Tidskriften Axess väcker hos de flesta systemkritiker ambivalenta känslor. Å ena sidan är den en intressant ansats till kulturkritik från höger, och samlar några av vår samtids mest spännande skribenter (här kan nämnas Johan Hakelius och Tanja Bergkvist). Med utställningen och boken Figurationer orsakade redaktören, Johan Lundberg, också en smärre, högst behövlig, konstdebatt i vårt land. Man har också presenterat viktiga skriftställare som Edgar Julius Jung och Ernst Jünger för en svensk publik, i det senaste numret intervjuas författaren och serbvännen Peter Handke. Axess har alltså flera positiva sidor.
Å andra sidan har sedan länge funnits tendenser som för tankarna till institutionaliserad ”antifascism” hos nämnde Lundberg, om än med något andra förtecken. Så har han dömt ut Noam Chomsky för att denne försvarat förintelseförnekares yttrandefrihet. Han har också kartlagt relationer mellan bland annat journalisten Johannes Wahlström, Wikileaks och ”antisemiten” Israel Shamir, och med detta även ansett sig ha vederlagt eventuella åsikter från alla tre. Lundberg är inte främmande för ”guilt-by-association”, och i sitt intresse för kartkäggningar av detta slag för han tankarna till Expo. Den kulturkritik Axess företräder är också borgerlig, det rör sig alltså främst om en senmodern ”höger”-falang som bekämpar en tidigare mer hegemon ”vänster”-falang. När Lundberg i ledaren till det senaste numret sammanför blodsbesudlade individer som Jared Loughner och Taimour Abdulwahad med skriftställaren Israel Shamir under namnet ”attentatsmän” är det inte bara intellektuellt ohederligt, utan låter också ana något om hur en svensk neokonservatism kan komma att se ut och arbeta. Identifieringen med det amerikanska status quo, Lundbergs ”det liberala samhället”, är här stark nog att tillåta en del fula grepp mot individer som utmanar det.
Kosmopoliter
Numrets tema är annars ”kosmopoliter”, något Lundberg, Torbjörn Elensky och Kwame Anthony Appiah behandlar i var sin artikel. Lundberg skriver att de vill dra upp riktlinjerna för en legering mellan kulturkonservatism, liberalism och upplysningstänkande. I sin egen text, Krossa hierarkierna, utforskar han en kosmopolitisk syn på kultur. Å ena sidan vänder han sig mot en essentialistisk och isolationistisk syn på kultur, där individen anses födas in i en given kultur och må bäst av att hålla sig till denna. Han identifierar en sådan inställning både hos kulturnationalistiska Sverigedemokraterna, och i mångkulturalistiskt präglad diskurs om allt från minoritetsfolk som samerna till fattiga afro-amerikaners möjlighet att ha något som helst utbyte av ”döda vita mäns” kultur. Å andra sidan vänder han sig mot en alltför modern syn på kulturen och på förändringen som något i sig positivt, en syn som leder till att traditioners roll som orienteringspunkter i tillvaron negligeras. Denna senare inställning menar han leder till ett tomrum, och till destruktiva reaktioner som exkluderande och aggressiv identitetspolitik.
Lundbergs alternativ till dessa ytterligheter är det kosmopolitiska, han ser kulturarvet som en internationell angelägenhet. Det kosmopolitiska perspektivet betonar likheterna snarare än det som skiljer, och utforskar hur kulturell påverkan äger rum. Det ses här som mest praktiskt att svenskar vårdar det svenska kulturarvet, men inte för att bidra till svenskars identitet utan för att bidra till den totala kulturella jordmånen. Interdependens är det ord som kanske bäst sammanfattar Lundbergs kosmopolitiska vision, lite elakt kan man säga att bilden som växer fram är av den senmoderna medelklass som ser världens många kulturer som sitt smörgåsbord att konsumera. Mindre harmlös är bilden av en transnationell elit som numera identifierar sig allt mindre med den nationalstat där demokratins institutioner är belägna (detta har beskrivits mer av Christopher Lasch).
Artikeln är annars intressant, och bidrar med ett originellt och spännande argument för kulturell mångfald. Samtidigt inser man vid närmare eftertanke att den bild av den hotande isolationismen Lundberg målar upp i hög grad saknar relevans. De flesta nationalister betraktar exempelvis det europeiska kulturarvet som något som berör dem, många är också intresserade av allt från japansk till arabisk kultur. Det är alltså den andra polen, den pol Lundberg ägnar minst intresse och berör mest i förbigående, som är det stora problemet. Denna stöper världens kulturer i samma form, och tar inte minst ifrån folken deras identitet. Följderna av denna förlust är bland annat de konflikter som nämns i artikeln, som den dansk-tyske sociologen Henning Eichberg beskrivit kan även nationer drabbas av psykiska sjukdomar och hotande identitetsförlust kan leda till mycket negativt. Problemet är homogeniseringen, och den mimetiska rivalitet den för med sig (beskriven av Girard). Denna problemformulering leder dock naturligt till en mer kritisk syn på den amerikanska världsordning Lundberg annars försvarar, varför artikeln lämnar en känsla av för mycket yta och självklarheter och för lite verklig problematisering efter sig.
Elenskys artikel om svenskheten är främst av värde som ett tecken i tiden, där floskeln ”det finns inget som är svenskt” bemöts. Appiah ställer i sin artikel frågan om konsten kan ägas av nationer, eller ska vara tillgänglig för hela världen. Frågeställningen återfinns också inom traditionalismen, som erkänner värdet av flera olika traditioner och möjliggör ömsesidig respekt mellan deras företrädare. Samtidigt inser traditionalisten att det är den egna traditionen som i grunden berör människor, mer exotiska företeelser kan vara spännande men sällan mer än så. Distinktionen mellan yta och djup, exotiskt och autentiskt, har alltså fortsatt ett visst värde.
Den kosmopolitiska vision Axess presenterar kännetecknas av att vara i hög grad kompatibel med en globaliserad värld och dess lika globaliserade mellanskikt, samtidigt som den undviker att ställa de relevanta och explosiva frågorna om identitet och nivellering, kollektiva gemenskaper, demokrati och makt. Mer relevanta visioner finner vi då i den Nya Högern, som alltid varit medveten både om människans behov av en identitet samtidigt som dess företrädare sett kulturen som något dynamiskt. Genom att föra in begrepp som makt och demokrati i sin kulturanalys framstår också en de Benoist och en Eichberg som betydligt mer konstruktiva kosmopoliter än en Lundberg.
Relaterat
Lästips: Den nya konstdebatten
Axess och 1968
Axess – Rasismer
”The centre cannot hold”
Om skribenten: Joakim Andersen
