I likhet med vad som ägde rum i de flesta andra europeiska länder inrättades i Sverige under 1600- och 1700-talen ett antal kungliga ordnar. Dessa utdelades till människor som utmärkt sig, bland annat genom insatser för riket. I Sverige ägde en ordensreform rum 1975, vilken innebar att två ordnar lades i vila, och två enbart utdelas till utländska medborgare och statslösa personer. Detta är ännu ett område där Sverige framstår som ett i Europa avvikande land.
De fyra ordnarna
The fattigas sak ware Eder angelägenhet: Rikets säkerhet Edert syfte: Konungens ära Eder frögd: Ständernas frihet Eder ackt: Thet allmännas trefnad Eder skatt: Och Efterwerldens tack Eder belöning!
– Carl Gustaf Tessin, vid Serafimerordens första ordensdag 1748
De fyra ordnar det hela handlar om är Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna. Nordstjärneorden är symboliskt särskilt intressant mot bakgrund av en hyperboreansk tradition. Den samtidigt polära, regala och kristna symboliken är dock återkommande. De bildades under 1700-talet, men mot bakgrund av äldre ordnar både i Sverige och övriga Europa. Svärdsorden kunde exempelvis delas ut till officerare i krigsmakten. Tillsammans bildade de fyra ordnarna en helhet som internationellt betraktades som en av de vackraste.
Det kan ses som ett uttryck för tidsandan att ordensreformen ägde rum 1975, men det har förekommit försök att återupprätta det svenska ordensväsendet. Så motionerade kristdemokratiska Inger Davidson 1999 i riksdagen om en ändring, och mer nyligen har sverigedemokratiska Björn Söder och Kent Ekeroth också gjort det. Det finns ett sällskap, Svenska Ordensföreningen, som verkar för en återgång till det ursprungliga ordensväsendet. Ordensföreningen är bildad 2012.
Man känner i föreningens och närstående aktörers argumentation igen tre huvudlinjer. För det första att det handlar om en ”del av svensk tradition som är viktig att bevara”, för att citera Söder och Ekeroth. Svenska Ordensföreningen uttrycker sig på snarlikt vis:
Ordnar bär på tradition, prestige och status. De tillhör det historiska kulturarvet.
Det andra huvudargumentet är att det är en form av diskriminering när ordnar kan utdelas till utländska medborgare och statslösa men inte till svenska medborgare. Ordensföreningen identifierar här en ”egendiskriminering” och ”en slags märklig egenförnedring”. Man talar om ”ett svårförståeligt nationellt komplex karaktäriserat av en ”förlåt-att-vi-existerar”-mentalitet som verkar hämmande på Sveriges potential som nation”.
Det tredje huvudargumentet utgår från en specifik syn på relationen mellan människa och stat/samhälle. Alain de Benoist har fångat den tidiga högerns antropologi på följande vis:
…an anti-individualist and anti-utilitarian system of thought, together with an ethic of honor, inherited from the Ancient Regime.
Ett liknande synsätt ligger bakom ordnarna. Jonas Arnell skriver exempelvis:
…staten har ett ansvar för att på alla sätt motverka en samhällsutveckling där var och en tänker på sig själv, eller där vänskapskorruption riskerar att breda ut, eftersom det strider mot den demokratiska gemenskapstanke som borde vara bärande för en stat. Härav följer att staten på ett organiserat sätt bör uppmuntra medborgares förtjänster och samhällsinsatser.
Det finns kort sagt ett samband mellan den anti-individualistiska livssyn de Benoist skisserar och ett samhälle där särskilt förtjänstfulla personer tilldelas ordnar. Att det finns en konflikt mellan ett sådant samhälle och ett samhälle präglat av ressentiment och långtgående egalitarism är uppenbart. Det finns också en latent konflikt mellan ett samhälle där belöningar äger rum i form av ordnar och ett där de ges monetärt. Samhället där ordnar utdelas kan kort sagt vara ett samhälle där uppoffringar för andra och reella prov på solidaritet uppmärksammas.
En orden som utdelas för individuella prestationer och som inte kan köpas för pengar skapar positiva föredömen bland medborgarna. Den nu rådande motbilden är den av en samhällselit i skuggan av ständig debatt om egoism och girighet.
– Svenska Ordensföreningen
Det är inte den viktigaste politiska frågan, men den är intressant både som ett stycke historia och som ett led i en normalisering av Sverige.
Vidare läsning
Svenska Ordensföreningen
Jonas Arnell
Lästips: de Benoist och högern
Om skribenten: Joakim Andersen
