I Sverige misslyckades i hög grad den inhemska kristna traditionens företrädare att bjuda effektivt motstånd mot 1968 års idéer. Man kan identifiera spridda försök, som kvinnoprästmotståndet i vissa delar av landet, men som helhet har de varit relativt få. I Sverige har heller inte det politiska motståndet mot kulturradikalismen varit särskilt framgångsrikt.
Om man istället jämför med situationen i Danmark kan man finna mycket av värde. Bland annat att det i lutheransk miljö uppstått en sammanhållen världsåskådning som vänder sig mot moderniteten, en världsåskådning där det heliga, det filosofiska, danskheten och det politiska utgör en helhet. Flera präster och teologer ingår i denna miljö, och de har bidragit till att ge Dansk Folkeparti en tydligare ideologisk grund.
Tidehverv
Tidehverv – det er gammeldags luthersk kristendom i en tid, der er alt for moderne til at respektere det elementært menneskelige: at være et enkelt menneske mellem fødsel og død og i ansvar og skyld. Tidehverv er derfor umoderne, for Tidehverv undsiger den modernitet, der er et andet ord for overfladiskhed. Tidehverv er derfor også reaktionært, for Tidehverv reagerer imod den dyrkelse af udviklingen og fremskridtet, der betyder åndelig tomhed og personlig uansvarlighed.
– Tidehverv
Den miljö som avses kallas Tidehverv. Det är både en tidskrift och en sorts tankesmedja, grundad 1926 av teologer som inspirerats av bland annat Kierkegaard och Karl Barth, därefter även av arvet från Grundtvig. Framträdande medlemmar idag är bland annat Søren Krarup, Katrine Winkel Holm, Claus Thomas Nielsen och Monica Papazu. En skissering av Tidehvervs världsåskådning är intressant, för detta är en värdefull utmaning mot den moderna världen från lutheransk utgångspunkt. Vi kommer upptäcka att denna utmaning i hög grad överlappar den nya högerns och traditionalismens.
– Grundtvig
Folkkyrkan och värdet av gemenskaper
Og så er det min påstand, at pressen i en vis forstand også er ufolkelig. Som man må være det, hvis man ikke lever i samklang med folkets historie, dets kultur, dets kristentro, og hvis man ikke deler folkets vilkår eller kender dets meninger. Hvis man ikke betragter folket som folk, men blot som læsere. Eller som det statistiske grundlag for diverse opinionsundersøgelser. Eller vælgere. Eller idioter. Eller alt andet end lige akkurat et folk.
– Hans D Fabricius
Tidehvervs syn på folkkyrkan påminner om den ”radikala ortodoxi” Andrew Fraser beskriver i The WASP Question. Det kristna budskapet predikas för ”folken”, och en folkkyrka för varje folk är då naturligt. Folken är en naturlig del av världen, man kan rentav se det som att det är kristendomen som gör folken. Christian Langballe uttrycker det hela:
Kultus og kultur har altid været meget tæt forbundne, og det er en sandhed, som vi skal til at genlære i Danmark og i den vestlige verden.
I vår tid hotas folkkyrkan av staten. Man kan hos flera av teologerna identifiera en kritik mot den allsmäktiga staten, inte minst dess anspråk på det som hör Gud till. Langballe beskriver här konflikten mellan två synsätt, det ena är det terapeutiska och det andra det lutherskt-evangeliska:
Det drejer sig om, hvorvidt folkekirken er en ramme om evangelisk-luthersk kristendom eller rettere Guds ord, som forkyndes til det danske folk, eller om folkekirken er en del af den terapeutiske velfærdsstat, hvor det glædelige budskab er: Vær dig selv, lev dit liv ud, vær spontan, realiser dig selv.
Kort sagt om präster är en sorts socialarbetare eller om det finns en kvalitativ skillnad. Kopplingen mellan ”kult och kultur” hänger också samman med en vilja att bevara det danska, både som kultur och som folk. Man inser också faran med den rent individualistiska antropologin, med nedmonteringen av gemenskaper som kyrka och familj. Claus Thomas Nielsen skriver:
Som så mange klartseende mennesker – deriblandt Kierkegaard og Tocqueville – erkendte allerede for halvandet hundrede år siden, så fører enkeltindividets løsrivelse fra kirke og familie ikke til frihed og individualisme, men til ensliggørelse, totalitarisme og pøbelvælde. Enkeltindividet bliver til massen og demokrati til demokratur. Det er kun ved at være bundet til kirche und küche, at mennesket er frit i forhold til alle denne verdens øvrige magter… Hver gang staten vokser, skaber det sociale problemer og underminerer familien og den personlige moral.
Vi känner igen kampen mot den terapeutiska staten, mot politiseringen och fördumningen av utbildningsväsendet, mot statens ständiga förskjutningar av privatsfärens gränser, från bland annat Gottfried och de Jouvenel. Sannolikt har arvet från Grundtvig, vilket ännu är levande i många politiska läger i Danmark, spelat en viktig roll inte minst vad gäller Tidehvervs möjligheter att verka. Grundtvig är en av Danmarks i särklass viktigaste personer, och har genom sin kombination av glad kristendom och intresse för danskheten och det folkliga spelat en central roll i den danska nationens formande. Utan arvet från Grundtvig är det osäkert om vi idag haft Tidehverv och Dansk Folkeparti.
– J. Th. Lundbye
Det folkliga
Nej, Enoch Powells bekymring drejede sig om det engelske folks identitet, og identitet er naturligvis ikke et spørgsmål om biologi og race. Det er et folkeligt, kulturelt, for så vidt også religiøst spørgsmål. Eller det er spørgsmålet om at være sig selv. Som bundet til sit folks nationale tradition eller som bundet til England som nation kunne og ville Enoch Powell ikke hæve sig over de afgørende kulturelle, religiøse og folkelige forskelle mellem englænderne og de væsensfremmede indvandrere, der nu strømmede ind i landet fra bl.a. muslimske områder. Hvis England skulle kunne forblive England og englænderne således fortsat skulle kunne være sig selv, så måtte forskellene erkendes og de deraf følgende forholdsregler drages. I modsat fald ville England gå til grunde som nation. Spørgsmålet om identitet – det er ikke blot et nationalt spørgsmål, men det er til syvende og sidst det egentligt menneskelige spørgsmål.
– Søren Krarup
För Tidehverv har det folkliga, danskheten, ett positivt värde. Människor behöver identitet. Samtidigt innebär detta inget anammande av rasideologier eller något avvisande av möjligheten till integration, att bli dansk. Samtidigt finns det en insikt i att kulturer och religioner är tämligen sega strukturer, vilka man inte ändrar eller byter särskilt enkelt eller snabbt. Detta betyder att man är kritisk till en omfattande invandring. Särskilt fokus lägger man på muslimer. Torben Bramming skiljer exempelvis mellan två grupper i den muslimska världen. Där finns en liten sekulariserad elit, vilken kan bli en del av det danska samhället. Men det finns också en större grupp, ”der hverken kan, vil eller skal påtvinges en vestlig kultur”. Bramming menar att om ett större antal från den senare gruppen kommer till Danmark, kommer det uppstå ghetton, och en ständigt mer allvarlig konfrontation mellan de båda kulturerna blir fallet.
Här finner man de mer problematiska sidorna hos Tidehverv. Man har åtminstone delvis anammat Bat Yeors teori om ”Eurabia”, den starka kristna tron gör också att man betraktar judendom och islam som felaktiga religioner. Man kan jämföra med traditionalismen, där man istället fokuserar på de gemensamma sanningar som står att finna i olika religiösa traditioner.
Samtidigt innebär den positiva synen på det folkliga att man kan försvara det. Detta blir exempelvis tydligt i Jesper Bachers inställning till nykomna minoriteters krav:
Nu kunne man også sige, at det er en logisk følge af indvandring til et andet land, at man ikke gør særkrav gældende i det offentlige rum, ligesom samfundet ikke skal pakke minoriteterne ind i særhensyn og vat. Det er faktisk det, som er forskellen på en indvandrer og en kolonist. Indvandreren er kommet for at blive en del af et nyt land. Kolonisten er kommet for at tage nyt land i besiddelse.
Det innebär också en kritisk inställning till övernationella institutioner som EU. Danskt EU-motstånd har ett starkt högerinslag. Så skriver Katrine Winkel Holm
Der er nemlig et bestemt fremskridt jeg som gammel borgerlig EU-modstander har bidt mærke i og glædet mig over: De seneste tiår er EU-kritikken gået fra at være rød til at blive blå. Fra at være venstreorienteret til at blive borgerlig.
Demonisk humanism
Karl Marx ville fortælle produktionskræfternes og klassekampenes historie. Nietzsche ville fortælle historien om nihilismens opkomst. Den samme historie kan også – og med større ret – fortælles som historien om den dæmoniske humanismes tilblivelse.
– Johannes Horstmann
I Tidehvervs skildring av den moderna världens framväxt känner vi också igen traditionalisten Evolas resonemang om att ”människan ville vara fri och det blev hon”. I centrum här står en kristen syn på människans väsen, utan en relation till Gud är människan inte hel. Detta synsätt sammanfattas av Johannes Horstmann i beskrivningen av socialismen som ett kätteri:
Socialismen er det, at mennesket stræber efter ved egen fornuft og kraft at skabe et nyt menneske og et gudsrige på jorden, hvori mennesket selv er Gud. Den er fra starten en stræben efter at få Gud sat fra styret. Det er oprøret imod Gud, som det hele drejer sig om i den. For mennesket kan ikke komme til at være menneske efter dets egen forstand på, hvad dette er, uden at Gud ikke er der. Det er klarest og mest konsekvent kommer til udtryk i sovjetkommunismen, men den samme tendens har hele tiden været virksom også i de vestlige former for socialisme. Gud må ikke være til. Der må ikke være nogen evighed til. Der må ikke være noget regnskab og nogen dom til. Der må ikke være nogen anden fremtid til end den, som mennesket skaber for sig selv. Der må ikke være noget andet borgerskab for mennesket til end det, som hører jorden til, og som jorden skaffer mennesket. Der må ikke være nogen fremmedhed og nogen udlændighed til, som mennesket ikke ved sin egen stræben kan overvinde og forvandle til sit hjem og sit fædreland. Der må ikke være nogen anden virkelighed til end den, som kommer i stand ved, at mennesket selv sætter den. På disse postulater hviler socialismen.
Demonisk humanism bryter bandet mellan människan och det gudomliga. Det innebär också att diverse moderna ideologier gör anspråk på sfärer där de inte har att göra, att de invaderar kyrkans sfär, folkets sfär, familjens sfär, skolans sfär. Søren Krarup angriper ideologin om de mänskliga rättigheterna på ett sätt som för tankarna till de Benoist:
Det er menneskerettighederne, der er den moderne fordærvsmagt. Det er menneskerettighederne, der ophæver lov og ret, fordi de i deres grænseoverskridende idealisme forhindrer den lovlige øvrighed i at hævde den ret, der gælder i dette land. Det er menneskerettighederne og dermed FN og EU, som forbyder det enkelte land at hævde sin egen ret og dermed at beskytte sig imod den vold og terror, som vælter ind over den nedlagte grænse.
Intressant är även den syn på Ryssland Monica Papazu uttrycker:
Hvis der er noget, Vesten i de sidste årtier konstant har ignoreret, så er det netop historie og ånd. Det markante eksempel var NATO’s krig mod Serbien og Vestens støtte til et albansk Kosovo, løsrevet fra Serbien. Dermed signalerede Vesten, at historie og kristendom intet betyder, samt at stater kan afmonteres, separatismen kan opmuntres, og nye grænser sagtens kan opstå. I dag er der ingen grund til at fordømme separatismen på Krim eller i det østlige Ukraine – Vesten har vist vejen og skrevet de nye principper ind i tidens charta ved hjælp af bomber.
– Otto Bache
Sammantaget rör det sig om ett intressant antimodernt projekt. Den intellektuella nivån är hög, här hänvisas till allt från Schopenhauer, Undset och Philip Rieff till Weininger, Hayek, Weber och Ellul. Analysen av den moderna världen torde också tillhöra de mest radikala/reaktionära i något nordiskt lands offentlighet. Som nämnt ovan är det inte traditionalism, men det befinner sig relativt nära. För kristna systemkritiker även i Sverige torde Tidehverv vara en värdefull bekantskap. Inte minst bör det finnas en stor grupp lutheraner som nästan helt saknar representanter i dagens offentlighet, för vilka vårt södra brödrafolk kan erbjuda inspiration.
Vidare läsning
Tidehverv
Thomas Nydahl – Mikael Jalving: Søren Krarup och hans tid (People´s Press)
Tipstack till Thomas Nydahl.
Om skribenten: Joakim Andersen
