I samband med det NATO-ledda kriget mot Libyen har en oroväckande utveckling gjort sig synlig i delar av den svenska vänstern. Framträdande vänsterdebattörer som Andreas Malm och Gustav Fridolin har ställt sig positiva till NATO:s militära insatser, Vänsterpartiet röstade också för att Sverige skulle delta. Det enda riksdagsparti som motsatt sig svenskt deltagande är Sverigedemokraterna.
Man skulle kunna summera det hela med att Andreas Malm och Göran Greider tittar för mycket på TV, och att detta påverkar deras förmåga till analys negativt. Men det finns också andra slutsatser att dra av det hela. Dels är denna vänsterns närmande till USA en bredare europeisk tendens, som exempelvis nådde Frankrike för flera decennier sedan. På samma sätt är det en bredare europeisk tendens att det är den såkallade extrema högern som i denna nya situation representerar en position som är mer kritisk till amerikansk politik (om man nu på allvar kan beteckna Sverigedemokraterna eller Front National som "extrema" när det inte är de som bombar suveräna nationer, men det är en annan diskussion).
USA eller Europa
Flera bedömare har noterat att USA är den sämsta allierade Europa kunnat ha. Efter Andra världskriget ersatte USA inhemska eliter med pro-amerikanska motsvarigheter (på ett sätt som kommit att bilda modell för politiken i Irak och Afghanistan). USA agerade också aktivt för att Europas länder skulle förlora sina kolonialvälden (så att dessa istället kunde hamna under amerikansk hegemoni, som exemplet Vietnam illustrerar dock ofta väl så brutal). Den transatlantiska allianspartnern motarbetade också europeiska ledare som blev för självständiga, som de Gaulle, liksom tendenser till verkligt europeiskt samarbete. Samtidigt har de flesta av de såkallat politiskt korrekta ideologierna, från radikalfeminism och mångkulturalism till institutionaliserad "antifascism", sitt ursprung i amerikansk collegemiljö och medborgarrättsrörelse. Även det mesta av den såkallade popkulturen har sitt ursprung i USA. Man kan utan att överdriva beskriva dagens Europa som koloniserat av USA både politiskt, kulturellt och socialt. Samarbetet med, och dominansen från, USA har permanentat denna situation, med ett antal europeiska junior partners.
Detta passar in i ett globalt mönster, där USA ofta verkat för att motverka framväxten av regionala stormakter. Bombkriget mot Serbien var ett exempel på detta, liksom det krig mot Iran som numera är ett ständigt hot.
Perspektiv på Libyen
Folkrättsligt är attacken legal. Det finns ett FN-beslut.
– Göran Greider
Den militära insatsen mot Libyen passar också väl in i amerikansk utrikespolitik. Överste Khadaffi har under decennier fört en självständig politik. En del av detta har varit hans försök att bidra till ökat afrikanskt samarbete, något som av naturliga skäl framstår som ett hot för ett USA som varken i Europa eller Afrika vill ha annat än småstater som motparter. Obekräftade uppgifter gör också gällande att Khadaffi var på väg att införa guldmyntfot, en uppenbar utmaning mot den dollar som bara kan beskrivas som överproducerad och övervärderad.
Ser man objektivt på Libyen, exempelvis genom UNDP:s Human Development Report finner man att landet uppnått mått på utveckling som är imponerande med tanke på att det historiskt sett helt nyss var mycket fattigt. En medellivslängd på drygt 74 år kan jämföras med i-ländernas. Det Human Development Index som väger samman flera faktorer på välfärd i ett land placerar Libyen på plats 53 av 169 länder, vilket också är högre än genomsnittet för arabländerna och högre än exempelvis Ryssland.
Samtidigt börjar vi vid det här laget få alltmer information om de rebeller som utmanar Khadaffi. Ledande rebeller har sagt att de kämpat som jihadister och att de har kämpar från al Qaeda i sina led, vilket i förbigående sagt också är vad den galne Khadaffi påstod redan från början. Incidenter där de visat upp skräckslagna afrikanska gästarbetare för media som "krigsfångar" har heller inte fått det genomslag i media man kunnat förvänta sig. Så heller inte att de i sin propaganda utmålar Khadaffi som jude och homosexuell. Det är i grunden ganska spektakulära händelser, och när de inte förmedlas av media kan man fråga sig varför. Kan det rentav vara så illa att USA insett att det kan vara värt att satsa en del resurser på att påverka media?
Inte heller har Khadaffis styrkor visat större tecken på att bryta samman, vilket också är förvånansvärt om regimen hade haft så begränsat folkligt stöd som media först fick oss att tro.
Man kan också fråga sig om insatsen mot Khadaffi egentligen gynnar amerikanska eller europeiska intressen. För USA är han en alltför självständig regional aktör, dessutom med kontroll över betydande naturresurser i form av olja och underjordiskt vatten. För Europa har han fyllt en viktig funktion genom att förhindra massiv immigration från Afrika över Medelhavet. Kriget i Libyen kommer alltså att leda till att USA får ännu ett brohuvud i Nordafrika eller åtminstone neutraliserar en besvärlig aktör, och att strömmen av människor som blir etnifierad underklass i Europa växer kraftigt. USA Europa 1-0 frestas man sammanfatta det hela (eller 2-0, om man tar med i beräkningen att vi ska vara med och betala för det).
Fenomenet galna tyranner
Medlemmar av al-Qaeda är också goda muslimer.
– Abdel-Hakim al-Hasidi, libysk rebelledare
Men är då inte Khadaffi "galen"? När vi närmare studerar den frågan kan vi inte undgå att beröra andra viktiga frågor. Dels hur det kommer sig att media i rena nyhetsartiklar numera allt oftare gör denna typ av subjektiva ställningstaganden, och i rubrikerna beskriver både Khadaffi och Charlie Sheen som galna. Om så är fallet kan man tycka att deras utspel borde kunna tala för sig själva. Dels det faktum att vi lever i en amerikansk världsordning. Detta betyder att de ledare USA vill avlägsna alltid kommer att kunna beskrivas som "galna tyranner".
En nation som går sin egen väg i en amerikansk världsordning kommer nämligen dels att ha en fallenhet för "caesarism", där folkviljan representeras av en auktoritär ledare. Vi ser exempelvis samma fenomen i Venezuela och i Iran. Att gå sin egen väg är inte det enklaste, och det finns då en tendens att sådana länder har en stark ledare. Vidare kommer sådana nationer alltid att ha problem med interna konflikter och externa hot. Detta förstärker dels tendensen till auktoritärt ledarskap, dels gör det att det kommer finnas exempel på inskränkningar av politiska rättigheter för den som vill leta efter dem. Till detta kommer att många av dessa länder är kulturellt främmande för européer, vilket gör att utspel och retorik som är fullt naturliga i dem framstår som konstiga för en europeisk publik (jämför själv den rebellpropaganda där Khadaffi framställs som en homosexuell jude, den kanske fungerar lokalt men om svensk media rapporterat flitigare om den hade bilden av rebellerna inte påverkats i positiv riktning).
Och världen är full av auktoritära ledare, med mer eller mindre galna drag. Den enda skillnaden dem emellan är att vissa tillhör USA:s allierade, medan andra betraktas som potentiellt självständiga regionala stormakter. När Saudiarabien intervenerar militärt i det oroliga Bahrain för att hålla sunni-minoriteten kvar vid makten så att inte shia-majoriteten vinner ökat inflytande, är både USA och media alltså tämligen tysta. Detsamma gäller när antydningarna till protester i Saudiarabien tystas och kväses. Det är fullt möjligt att både saudiska och bahrainska ledare gjort "galna" uttalanden, dessa når dock endast i undantagsfall en västerländsk publik. Vilket återigen får oss att misstänka att Malm och Greider tittar för mycket på TV, och baserar sin världsbild på en högst selektiv rapportering av världen.
Alternativet
Vi har alltså sett att delar av vänstern idag frångått sin traditionellt mer kritiska syn på USA som garant för en i grunden orättfärdig världsordning. Tidigare var det självklart för stora delar av vänstern att den supermakt som stod för allt från den brutala hanteringen av skuldkrisen genom IMF och Världsbanken till upprepade invasioner av små länder som försökte gå sin egen väg, var i grunden suspekt. Sedan dess har något hänt som förändrat prioriteringarna. En och annan har hävdat att det beror på att USA nu har en färgad president, men förhoppningsvis styrs inte vänstern av en så simplistisk rasism att hudfärgen på en politiker påverkar synen på ett lands politik. Mer troligt är att det är mediasamhället som nu börjar få fullt genomslag. Medias korta rapporter försvårar en mer långsiktig analys, och gör att man inte ser den större bilden (exempelvis att USA vill kontrollera Mellanöstern och Nordafrika, eller den selektiva politik som förs). Istället ser man endast det omedelbara, det som förmedlas av etablerade media, och reagerar genom att känna istället för att tänka. Med tanke på kopplingen mellan etablerad media och etablerade politiska intressen är detta en farlig utveckling.
Vad är då alternativet till en utrikespolitik där vi gång på gång, även med stöd från den officiella vänsterns sida ("men bara den här gången"), deltar i amerikanska militära äventyr? Detta alternativ antyds av den amerikanska politiken. Där denna vägleds av att motverka regionala stormakter och regionalt samarbete, och en vilja att bara ha att göra med isolerade småstater, måste alternativet präglas av regionalisering. Ett Afrika som samarbetar står exempelvis starkare både på världsmarknaden och i relationen till allt från IMF till USA. En sådan regionalisering måste också omfatta Europa, och vi kan därefter se fram mot en värld som tar form genom samverkan mellan kontinentala block istället för den ensidiga, brutala och selektiva politiken från en illegitim "världspolis". Detta är viktigt då USA befinner sig i en nedgående process inte minst vad gäller ekonomin, vilket gör att hennes dagar även som världspolis egentligen är räknade. Därför måste vi börja skapa en ny världsordning redan idag, en världsordning som också är mer demokratisk än den nuvarande.
Texten ursprungligen refuserad av Aftonbladet.
Om skribenten: Joakim Andersen
