Filmen Vaiana är en av Disneys bättre kreationer de senaste åren, berättelsen om hövdingadottern som fullbordar profetian genom att finna halvguden Maui och återbörda Te Fitis hjärta. Den är ett närmast överdrivet pedagogiskt exempel på Joseph Campbells monomyt, hjältens färd, med inslag som ”the call to adventure”, den övernaturliga mentorn och ”belly of the whale”. Samtidigt som den är spännande är både monomyten och den polynesiska mytvärlden närvarande. Det hela är anpassat till målgruppen, inte minst är det underhållande att följa samspelet mellan Vaiana och Maui (den väldiga krabban Tamatoa gör också ett bestående intryck med sin sprudlande personlighet och medryckande dansnummer). För hårt prövade småbarnsföräldrar är Vaiana kort sagt en givande bekantskap, filmen har sunda budskap och kan underhålla både vuxna och barn. De tidstypiska och gynekokratiska inslagen, som huvudpersonens drag av ”girl-boss” och relationen mellan den maskulina halvguden och det gudomliga feminina, är relativt nedtonade. Kopplingen mellan natur och gudar är snarast ett positivt inslag.

Uppföljaren, Vaiana 2, är i likhet med många andra uppföljare mindre mytiskt kärnfull. Inte minst växer antalet protagonister närmast okontrollerat, dessutom anpassade till en mer samtida sensibilitet, samtidigt som handlingen blir plottrigare och bara delvis avslutas. Det betyder inte att det är en dålig film, däremot att den inte har samma mytiska kraft som den första filmen (detsamma gäller för övrigt musiken). Om ens barn uppskattade den första filmen kan man med gott samvete även se den andra, det kan rentav vara svårundvikligt.

Intressant är filmernas metakulturella karaktär, där vi tidigare talat om ”Vaianaparadoxen”. Denna definierades då med orden ”det går att göra filmer om värdet av identitet och traditioner, utan mångfald, enbart om huvudpersonerna tillhör vissa grupper”. Wokereglementet kan då närmast beskrivas matematiskt, om en film ska produceras av Hollywood kan du få homogenitet, du kan få identitet och du kan få europeiska huvudpersoner, men du kan inte få alla tre (den hugade kan själv finslipa ekvationerna, de finns högst påtagligt i det wokeliberala omedvetna). En film med homogena europeiska miljöer kommer med största sannolikhet att förmedla mer subversiva budskap än en mer heterogen skapelse, sådana är de woke kompromisserna.

Vaianaparadoxen blir särskilt uppenbar när rapporteringen om den kommande Vaianafilmen jämförs med den etablerade synen på Nolans Odyssé. När det gäller Vaiana är autentisk representation något positivt och värdefullt, koreografen Liufau konstaterar bland annat att ”I wanted to make sure that our community and people saw themselves on the screen”. Autenticitet i allt från språk till skådespelarnas etnicitet värdesätts här, något man som utomstående inte bör ha några problem med (möjligen kan man notera att vissa för den liberala sensibiliteten mer svårsmälta inslag i autentisk polynesisk historia saknas i filmerna, men vi har å andra sidan att göra med barnfilmer). Det är när vi tillämpar whataboutism vi få en inblick i den woke världsbildens och psykets inneboende motsättningar och självmotsägelser. ”Urfolksbegreppet tillämpas selektivt, vita människor är per definition aldrig Indigenous” har vi om detta konstaterat tidigare, det gäller även när vi jämför synen på Vaiana kontra Odysseus, polynesisk kontra europeisk representation. Autentisk representation är positiv i det ena fallet men väcker associationer till Hitler i det andra. Det antyder dels att deras världsbild i hög grad är pre-verbal och baserad på bilder och associationer, dels att heterogen representation enligt omedveten woke logik egentligen är att betrakta som ett steg på vägen till ingen representation/existens. Men det är på sitt sätt överkurs.

Relaterat

Hero with a Thousand Faces

Motsättningar i regnbågsalliansen – aboriginalitet

Pojken och hägern

Gynekokratisk fantasy

Snödrömmar

Frost