En av de författare som bäst fångat den moderna byråkratins absurda och opersonliga karaktär är Franz Kafka (1883-1924). Kafka fångar den till synes rationella byråkratins djupt irrationella väsen, och detta på ett sätt som både är humoristiskt och präglat av en sorts tidig europeisk motsvarighet till den magiska realismen. Har man haft kontakt med denna modernitetens Leviathan, känner man hos Kafka igen sådant som specialiseringens förbannelse, där ingen kan ge ett helhetssvar eller ta ansvar, man känner igen den uppgivna ”jag lyder bara order”-mentaliteten, man ser likheterna med det moderna latin som ska tas på stort allvar (”vi ska implementera en ny struktur för återkoppling av kundsynpunkter i realtid”), och man känner igen de tjänstemän vars främsta mål är att man själv ska erkänna sina fel. Kafka är alltså minst lika aktuell idag, i en tid då stora statliga myndigheter inför hårdare regelsystem, där åsiktsregistrering regelmässigt sköts av privata stiftelser som aldrig kan göras ansvariga, och där människor interneras på Guantanamo utan att få veta varför, som han var på sin egen tid.
I Processen ger Kafka en särskilt målande och absurd beskrivning av vart den moderna byråkratin leder. Precis som i Slottet följer vi där en vanlig herre vid namn K. Herr K. anklagas för ett brott vars natur han aldrig får veta något om, och dras in i en bisarr process, som för honom till advokater i övernaturliga kyffen och domstolar som håller till i nedgångna och smutsiga labyrinter. Målet tycks hela tiden vara att bryta ner herr K. så att han själv erkänner domstolens rätt att fälla dom över honom, även när han inte vet för vad. Det är en fascinerande bok, och Kafkas beskrivning av den byråkrati som drar in herr K. i sitt nät är mycket träffande:
Just här gör sig nackdelen i ett rättsväsende gällande, som redan från början uppställer den hemliga domstolen som regel. Ämbetsmännen saknar kontakt med folket; för de vanliga, medelsvåra processerna är de bra rustade, en sådan process rullar fram på sin bana nästan av sig själv och behöver bara en stöt då och då; men i fråga om de helt enkla fallen, liksom i fråga om de särskilt svåra står de ofta rådlösa, de har, medan de ständigt, dag och natt, sitter inklämda i sin domstol, inte det rätta sinnet för mänskliga förhållanden, och det är i sådana fall en allvarlig brist. Då kommer de till advokaten för att få råd, och bakom dem bär en vaktmästare de handlingar, som annars är så hemliga. Vid detta fönster skulle man ha kunnat få se många herrar, av vilka man minst av allt väntade det, stå rent otröstliga och stirra ner i gränden, medan advokaten satt vid sitt bord och studerade handlingarna för att ge dem ett gott råd. För övrigt kunde man just vid sådana tillfällen se, hur sällsynt allvarligt herrarna tar sitt yrke och hur de råkar i djup förtvivlan över hinder, som de i enlighet med sin natur inte kan övervinna. Deras ställning är även annars inte lätt, man får inte göra dem orätt och betrakta deras ställning som lätt. Rangskalan uppåt inom domstolen är oändlig och oöverskådlig även för de invigda. Rättegången vid domstolarna är i allmänhet hemlig även för de lägre tjänstemännen, de kan därför knappast någonsin följa de mål, som de får hand om, vid deras fortsatta behandling. Målen dyker alltså upp inom deras synkrets, ofta utan att de vet varifrån de kommer, och de går vidare utan att de får veta vart. Vad man kan inhämta genom att studera processens olika stadier, det slutgiltiga utslaget och motiveringen för det, undgår dessa tjänstemän.
Kunde K., när han höll allt detta för ögonen, fortfarande förvåna sig över tjänstemännens retlighet, som ofta tog sig för de olika parterna sårande uttryck – envar fick göra den erfarenheten. Alla ämbetsmän är irriterade, även när de förefaller lugna. Naturligtvis går detta särskilt ut över de mindre betydande advokaterna.
Äldre inlägg om Kafka:
Om skribenten: Joakim Andersen
