Våra folk har tiotusenåriga anor i den del av världen som är vårt hem, nämligen Europa. Intressant är att det finns tecken på att de mycket långt tillbaka i historien uppnått högtstående kunskaper inom bland annat geometri och astronomi, något som antyds bland annat av de nya utgrävningarna vid Stonehenge. Myter om en svunnen guldålder i olika europeiska traditioner antyder också att dessa våra förfäder uppnått högtstående moral och personliga kvaliteter, även om de inte nödvändigtvis skapat modern teknologi.
Intressant i det sammanhanget är Graham Hancocks bok Fingerprints of the Gods. När jag först började läsa den var det med misstankar om att den kunde komma att påminna om von Dänikens gamla teorier om att alla Jordens stora civilisationer i själva verket skapades av utomjordningar (kort sagt att det skulle vara en studie i pseudovetenskap).
Så är dock inte fallet, i varje fall inte fullt ut, utan Hancock utgår från ett antal gamla myter, arkeologiska fynd, matematik, och en originell geofysisk teori, för att måla upp en bild av en uråldrig, glömd civilisation som spred sina kunskaper och byggnadsverk över världen för åtminstone 10,000 år sedan. Oavsett om alla hans teorier stämmer eller inte, får det en även att ställa sig ett antal frågor om förhistorien.
Myter om de vita gudarna
Hancock beskriver hur man hos ett flertal sydamerikanska indianfolk återfinner myter om de vita gudarna, och främst bland dem en vit, skäggig, civilisationsgivare, som efter en större katastrof återgav civilisationen till folken (bland annat lärde han dem moral, och hjälpte dem med konstbevattning). I det som kom att bli Inkariket berättades bland annat om Thunupa-Viracocha att han var ”a white man of large stature, whose air and person aroused great respect and veneration”. Han beskrivs också som skäggig, och ibland som blåögd. Han bär olika namn hos olika indianfolk, Huaracocha, Con, Kon Tiki, Taapac, et cetera, och beskrivs i legenderna som vetenskapsman, arkitekt, helare, och skulptör, och även om han undvek våld använde han himmelsk eld om hans liv hotades. Han tycks också ha haft med sig ett sällskap av liknande figurer, eller så tycks det ha funnits flera ”viracochas”.
Hancock menar att det bara är existensen av en högtstående förhistorisk civilisation och dess kunskaper som kan förklara sådana imponerande byggnadsverk som Nazcalinjerna (väldiga figurer på marken som kan ses från flygplan), de inkabyggnadsverk som byggts med stenar som kan väga flera ton, och liknande. De exempel på sådana uråldriga städer och byggnadsverk han ger är ofta nya för läsaren, och boken är dessutom rikt illustrerad. Ibland är det svårt att veta hur man ska bedöma det han skriver (som när han tolkar bilder från uråldriga tempel som indicider på att de uppfördes i en era då idag utrotade djur ännu levde i Sydamerika).
Han spårar också denna tro på civilisationsbringande vita gudar till myten om Quetzalcoatl som fanns längre norrut, bland aztekerna, och de statyer och bilder man där funnit av dels kaukasiska typer, dels tämligen negroida statyer från olmecfolkets domäner. Hancock förklarar detta med att de vita gudarna samexisterade med svarta, även om det bara tycks vara bland olmecerna vi har några som helst spår av detta i så fall (personligen har jag inga större svårigheter att se likheter mellan olmecstatyerna och de indianska rastyper som idag bebor området).
Egypten
Intressant är att Hancock menar att dessa civilisationsbringande vita gudar även lämnat spår efter sig i det som idag är Egypten. Eftersom egyptierna själva var ”vita” (och mer så då än idag) har deras myter inte lika starkt betonat gudarnas främmande fysik, men Hancock anser att det finns många likheter både i byggnadsverk och myter. Bland annat utmanar han den gängse historieskrivningen, och skriver att de mest välbyggda pyramiderna är betydligt äldre än de av dagens arkeologer anses vara. Bland annat menar han att spår av vattenerosion på Sfinxen antyder att den är mycket äldre än vad som normalt hävdas, och slutfördes vid en tid då regn ännu föll i området. Osiris ska här ha varit namnet på den lokala motsvarigheten till Viracocha och Quetzalcoatl, och Hancock beskriver myter där han beskrivs både som storväxt och som en civiliserande resenär i fjärran länder.
Här går Hancock in på teorier om att pyramidernas proportioner innehåller viktiga och avancerade matematiska och astronomiska fakta och förhållanden, och detta är tyvärr inte min starka sida. Han har också en teori om att jordens yttre skikt ibland förflyttar sig snabbt, med katastrofala följder, och att detta skulle vara förklaringen till att den förhistoriska civilisationen gick under. Inte heller här har jag de kunskaper som krävs för att bedöma hur trovärdig hans teori är, utan för min del är det mest intressanta de tecken som finns på att det i förhistorisk tid fanns högtstående civilisationer av ”vita” som korsade Atlanten (myter om urbefolkningar eller aristokratier av ”vita” som utrotades går också att hitta på Påskön och bland Nya Zeelands maori).
Hancock menar att denna förhistoriska civilisation hade kartlagt Antarktis, och anför sådana kartor som Piri Reis som tecken på detta. Men oavsett om så var fallet, eller inte, är det en fascinerande teori, som dessutom påminner en del om de traditionella myter om Atlantis som man kan spåra i Europas dimmiga förflutna.
Vad det var för vita som genomförde dessa resor, och som skapade den högtstående kultur som låg bakom de imponerande pyramiderna och byggnadsverken på ömse sidor Atlanten kan vi kanske aldrig få veta säkert. Det kanske var människor från Antarktis, eller så kanse det ”bara” var folkslag besläktade med Kanarieöarnas urbefolkning, guancherna. Dessa kände också till pyramidbyggande och mumifiering, precis som egyptierna och indianfolken, och i likhet med Viracocha var vissa av dem ända in i tidig modern tid storvuxna, blåögda, och skäggiga. Oavsett vilket har vi en spännande historia, som ger skäl till både stolthet och intresse.
Om skribenten: Joakim Andersen
