Guillaume Faye torde vara ett välkänt namn för systemkritiker, inte minst för identitärer. Under 1970- och 80-talet var han en ledande medlem i den franska Nya Högern, efter ett längre uppehåll återvände han därefter mot slutet av 1990-talet till den politiska arenan med böcker som Archeofuturism och Avant-guerre. Den senaste bok av Faye som översatts är Pourquoi nous combattons, på engelska Why We Fight – Manifesto of the European Resistance.
Som undertiteln antyder erbjuder Faye här ett manifest för det framväxande europeiska motståndet, på ett sätt som för tankarna till marxismens Kommunistiska manifest men med andra förtecken. I förorden av Michael O’Meara och Pierre Krebs noteras bland annat vikten av ett tydligt, gemensamt perspektiv för det europeiska motståndet, samtidigt som man inte blir fixerad av de detaljer som skiljer oss åt (exempelvis pseudokonflikter mellan kristna och hedningar, eller mellan kretsar som befinner sig på olika punkter på skalan mellan etno- och kulturnationalism). Behovet av ett sådant manifest, ett förenande perspektiv, är uppenbart, då motståndet ofta präglas av att vara förvirrat. Många invandringskritiker kan inte ens tydligt ange vilken gemenskap de tillhör, och pendlar förvirrat mellan medborgarskap och etnicitet, på liknande vis kan de inte identifiera sina fiender och blir därför överförtjusta så snart medlemmar av etablissemanget kritiserar oviktiga detaljer i den multikulturalistiska ideologin. Oförmågan att identifiera dagens fiender kan också komma till uttryck i form av påståenden som att de ”värsta -ismerna” är ”islamism, jihadism, fascism, socialism, kommunism och nazism.” Kort sagt, för att det europeiska motståndet inte ska urarta till neokonservatism och koopteras av det etablissemang som under decennier vanskött Europas länder behövs en radikal världsåskådning. Den identitarism Guillaume Faye presenterar i Why We Fight kan då vara av intresse.
Problemformulering
More than ”immigration”, we need to speak of mass colonisation by African, Maghrebian and Asian populations, acknowledging that Islam is seeking to conquer France and Europe, that ”the delinquency of youth” is the first step toward ethnic civil war, that the invasion is as much about maternity wards as it is about porous borders, that, for demographic reasons, Islamic power is threatening to install itself in France, first at the municipal, then, perhaps, at the national level. The public schools are floundering, prey to the violence of ”Beurs” and ”Blacks”, the new conquerors. ”No-go-zones” have passed the thousand mark.
– Guillaume Faye
Faye konstaterar att vi behöver radikalt tänkande, radikalt och verklighetsförankrat. Vi måste inte minst se den bistra verkligheten i vitögat. Fayes beskrivning av verkligheten är bister men realistisk. Europa är vår tids ”sjuka man”, utsatt för bland annat massiv kolonisering från Tredje världen och dominerat av verklighetsfrämmande ideologier och eliter med amerikanska lojaliteter. De omfattande upploppen i exempelvis Frankrike ses av Faye bara som början på en utveckling som kan leda till öppna strider, etniska inbördeskrig, i flera europeiska länder. Om man bortser från den invanda känslan av att ”allt brukar bli bra till slut”, så är det svårt att hitta argument som talar mot honom. Undersökningar från bland annat Belgien tyder på att med tiden blir mångetniska samhällen mer segregerade, inte mindre. Detta gör att det redan idag kan vara lämpligt att omdefiniera sin politiska identitet och lojalitet, från en viss stat till en viss etnisk grupp. Enligt Faye kommer flera stater att bryta samman i etniska konflikter, och att då inte vara konceptuellt och mentalt uppdaterad kan medföra vissa kostnader. Faye är alltså på många vis identitär, och betraktar den etniska gruppen som den primära gemenskapen. Han utgår i sitt manifest från en etnisk världsbild med nietzscheanska förtecken, och skriver bland annat att:
The time has come for identitarianism, in the broadest sense, to reaffirm itself as the most lucid and ambitious form of thought. The identitarian view of the world is simply more realistic and better adapted to the future than the dominant egalitarian and comopolitan ideology.
Riktigheten i Fayes perspektiv bekräftas av en snabb överblick över det svenska debattklimatet, där människor som inte ens vet vad en etnisk grupp eller en etnisk konflikt är sitter och spekulerar kring behovet av ”integration”. Om Faye har rätt kommer dessa etablissemangstänkare, och de människor som tar dem på allvar, att bli förvånade ett antal gånger de närmaste decennierna.
All this indicates the appearance of a new form of class struggle. And it’s the Leftist electorate that stands here on the side of the exploiters… The protected classes in this way lives at the expense of the active but non-protected classes they exploit. Those who write the legislation and administer it evidently belong to the protected classes.
– Faye
Fayes pessimistiska och civilisationskritiska samtidsskildring är inte enbart inriktad på det etniska och koloniseringen av Europa. Denna kolonisering är enbart ett av flera uttryck för ett samhälle som inte längre är vitalt, ett ”blockerat samhälle”. Med detta praktiska begrepp identifierar Faye ett samhälle där de improduktiva, inklusive stora delar av kolonisatörerna och den politiska kasten/Nya klassen, försörjs av en alltmindre skyddad medelklass och en alltmer utsatt infödd arbetarklass. Han konstaterar att ett sådant samhälle förenar socialismens och kapitalismens nackdelar, utan fördelarna.
Fayes geopolitiska analys bygger på att Europa idag koloniseras av Tredje världen, främst av muslimer. Detta är något som understöds av vår amerikanska ”allierade”, då det garanterar att Europa förblir splittrat och ekonomiskt svagt. Faye identifierar här ett samspel som bör vara av intresse för de islamkritiker som samtidigt är varma amerikavänner, nämligen USA:s tendens att utnyttja muslimer mot bland annat serber och ryssar. Samtidigt vill Faye ogärna identifiera USA som en fiende på det sätt som muslimer är det, USA är för Faye enbart en motståndare. De eliter som sätter amerikanska prioriteringar och intressen före europeiska är oavsett vilket kollaboratörer. De är antingen hjärntvättade eller direkt korrupta.
Lösningar
The law, though, should designate every resident not of European origin as an alien.
– Faye
Fayes förslag på en praktisk politik inkluderar bland annat skapandet av ett arkeofuturistiskt imperium baserat på släktskapen mellan de europeiska folken. Ett sådant bör vara eurosibiriskt, och omfatta även Ryssland. Han menar också att framtiden bör bygga på frihandel inom autarkiska, självförsörjande, kontinentala block av den eurosibiriska typen. Detta är hans alternativ till globaliseringen.
Fayes politik är överhuvudtaget etniskt baserad, och skulle innebära en storskalig återvandringspolitik vad gäller de växande grupper av icke-européer som vistas i Europa. Bland annat vill han se juridiska skillnader mellan infödda européer och de som har ursprung i andra delar av världen. Detta menar han förövrigt kommer att bli något som historien själv tvingar fram, när upploppen i förorterna utvecklas till direkta inbördeskrig.
Denna utveckling kommer också tvinga européerna att omvärdera ett flertal av sina ideologiska förgivettaganden, förgivettaganden som gör det svårare för dem att orientera sig i verkligheten. Bland annat noterar han att den ideologi som bygger på att kulturer och folkslag ska ”blandas” är en ren bluff, det är enbart i Europa och Nordamerika den praktiseras och där fungerar den dessutom inte. I ”bästa” fall skulle den kunna leda till att européer som vi idag känner dem försvinner ur historien, mer troligt är att den leder till inbördeskrig och att de ideologier vår tid lever i skräck för återkommer på bred front.
Denna omvärdering kommer alltså att leda till att européerna återupptäcker sin etniska identitet, liksom sin metaetniska identitet som européer. Den kommer också innebära slutet för ideologier som egalitarianism, kosmopolitanism och etnomasochism, och en återgång till ett mer virilt, hierarkiskt och organiskt samhälle. De värderingar och normer som fungerade i det sena 1900-talets välfärdsstater kommer inte att vara särskilt lämpliga för de individer och folk som vill överleva 2000-talet.
Medveten om vikten av metapolitiken och av att ha rätt begrepp avslutar Faye sin bok med en metapolitisk ordlista. Det rör sig om nästan 200 sidor, där han i relativt långa artiklar definierar betydelsen av ord som disciplin, konsumerism, etniskt kaos, neo-primitivism, etnokrati, liberalism och grand politics. Denna metapolitiska ordlista är av stort värde. Samtidigt märker man snabbt att den bygger på Fayes mer biologiska världsåskådning. Eugenik, germen och miscegenation ägnas därför stort utrymme, medan artiklar om heder, etnopluralism och indo-européer lyser med sin frånvaro. Fayes korta artiklar om traditionalism och rätten till särart är också negativt formulerade. I samband med det senare finns rentav interna motsägelser som avslöjar något om Fayes egna förgivettaganden. Ena stunden är det absurt att påstå att alla civilisationer skulle vara lika mycket värda, med tanke på allt gott kolonialismen gjorde för folken i Tredje världen. Nästa stund är det enbart genom förmågan att överleva som en kulturs värde mäts. Hans bild av invandringen som ett uttryck för ett djupt hat och hämndbegär mot européerna är också tveksam, de flesta immigranter tycks göra det snarare av ekonomiska skäl än som en medveten invasion. Bilden kan fungera som propaganda, men propaganda som bygger på felaktigheter fungerar bara en kortare tid. Fayes avoga inställning till den gamle vapenbrodern de Benoist är också tillräckligt återkommande för att störa läsningen (även om de Benoist endast nämns i omskrivningar som ”vissa intellektuella från Paris”). Problemet med de Benoist tycks främst vara att han inte ända sedan 1980-talet skrivit som om det etniska kriget redan brutit ut, utan istället som en sansad akademiker som verkar i en akademisk miljö. Här framstår Faye som orättvis, och hånar de Benoist för att denne under en period då Faye själv inte ens verkade politiskt valde att försöka påverka i den akademiska världen istället för att skriva propaganda. På liknande vis är Fayes ekonomiska visioner mer högerinriktade än vanligt i de kretsar vi här har att göra med, den identitära vänsterpopulism som visat sig framgångsrik i Europa ersätts här av en mer positiv inställning till marknaden och kapitalismen (om än underordnade politiken). Faye hamnade i konflikt med flera av sina samarbetspartners när han 2007 i boken The New Jewish Question förespråkade en allians mellan högersionister och det europeiska motståndet riktat mot islam. Why We Fight skrevs flera år innan dess, men Fayes undvikande av att nämna judiskt inflytande, Frankfurtskolan, et cetera, i boken förebådade den väg han senare skulle komma att ta (om detta sedan är positivt eller negativt får den enskilde läsaren själv bedöma).
Sammantaget finns det alltså vissa brister hos Faye, och han kan framstå som kontroversiell för en del läsare (personligen har jag svårt för hans negativa inställning till de Benoist, då den riskerar att vända läsaren mot de Benoist och därigenom intellektuellt avväpna honom/henne). Men de uppvägs av en i det stora hela nykter problemformulering som kommer att bekräftas av historien, och av ett antal inspirerande och innovativa visioner för framtiden. Den metapolitiska ordlistan är också av betydande värde. Fayes manifest är alltså ett värdefullt steg på vägen mot en världsåskådning för det radikala europeiska motståndet. Även om det även har behov av de Benoists och Evolas bidrag (att som Faye avvisa etnopluralismen utan att ersätta den med annat än egenintresse är förenat med betydande risker både mänskligt och politiskt, och då erbjuder de båda herrarna en viktig balans). Why We Fight är i varje fall obligatorisk läsning för varje systemkritiker.
Why We Fight finns att köpa bland annat här: Arktos Förlag
Relaterat
Guillaume Faye och metapolitiken
Guillaume Faye och bristen på estetik
Solguru – Archeofuturism
Ulf Larsen – Why We Fight
Om skribenten: Joakim Andersen
