hertensteiner Kreuz.

Men Blaue Narzisse har fler strängar på sin lyra. Man har ett i huvudsak högerinriktat perspektiv, beskriver sig som en ”tidskrift för ungdom, identitet och kultur”, och har publicerat flera läsvärda artiklar om både historiska och samtida gestalter som Heinrich Leo, Akif Pirincci och Ernst Jünger. Dessutom publicerar man analyser och artiklar om samtida kultur och politik.

Massinvandring och klasskamp

En sådan artikel är Masseneinwanderung und Klassenkampf. Som namnet antyder berör den förhållandet mellan klass och invandringspolitik. Mycket av det som skrivs är ”gammal skåpmat”, men det presenteras kärnfullt och tål att upprepas. Bland annat att massinvandringspolitiken är ett elitprojekt och att grupper som vuxit upp med ”materiell knapphet och våld”, bland annat de mer marginaliserade delarna av urbefolkningen, vore irrationella om de välkomnade ytterligare konkurrens och konflikter. I artikeln identifieras medelklassens insatser för massinvandring som en i hög grad ”perfid form av klasskampen mot underklassen”:

Der Einsatz von weiten Teilen des Bürgertums für Einwanderer ist nichts Anderes als eine besonders perfide Form des Klassenkampfes gegen die Unterschichten.

I Tyskland talar man ofta om ”Unterschicht” istället för klass (den tycks inkludera delar av det vi i Sverige kallar arbetar- och underklass). Föraktet mot detta ”underskikt” motsvaras ofta av den överdrivet positiva inställningen till de ”nya” tyskarna:

Die Freude und Offenheit mit der man Einwanderer aus anderen Ländern begrüßt, findet beim Bürger ihre Schattenseite in der Verachtung, die man für die eigene Unterschicht empfindet.

Detta är inte nytt och har som sagt redan upprepats ett flertal gånger. Behållningen av artikeln är istället den kärnfulla analysen av den politiskt korrekta medelklassens psykopatologi. Denna analys är så koncis och så träffsäker att den är värd att översättas:

Det hela förklaras nog bäst som en psykopatologi. Obehaget med städernas förvandling, islams utbredning, mötet med främlingars frammarsch i det offentliga rummet – detta upplever även den goda borgaren. För att inte avslöja sin egen världsbild, förtränger han sin ångest, kanske också lite ilska, och skär av dem. Dessa känslor projiceras sedan på ”dom där nere”, den obildade pöbeln, de som inte kan förstå mångkulturens skönhet. Hittills har den strategin fungerat bra. Invandrarna har medvetet placerats i den socialt svaga sfären, långt bort från Nomenklaturans bostadsområden.

Samma strategi äger rum i Sverige, och samma psykopatologi kan anas bakom det i grunden överdrivna raseriet mot partiet SD. Man blir så arg för att man innerst inne anar att man delvis håller med dessa ”främlingsfientliga”. Hur man bäst hanterar denna psykopatologi är en svårare fråga. Ska man exempelvis erbjuda ett alibi för medelklassens dåliga samvete, genom att påpeka att hjälp på plats både kan hjälpa fler flyktingar och undviker att människor hamnar i ett etnifierat och ackulturerat underskikt? Ska man erbjuda terapi, riktad mot den brist på identitet och autenticitet som präglar mellanskiktet? Ska man driva med deras osäkerheter tills de själva börjar skratta med?

Blaue Narzisse avslutar i varje fall artikeln med att konstatera att den ovan nämnda strategin, att placera invandrarna långt bort från nomenklaturan, nu börjat nå vägs ände. Framöver kommer de även att få placeras i medelklassens områden, ”die Mittelschicht kann nicht ewig fliehen”. I dubbel bemärkelse kan mellanskikten inte fly för alltid, vare sig från verkligheten eller från sina egna känslor. Vad som händer då får framtiden utvisa, det är inte säkert att negativa känslor som länge undertryckts och projicerats på andra blir särskilt sympatiska när de väl bryter fram. Men så kan det gå när man under många år kvävt alla försök till saklig och human dialog.

Artikeln hittar vi här: Masseneinwanderung und Klassenkampf

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.