Den danske regissören Nicholas Winding Refn tillhör vår tids stora skandinaviska regissörer. Man märkte detta redan i tidiga filmer som Pushertrilogin, i hans senare filmer har den konstnärliga sidan tagit över mer och de kan därför ses som en strävan mot allkonstverk där Refn försöker kombinera både musik, foto, dialog och handling för att skapa en helhet. Refn behandlar ofta existentiella frågor i sina filmer, i hög grad rör de sig kring skulder av olika slag. Mellan huvudpersonen och andra människor finns också ofta en osynlig mur, inte minst tydligt i Drive.
Time to meet the Devil
Dessa teman återkommer i Only God forgives, med den lämpliga undertiteln Time to meet the Devil. Refn har tillägnat den chilenske mystikern och mångkonstnären Jodorowsky filmen, vilket framstår som ett bra val med tanke på hur det mytiska och det psykologiska möts i den (man kan också notera att rykten gör gällande inte bara att Winding Refn planerar att filmatisera Button Man utan även Jodorowskys Inkalen).
Filmen utspelar sig i Bangkoks undre värld, där två amerikanska bröder skapat sig en nisch kring thaiboxning och drogsmuggling. En ödesdiger händelsekedja tar sin början när brodern Billy slaktar, snarare än enbart mördar, en prostituerad. Vansinnesdådet framstår först som fullständigt omotiverat, men man anar senare vad som legat bakom. Billy förlorar livet som följd av sitt dåd, och filmen följer hur hans bror Julian försöker hantera sitt Hamletliknande dilemma. Å ena sidan har hans bror mördats, å andra sidan är det svårt att klandra de som gjorde det.
Julian hamnar här mitt emellan två arketypiska auktoriteter. Å ena sidan anländer hans mor till Bangkok för att tvinga honom att utkräva hämnd. Deras relation är djupt osund, vilket symboliseras av Julians oförmåga att ha normala relationer med kvinnor. Modern framstår som en representant för det demoniska feminina, hon utnyttjar bland annat skuld, avund och hån för att manipulera sonen. Mot henne står en thailändsk polis med ett mycket originellt sätt att skipa rättvisa. Hans logik är utbytet, ”lika för lika”, och han kan lika gärna erbjuda ett brottsoffer möjligheten att själv hämnas som han kan hugga av en hand som betalning för ett brott (både aktiva och passiva sådana). Polisen representerar en särskild maskulin form av auktoritet, präglad av utbyte och tydliga gränser, medan modern representerar en gränslös, incestuös auktoritet, och mellan dessa båda hamnar den sedan barndomen skadade Julian.
Only God forgives är ett estetiskt och psykologiskt mästerverk. Varje scen är mättad med betydelse, oavsett om det sedan gäller färgvalet, vem som sitter placerad var eller musiken. Utbytets logik löper genom hela filmen, en logik som leder till blodsfejder likaväl som till en specifik form av rättvisa. Parallellt med detta följer vi den faderlösa Julian och hans skuld till sin bror och sin mor, vid sidan av den skuld som enbart avslöjas mot slutet av filmen.
Estetiskt är det en mycket vacker film, men det är genomgående en kall, död estetik. De glimtar av det organiska som ges har en central betydelse. Våldet spelar också en central roll i filmen, men det är ett våld som ingår i utbytets logik snarare än actionvåld. Våldet är därför extremt och obehagligt, med flera tortyrscener, men inte underhållande. Detta är också filmens brist om man av marknadsföringen fåtts att förvänta sig en actionfilm. Berättandet är långsamt och ödesmättat, fyllt av mening och betydelse, men någon action är det inte. Man kan också notera att skådespelarinsatserna är goda, detta gäller alla de tre huvudpersonerna. Detta är kort sagt en riktigt bra film.
Relaterat
Valhalla Rising
Jodorowsky – Inkalen
Om skribenten: Joakim Andersen
