I dagarna har produktionsbolaget Strix utmärkt sig genom att spruta vatten på, bland andra, statsminister Reinfeldt, i ett försök att skapa komik. Bortsett från att det hela är ungefär lika underhållande, och ungefär lika pinsamt, som en fjortonåring som vågar sig på att yppa könsord på en fullsatt spårvagn i tron att detta gör honom till en ”rebell”, så illustrerar det inträffade också vissa egenskaper hos det moderna konsumtionssamhället, som ibland ges namnet Skådespelet.
Det är nämligen ett faktum att våra liv blir stadigt mer medierade, alltså att vi lever dem genom ett medium. Detta medium är inte sällan tv:n (men det kan även vara World of Warcraft, en annons, eller en tidning). På sin tid beskrevs detta av de franska situationisterna. I vår tid har denna infallsvinkel på konsumtionssamhället förts vidare av den Nya Högern, bland dem Guillaume Faye och Alain deBenoist.
Att leva sitt liv genom ett Skådespel har dock även negativa sidor, eftersom det inte kan tillfredsställa verkliga mänskliga behov. Bland dessa behov finns behovet av gemenskap, identitet, mening och inte minst spänning och verklighet. Detta innebär att vi hela tiden riskerar att tröttna på Skådespelet, ifall det bara repeterar sina invanda mönster. Därav Skådespelets ständiga behov av att komma med något nytt, som dessutom kan framstå som utmanande, farligt, upproriskt, eller på annat sätt meningsfullt. Det är beroende av nyheter, på ett sätt som traditionella samhällen inte varit, just för att människorna inte ska inse hur meningslöst det egentligen är.
I jakten på dessa nyheter absorberar Skådespelet inte sällan sådana subkulturer och rörelser som inledningsvis var menade som uppror mot Skådespelssamhället. Detta kallas att Skådespelet rekuperar dem. Man kan till exempel se hur Che Guevara dyker upp i reklam, eller hur Hells Angelsdödskallen i något modifierad form dyker upp på tröjor. På samma sätt har punkrocken blivit fullständigt neutraliserad. Vi kommer också troligtvis att få se Adolf Hitler och islamister i reklamfilmer för allt från godis till tröjor inom det närmaste decenniet, om denna trend fortsätter. Skådespelet har alltså en osviklig förmåga att söka upp allt som är levande, och som har någon mening, och tömma detta på verkligt liv och mening samtidigt som intrycket av liv och mening används för att göra konsumtionsvaror intressanta och, till synes, meningsfulla.
Strix’ upptåg får alltså ses som en naturlig följd av Skådespelets behov dels av sådant som ”utmanar” och som, till synes, bryter gränsen mellan verklighet och Skådespel. Dels av att alltfler människor utvecklar en fientlighet mot hela Skådespelet (ofta ganska omedvetet, som när man hatar reklam, ”trender” eller kändisar, men inte sällan medvetet). I sådana tider kommer en del grupper inom det styrande systemet att försöka framställa sig som ”vanliga människors” vänner och representanter, exempelvis genom att spruta vatten på, och därigenom förnedra, diverse ”makthavare” och ”kändisar”. Detta är naturligtvis falskt, Strix är inte på något vis den vanliga medborgarens vän. Dessutom tycks man denna gång ha gjort en felbedömning, Sverige var inte redo för denna form av förnedringstv riktigt än.
Samtidigt som detta alltså innebär att Skådespelet fortsätter på sin väg mot det samhälle där det inte längre finns några tabun att bryta mot, och där det alltså kommer att gå under, så visar det också på hur meningslösa försöken att bryta gränserna mellan verkligheten och Skådespelet är. Att spruta vatten på en politiker saknar mening, och är fullständigt irrelevant. Detta beror på att den som för in verkligheten i Skådespelet måste vara revolutionär, och måste ha Skådespelets undergång som sitt mål. Detta kan man inte säga om Strix, och därför kommer deras försök i den riktningen ständigt att bli patetiska och misslyckade. Kort sagt är Strix inte vare sig rebeller eller revolutionärer, utan på sin höjd pinsamma.
Om skribenten: Joakim Andersen
