Den omvälvande och inflytelserika 68-rörelsen uppstod inte ur ett vakuum. Redan år 1923 lades en av grundstenarna.
Den tysk-judiske mångmiljonären Felix Weil startade då ett ekonomiskt oberoende forskningsinstitut i staden Frankfurt, den så kallade Frankfurtskolan för social forskning. Institutets uppdrag sades vara att driva det vetenskapliga studiet av marxism framåt. Felix Weil såg upprättandet av denna skola som en kompromiss mellan sin klasstillhörighet och sina politiska sympatier.
Skolan blev till ett mecka för vänstermänniskor i Weimarrepublikens Tyskland. Där kunde de studera marxismen på högre nivå än vad som hade varit möjligt tidigare. Genom förhandlingar med utbildningsdepartementet och i samarbete med universitetet i Frankfurt inrättades en ordinarie, med offentliga medel avlönad professur vid det annars privata institutet.
Det som senare skulle bli bekant under namnet kritisk teori eller Frankfurtskolan tog sin egentliga början när Max Horkheimer 1930 tog över lärostolen i socialfilosofi vid detta institut och samlade en grupp ambitiösa, unga intellektuella omkring sig. Verksamheten hade då redan krönts med viss framgång och universitetet i Frankfurt hade blivit till en bastion för Tysklands akademiska vänster.
– GRUPPEN FLYR TYSKLAND –
Alla medarbetare i denna Frankfurtskolans första generation hade judisk etnisk bakgrund och en utpräglat judisk identitet, och två av skolans främsta inspirationskällor var de sekulariserade judiska tänkarna Karl Marx och Sigmund Freud. Den israeliske historikern Gershom Scholem benämnde Frankfurtskolan en "judisk sekt". Även professor Kevin MacDonald, författare till en omfattande trilogi om det judiska folket, har poängterat skolans sektlika och auktoritära struktur. Horkheimer antog en rabbiliknande roll och speciellt Marx’ skrifter spelade ungefär samma roll som Toraskrifterna eller Talmud i traditionella judiska sammanhang.
De tyska nazisterna betraktade vid denna tid hela Frankfurt som "ett nytt Jerusalem", och själva forskningsinstitutet uppfattades som en kommunistisk organisation. Sex veckor efter Hitlers maktövertagande 1933 stängdes institutet med motiveringen att det hade uppmuntrat statsfientlig verksamhet. Medlemmarna lämnade Tyskland mangrant.
Skolans första destination blev Genève, sedan Paris och slutligen New York 1934, där det sedan tidigare fanns en talrik och blomstrande judisk befolkning och där institutet kunde knytas till Columbia University. Flykten skingrade medarbetarna geografiskt, men de kunde likväl samlas kring institutets tidskrift, Zeitschrift für Sozialforschung, som hade börjat ges ut redan 1932 i Tyskland och som nu fortsatte att ges ut i exilen.
Tidskriften blev det forum i vilket den kritiska teorin kom att utvecklas. De fyra mest framträdande skribenterna var Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno, Erich Fromm och Walter Benjamin. Makten över Frankfurtskolan låg emellertid hos ledaren Max Horkheimer och hans närmaste lärjunge Adorno. De båda samarbetade intimt.
– RADIKAL KRITIK SOM METOD –
Både freudianismen och marxismen, vilka Frankfurtskolan till stor del vilar på, är slutna tankesystem som inte kan vederläggas med fakta eller observationer av den fysiska verkligheten. Det är därför föga förvånande att varje sakernas tillstånd, liksom samma tillstånds eventuella motsats, tycks kunna förklaras av den kritiska teorin eller rent av ge ett skenbart belägg för den. Tolkningssystemet är så att säga helgarderat, och skolan bör snarare betraktas som en moralisk eller politisk åskådning än en vetenskaplig teori även om den har en del vetenskapliga inslag och terminologin ofta har en vetenskaplig klang.
I korthet går den kritiska teorin ut på att radikalt kritisera grunderna för alla andra västerländska tankesystem, samtidigt som man undviker att skärskåda grunderna för det egna tänkandet, som bland annat består av en dogm om att samhällets klasstruktur och den historiska situationens påverkan på subjektet omöjliggör värderingsfria observationer. Denna dogm används som slagträ mot vetenskaplig stringens i allmänhet och empiriskt orienterad vetenskap i synnerhet och tas till intäkt för politiseringen av den egna teorin.
Som Kevin MacDonald påpekar i Kritikkulturen så består mycket av Frankfurtskolans produktion av uppradningar av teser eller föregivna insikter som man inte gör några försök att bevisa med vare sig logiska resonemang eller empiriska undersökningar. Gruppens auktoritära struktur blir därför nödvändig, trots att själva läran är antiauktoritär. Ledarens ord måste fälla utslaget när det råder oenighet om tolkningar och analyser. Den som vägrar att anpassa sitt tänkande efter ledarens förskjuts.
– DEN AUKTORITÄRA PERSONLIGHETEN –
Under åren i exil i USAÂ gjordes framför allt två viktiga arbeten: dels det av Adorno ledda sociologiska projektet Studier om den auktoritära personligheten, dels det av Adorno och Horkheimer gemensamt författade verket Upplysningens dialektik. Båda dessa gjordes som en reaktion på nazismen och antisemitismen. Studier om den auktoritära personligheten finansierades av American Jewish Committee (Amerikanska judiska kommittén). Den syftade till att medelst intervjuer av ungdomar bevisa något som redan hade fastställts med uteslutande teoretiska resonemang i bl.a. Upplysningens dialektik, nämligen att antisemitiska föreställningar är en följd av psykisk sjukdom, som i sin tur är en följd av en störd relation till föräldrarna. I själva verket gick den längre än så: den sökte visa att varje form av fasta sammanslutningar av ickejudar, i synnerhet kristna församlingar, nationalism eller kärnfamiljer, är ett tecken på mental ohälsa.
Kevin MacDonald skriver:
"Författarna till Studier om den auktoritära personligheten undersöker ett samhälle i vilket familjerna varierar, från familjer som i allt väsentligt för vidare den rådande samhällsstrukturen, till familjer som frambringar upproriskhet och förändring i samhällsstrukturen. De förra familjerna har god sammanhållning, och barnen i dessa familjer har en stark ingruppkänsla för den egna familjen. Barnen accepterar också i huvudsak sina föräldrars sociala kategoriseringsstruktur när den utvidgas till att omfatta kyrkan, närsamhället och nationen.
Denna relativt starka ingruppkänsla tenderar sedan … att resultera i negativa attityder till individer från andra religioner, samhällen och nationer [inklusive judar]. Författarna till Studier om den auktoritära personligheten måste därför definiera denna typ av familj som sjuk…"
För att nå det önskade resultatet måste man dra fördel av den kritiska teorins fulla flexibilitet. De empiriska resultaten, som också de manipulerades i viss mån, kunde vid behov tolkas till motsatsen till vad de vid första anblicken tycktes säga.
Exempelvis tolkas en persons goda självförtroende som ett tecken på undertryckt, dåligt självförtroende. Att en person säger sig högakta sina föräldrar tolkas som ett tecken på en dysfunktionell familj och att personen förtränger att föräldrarna har dåliga sidor. Ovilja och upproriskhet mot föräldrarna tolkas enligt samma schema som ett sundhetstecken. Ambitioner och omsorg om social status och materiella tillgångar beskrivs som tecken på sjukdom. Likaså framställs en starkt manlig eller utpräglat kvinnlig identitet som problematisk.
Slutresultatet blir ett förespråkande av antikapitalistisk, bohemisk, androgyn hyperindividualism för ickejudar (undersökningen gäller per definition endast den vita, kristna majoriteten). Den enda psykiskt verkligt friska personlighetstypen är "den liberala människan", vilken starkt påminner om den så kallade "hippien" som skulle göra entré i västvärlden något decennium senare.
I ett samhälle som domineras av den personlighetstypen kan man, som Adorno uttryckte det, "vara annorlunda utan rädsla". Dessutom, påpekar Kevin MacDonald, i ett sådant samhälle kan judar fortleva som en exklusiv och internt samarbetande grupp utan att riskera att stöta på organiserat motstånd från värdbefolkningen.
– FRANKFURTSKOLANS MAN I SVERIGE –
Studier om den auktoritära personligheten blev en stor framgång, mycket tack vare att den fick brett stöd hos judiska sociologer som vid den här tiden hade nått en framträdande ställning bland amerikanska akademiker. Den grundläggande idén, att antisemitiska föreställningar och andra typer av rastänkande orsakas av en störd relation mellan barn och föräldrar, har sedan dess blivit en vida spridd stereotyp i västvärlden.
I Sverige introducerades studien av sociologen Joachim Israel (1920-2001), som hade anlänt till Sverige från Tyskland 1938 på flykt undan nazismen. Han tillhörde en vänstersionistisk organisation och var egentligen på väg till Palestina, men omständigheterna tvingade honom att bli kvar i Sverige.
Joachim Israel intresserade sig framför allt för studiens konsekvenser för barnuppfostran. Han förespråkade fria uppfostringsmetoder byggda på Frankfurtinstitutets teorier som de hade formulerats av Erich Fromm. Tillsammans med sin första fru Mirjam Valentin-Israel skrev han 1946 boken Det finns inga elaka barn, vilken bland annat agiterade för ett avskaffande av skolagan. Licentiatavhandlingen från 1952 i praktisk filosofi, som analyserade ideologin bakom traditionell uppfostran, skrev han i direkt samarbete med den grupp som ledde forskningsprojektet om den auktoritära personligheten.
Egentligen kom hela Joachim Israels liv att präglas av beslutsam kamp mot varje form av auktoritet och konservatism i det svenska samhället, en kamp som till stor del inspirerades av Frankfurtskolan.
Med den bästsäljande boken Alienation: från Marx till modern sociologi, som kom ut 1968 och som var en av de första svenska, akademiska behandlingarna av marxismen, blev han en viktig ideolog bakom studentrevolten samma år.
– ÅTERKOMST TILL ETT BESEGRAT TYSKLAND –
År 1949, när Tyskland hade besegrats och styckats och nya, postnazistiska regimer upprättats, kunde Max Horkheimer och Theodor Adorno återvända till Västtyskland som professorer i sociologi och filosofi vid universitetet i Frankfurt, som en del av avnazifieringen av det tyska samhället. Institutet knöts på nytt till universitetet, där Horkheimer under åren 1951-53 innehade rektorsämbetet.
1950-talet blev för Frankfurtskolans del ett mycket produktivt årtionde, under vilket den yngre Adorno trädde fram som den dominerande kraften och en ny generation av västerlandsfientliga, tyska intellektuella skolades in i den kritiska teorin; bland dem kan särskilt nämnas Jürgen Habermas.
Men det var först under 1960-talet som skolan fick sin så kallade andra storhetstid. Den kritiska teorin kom under dessa händelserika år att spela en framträdande roll i offentligheten, eftersom den vann insteg i den antiauktoritära, marxistiska studentrörelsen i Västtyskland. I Vår tids filosofi (1982) skriver Flemming Juhl, "I Frankfurtskolan hittade de radikala en teoretiskt välgrundad och genomgripande kritik av det bestående, kapitalistiska samhället, som förmådde att formulera dess omänsklighet".
– ARBETEÂ FÖRÂ AMERIKANSK UNDERRÄTTELSETJÄNST –
Herbert Marcuse (1898-1979) var den från Frankfurtskolans krets som lanserades hårdast av massmedia och som internationellt sett fick störst inflytande över studentrörelsen.
Marcuse föddes och växte upp i en judisk överklassmiljö i Berlin. Han studerade först vid universitet i Berlin och senare i Freiburg, där han 1922 blev doktor i filosofi. Under de följande åren fortsatte han sina studier i Freiburg, där Martin Heideggers föreläsningar kom att utöva stort inflytande över hans tänkande.
Upptagenheten med Heidegger trädde emellertid snart i bakgrunden, då han mer och mer började intressera sig för marxismen. Det var framför allt gruppen av nymarxistiska tänkare kring institutet i Frankfurt som påverkade honom i denna riktning. År 1932 bröt han definitivt med Heidegger sedan denne hade uttryckt sympati för nationalsocialismen.
Marcuse flydde landet 1933 och anslöt sig 1934 till Horkheimers grupp vid Columbia University i New York, där han blev fast medarbetare vid institutet. Under andra världskriget arbetade han i underrättelsetjänsten (OSS) som specialist på tysk nazism. Han ledde en grupp som skulle identifiera vilka tyskar som efter kriget borde åtalas för krigsförbrytelser. År 1944 författade han en vägledning om hur man upptäcker pronazistiskt beteende, vilken användes av amerikanska officerare under ockupationen.
Efter kriget tjänstgjorde han som lärare vid Columbia University tills han 1954 blev professor i politik och filosofi vid Brandeis University i Massachusetts.
-Â DEN STORA VÄGRANÂ –
Därefter kom han med de böcker som skulle komma att djupt influera och ideologisera den vänsterradikala studentrörelsen som växte fram i skuggan av Vietnamkriget och som skulle inspirera till slagord som "Make Love, Not War" och "Flower Power" och en stor del av 1960- och 70-talens rockmusik, drogkultur och promiskuitet.
I den år 1955 publicerade Eros och civilisationen ett filosofiskt bidrag till Sigmund Freud tar han sin utgångspunkt i Sigmund Freuds påstående att all civilisation grundar sig på ett ständigt undertryckande av de mänskliga drifterna. Freud menade att detta undertryckande tyvärr är nödvändigt i en värld som inte förmår att tillfredsställa de mänskliga behoven utan konstant hämning, avsaknad och försening, eftersom tillgångarna är begränsade. Marcuse kritiserade det sistnämnda och hävdade att det som tidigare stämplats som ren utopi är möjligt att förverkliga på civilisationens nuvarande stadium men att det förutsätter en total (marxistisk) förändring av samhällssystemet.
Den endimensionella människan från 1964, som gavs ut i svensk pocketutgåva av Bonniers 1968 med en ny upplaga 1969, blev den bok som med ungdomsupproret under senare delen av 1960-talet gjorde Marcuse beryktad över hela världen. Den fortsätter på samma tema men konkretiserar och fördjupar samhällskritiken och målar upp hur kapitalismen dominerar och behärskar det amerikanska samhället och manipulerar människorna i det.
Arbetarna har emellertid fått det för bekvämt, varför de inte längre besitter den revolutionära kraft som Karl Marx tillskrev dem. Det enda ställe där Marcuse kunde ana en möjlighet att bryta utvecklingen var hos studentrevoltörerna, vilka konkret sökte efterleva "den stora vägran".
– FRANKFURTSKOLANS MARTYR –
Ytterligare en av tänkarna från kretsen kring Frankfurtskolan bör nämnas, nämligen Walter Benjamin. I Vår tids filosofi står att läsa "att Benjamin, efter Marcuse, var studentupprorets mest lästa teoretiker i Västtyskland". På senare år har han fått alltmer av martyrstatus i vänsterkretsar.
Walter Benjamin föddes år 1892 i Berlin som son till en judisk bankir. Han studerade filosofi och litteraturhistoria fram till 1919. År 1925 sökte han en tjänst vid universitetet i Frankfurt men fick den inte. Under de följande åren försökte han försörja sig som fri skriftställare. Han knöt åter kontakt med det akademiska livet när Max Horkheimer tog över Frankfurtinstitutet.
Vid det nazistiska maktövertagandet 1933 gick han i exil i Paris och blev institutets stipendiat. När tyskarna invaderade Frankrike 1940 flydde han genom Spanien, där han emellertid begick självmord.
– MESSIANSK MARXISM –
Benjamins ideologiska produktion brukar uppdelas i två faser: en judisk-teologisk fas som präglar arbetena från 1920-talet och en mer marxistisk fas under 1930-talet. Sextioåttarörelsen intresserade sig främst för den senare av dessa faser.
Mot slutet av sitt liv, när axelmakterna svepte fram segrande över Europa, närmade sig Benjamin en syntes. Han gör upp med den "blinda framstegstro" som han menar är ansvarig för misslyckandena i kampen mot fascismen och som har snärjt in "det politiska världsbarnet". "Det politiska världsbarnet" avser i symboliska termer Messias’ ankomst, det vill säga den traditionella, judiska föreställningen om frälsning för det judiska folket i ett jordiskt paradis.
I Vår tids filosofi skriver Sören Matthiesen: "Även om han ständigt beskriver frälsningen i marxistiska termer, som revolution och klasskamp, har han övergivit tron på en politisk lösningsmodell. Han ser ingen annan utväg än den religiösa …[Marxismens] uppgift blir endast att vara ett språkligt beskrivningsinstrument för en djupare tolkning och erinring. Denna tillfaller teologin. Benjamin har således i en viss betydelse återvänt till sin utgångspunkt."
===========================================
Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, nr 3, 2004.
===========================================
Om skribenten: Lennart Berg
