Den tysk-judiske filosofen Leo Strauss (1899-1973) är idag mest känd som neokonservatismens Karl Marx. Något förenklat anses Strauss ha bildat en egen skola, med ett elitistiskt, antiliberalt och hemlighetsfullt budskap, som influerat många av de före detta demokrater, liberaler och trotskister som i samband med 1968 vände sig mot det de såg som anti-amerikanska och osunda sentiment i motkulturen. De neokonservativa var, och är, ofta av judisk-amerikansk härkomst, och en återkommande beskyllning är att de sätter israeliska intressen före amerikanska. De utmärker sig inte minst genom en utrikespolitik som skiljer sig från ett maktrealistiskt perspektiv genom att vara mer ideologisk, och var drivande inför angreppet på Irak.
Samtidigt är bilden av de straussianska neokonservativa inte oomstridd. Hans efterlevande noterar att Strauss själv inte var någon vän av imperialism, en neokonservativ som Norman Podhoretz menar också att hans inflytande på neokonservatismen kraftigt överdrivits. Oavsett vilket kan det vara av intresse att närmare studera den man vars tankar, med eller utan rätta, betraktas som så centrala för en betydelsefull politisk miljö i USA.
Leo Strauss och mellankrigstiden
Ett faktum som i den förenklade historieskrivningen ofta glöms bort är att under det tidiga 1900-talet var politiska och intellektuella strömningar som kan beskrivas som radikalkonservativa något som påverkade de flesta av folken i Europa. Detta gällde också de europeiska judarna, några viktiga namn i sammanhanget är Max Nordau med sin studie av degenerationen som fenomen, kriminologen Cesare Lombroso, Otto Weininger, Ernst Kantorowicz, och Carlo Michelstaedter. Kontakterna mellan vissa sionistiska inriktningar och den italienska fascismen kan här också nämnas. Till och från används palestinska och muslimska ledares kontakter med europeiska fascismer under tidigt 1900-tal som ett argument för att de fortfarande skulle vara på något sätt ”besmittade”, bortsett från att ett sådant synsätt är infantilt skulle det i så fall även gälla den israeliska högern. I vad mån det är en belastning att ha genomskådat liberalism och kommunism får var och en själv avgöra, oavsett vilket fanns det alltså även en livaktig europeisk-judisk kritik av dessa syskonideologier.
Leo Strauss passar väl in i denna bild. Han var uppvuxen i en konservativ tysk-judisk familj, och bevittnade med egna ögon hur Weimarrrepubliken misslyckades att skapa en hållbar ordning. Han var också i ungdomen sionist, och när den äldre Strauss fortfarande såg sionismen i ett positivt ljus var det inte minst dess konservativa funktion han fokuserade på. Intressant är också hans många intellektuella kontakter, med namn som för den högerradikale läsaren bör vara välkända. Hans korrespondens med Carl Schmitt är ett sådant exempel, även om han kritiserade dennes teori om det politiska, liksom hans kontakter med Hannah Arendt, Gershom Scholem och Walter Benjamin. Han hade också besökt Heideggers föreläsningar, och menade att denne var farlig inte minst på grund av sin överlägsenhet i framförandet.
1932 lämnade Strauss Tyskland, och kom därefter främst att verka i USA. Bland hans studenter och "straussianer" kan nämnas Harold Bloom, Paul Wolfowitz och Harvey C. Mansfield.
Politisk filosofi
All political action has then in itself a directedness towards knowledge of the good: of the good life, or of the good society. For the good society is the complete political good. If this directedness becomes explicit, if men make it their explicit goal to acquire knowledge of the good life and of the good society, political philosophy emerges.
– Leo Strauss, What is Political Philosophy?
Den främsta behållningen av Strauss är det faktum att han tar den antika filosofin på allvar. Han hade god kunskap om filosofins historia, och kunde referera till både Platon, al-Farabi, Hobbes, Maimonides och Nietzsche. Särskilt intressant är hans försvar av den politiska filosofin.
Strauss ser den politiska filosofin som den del av filosofin som befinner sig närmast det icke-filosofiska, närmast livet. Han definierar filosofin som sökandet efter visdom, efter universell kunskap, efter kunskap om det hela. Den är ett försök att ersätta åsikter med kunskap. Det finns här en koppling till politiken som vetenskap och som värv, eftersom man för att kunna söka kunskap om politiken också måste ha kunskap om dess begrepp. Sådana begrepp är krig, lagar, skatter, styrelseskick et cetera.
Till skillnad från det liberala perspektivet ser inte de antika filosoferna frihet som politikens centrala begrepp, utan snarare dygd, det goda livet. Strauss betraktar positivismen som ett hot mot den filosofiska traditionen, eftersom den förpassar värdeomdömen ur filosofin (och därefter låter dem återkomma mer diskret i form av förgivettaganden). Han skriver:
It is impossible to study social phenomena, i.e. all important social phenomena, without making value judgments. A man who sees no reason for not despising people whose horizon is limited to their consumption of food and their digestion may be a tolerable economist; he cannot say anything relevant about the character of a human society.
Filosofin, sökandet efter kunskap om sådant som det goda livet och det goda samhället, blir för Strauss det högsta en människa kan ägna sig åt. Samtidigt utgår han från att människan till sin natur är en social varelse, detta innebär att filosofen inte kan isolera sig från samhället och ensam söka kunskapen. Strauss skriver att filosofen dels behöver mat, kläder och liknande, och därför även kontakt med samhället. Viktigare är att han (det är hos Strauss alltid en han) i sitt sökande efter det goda och det eviga lär sig att känna igen och älska det höga och det friska. Strauss skriver:
… the souls of men reflect the eternal order in different degrees. A soul that is in good order or healthy reflects it to a higher degree than a soul that is chaotic or diseased. The philosopher who as such has had a glimpse of the eternal order is therefore particularly sensitive to the difference among human souls.
Detta betyder att filosofen känner igen och uppskattar goda och friska själar, medan han undviker osunda själar. Och eftersom han älskar goda själar och eftersom filosofin är det som formar goda själar kan han inte låta bli att utbilda potentiella filosofer.
Exoterisk och esoterisk läsning
At the very least the observations I have made will force historians sooner or later to abandon the complacency with which they claim to know what the great thinkers thought, to admit that the thought of the past is much more enigmatic than it is generally held to be…
– Leo Strauss, On a Forgotten Kind of Writing
En värdefull insikt hos Strauss, jämförbar med traditionalisternas insikt på de religiösa praktikernas område, är att många filosofer har en exoterisk och en esoterisk sida. Det de skriver kan alltså inte alltid tolkas bokstavligt. Detta beror på att filosofins insikter ibland kan verka nedbrytande på samhället, det mest extrema exemplet är kanske ateisten i ett samhälle som bygger på tron att det fått sina lagar av gudarna. Strauss menar därför att filosofer ibland dolt sådana subversiva tankar, men att man genom en noggrann läsning kan hitta dem. Detta är sannolikt en viktig del av förklaringen till hans popularitet, genom sina läsmetoder erbjuder han läsaren att bli en del av en esoterisk gemenskap som spänner över historien. Samtidigt gör han läsningen av klassikerna mindre bokstavlig och mer spännande.
Samtidigt har detta perspektiv gjort att han anklagats för att vara fadern till en tro på "noble lies" som också ska genomsyra de neokonservativas politiska praktik. Huvudsaken är exempelvis inte om Irak utvecklat massförstörelsevapen, huvudsaken är att folket kan fås att tro det så att de kan stödja en invasion av landet. Samtidigt är denna typ av manipulativ politik inget som uppstått med neokonservatismen, det krävs också en mycket esoterisk läsning av hans skrifter för att kunna tolka dem som ett försvar av sådant.
Strauss studier av filosofernas exoteriska och esoteriska budskap har också gett upphov till flera debatter om hur han själv såg på religionen. Att han menade att den fyllde en positiv funktion är känt, men i debatten har man ställt frågan om han också privat trodde på den. Något slutgiltigt svar på detta tycks inte ha getts.
Tre människotyper
It seems reasonable to assume that only a few, if any, citizens of the universal and homogeneous state will be wise. But neither the wise men nor the philosophers will desire to rule. For this reason alone, to say nothing of others, the Chief of the universal and homogeneous state, or the Universal and Final Tyrant will be an unwise man… the coming of the universal and homogeneous state will be the end of philosophy on earth.
– Leo Strauss, Restatement on Xenophon’s Hiero
Eftersom Strauss återknyter i hög grad till grekiska filosofer är det inte överraskande att han också för vidare den indo-europeiska teorin om de tre människotyperna, om än i tämligen modifierad form. Det högsta värv en människa kan ägna sig åt är sökandet efter det goda och det sanna, alltså filosofens värv. Strauss erkänner också existensen av präster. Dessa två människotyper, filosofen och prästen, motsvarar delvis den indo-europeiska första funktionen. Samtidigt laborerar Strauss med existensen av det han kallar gentlemen. Detta är den sociala eller politiska eliten, jämförbar med den indo-europeiska ideologins krigarkast. De som inte ingår i dessa två kategorier är majoriteten.
Som synes finns det likheter med den indo-europeiska ideologin, samtidigt som det finns skillnader. Gentlemännen, krigarna, motsvarar ganska tydligt krigarkasten. Däremot saknas den självägande tredje kasten, ersatt av en ganska ansiktslös majoritet. Den första funktionens mystiska aspekter, representerade av Oden, saknas också i Strauss modell, delvis ersatt av den rationella filosofen.
Man kan alltså både se det som positivt att en framgångsrik filosof erkände existensen av olika människotyper, och som negativt att det finns sådana brister i hans modell. Dessa brister, främst att den breda självägande kasten ersatts av en massa, kan också vara en anledning till att neokonservatismen utvecklat en relativt ickedemokratisk praktik.
Den moderna smittan
Hobbe’s teaching was still much too bold to be acceptable. It, too, was in need of mitigation. The mitigation was the work of Locke. Locke took over the fundamental scheme of Hobbes and changed it only in one point. He realized that what man primarily needs for his self-preservation is less a gun than food, or more generally, property. Thus the desire for self-preservation turns into desire for property… the practical consequences of this small change are enormous… here we have an utterly selfish passion whose satisfaction does not require the spilling of any blood and whose effect is the improvement of the lot of all. In other words, the solution of the political problem by economic means is the most elegant solution, once one accepts Machiavelli’s premise: economism is Machiavellianism come of age.
– Leo Strauss, What is Political Philosophy?
Även i sin kritik av den moderna världen är Strauss intressant. Han menar att man kan skilja mellan den antika och den moderna filosofin, och använder Machiavelli som skiljelinje. Machiavelli var själv medveten om att hans filosofi var ett radikalt brott med föregångarna, och jämförde sig därför med Kolumbus. För dem hade dygden varit något substantiellt, för Machiavelli är moralen istället en skapelse av samhället. Där tidigare tänkare ”siktat för högt” sänkte han kraven på dygd, anpassade dem till det realistiska och till den politiska gemenskapens behov.
Strauss menar dock att Machiavelli var för ärlig, för radikal, för att kunna accepteras. Hans tänkande fick därför förmedlas genom mindre blasfemiska tänkare, inte minst Hobbes och Locke. Under denna process försvinner dygden och det goda, och vi får istället dagens liberala relativism. Som Strauss bevittnat i Weimarrepubliken lämnar en sådan mjuk nihilism dock fältet öppet för en hårdare nihilism, i form av totalitära ideologier som nationalsocialism och bolsjevism. Mycket förenklat är detta hans kritik av den moderna världen. Vissa bedömare har samtidigt menat att den nihilism han identifierar hos andra också finns hos Strauss själv, eftersom han skiljer på filosofi och uppenbarad religion, på Aten och Jerusalem.
Samtidigt finns det hos Strauss en insikt i historiens skiftningar, som gör att han inser att den allra bästa styrelseformen inte alltid är realistisk. När Caesar i praktiken avskaffade republiken var den redan slut, och en auktoritär ledare, ”caesarism”, var i det läget det bästa som var möjligt. Han antyder en liknande syn på den portugisiske ledaren Salazar, och talar här om det post-konstitutionella tillståndet. När konstitutionen brutit samman är inte de antika filosofernas aristokrati nödvändigtvis en realistisk lösning.
… a given community may be so rude or so depraved that only a very inferior type of order can "keep it going"… just as it may happen that the members of one nation are more likely to be healthy and strong than those of others, it may also happen that one nation has a greater natural fitness for political excellence than others.
– Leo Strauss, On Classical Political Philosophy
Pro et contra
A social science that cannot speak of tyranny with the same confidence with which medicine speaks, for example, of cancer, cannot understand social phenomena as what they are.
– Leo Strauss
Strauss och straussianerna är ett intressant exempel på hur i grunden antiliberala ideal kunnat passera under liberalismens radar, och vinna betydande framgångar i den akademiska världen. Genom att fokusera på det goda livet och det goda samhället snarare än individens frihet har han också stora likheter med europeiska konservativa och med kommunitärerna. Han inser att det politiska är en del av att vara människa, liksom att nationer och nationalism är en naturlig del av vår värld (och att världsstaten inte nödvändigtvis är något positivt). Där finns en släktskap med Alain de Benoist. Det är också uppfriskande med en tänkare som tar antikens filosofer på allvar, och ser den moderna världen och modern filosofi som en följd av degeneration.
Samtidigt finns det brister hos Strauss, särskilt i jämförelse med de Benoist. En viktig skillnad är att de Benoist betonar hur en delad kulturell och etnisk identitet är en förutsättning för det gemensamma politiska livet. de Benoist betonar också den deltagande demokratin på ett sätt Strauss inte gör. Som nämnts ovan kan också den straussiska distinktionen mellan exoterism och esoterism missbrukas i form av ”noble lies” och hemliga kotterier, och hans oförmåga att integrera filosofin med traditionen, Aten med Jerusalem, öppnar för en ny form av nihilism.
Någon självklar eller nödvändig väg från Strauss till neokonservatismen kan man dock inte teckna. Man kan därför misstänka att utan Strauss hade de kunnat hitta andra inspirationskällor under sin uppkomstfas. Vad gäller de neokonservativa som hade ett förflutet som trotskister kan man exempelvis se likheter mellan tron på den globala ”permanenta revolutionen” och den neokonservativa utrikespolitiken. Neokonservatismen ger på många sätt också intryck av att sakna organisk koppling till det historiska USA och dess konservativa traditioner, och kan rentav ses som ett projekt där USA används som ett redskap för att göra en viss politik och antropologi global. Här kan man notera en möjlig likhet med den politiska filosofi som utgår från mer än 2000 år gamla filosofer snarare än från organiskt framvuxen verklighet.
För den som är intresserad av politisk filosofi och praktisk metapolitik kan alltså Leo Strauss vara av intresse, samtidigt som det alltså finns betydande brister i hans filosofi jämfört med Alain de Benoist och de amerikanska paleokonservativa.
Relaterat
Lawrence Dennis – excerpter
Lästips: Claes G. Ryn
Paul Gottfried – Dead Right
Om skribenten: Joakim Andersen
