Bland vår tids stora samtidsskildrare intar Larry David en självklar plats, den judisk-amerikanske komikern skriver med eftertryck in sig i raden av skarpögda civilisationskritiker som Sigmund Freud, Franz Kafka, Robert Musil, Otto Weininger, Simon Rex och Paul Auster. Hans styrka ligger i likhet med dessa besläktade andar snarare i dialogen än i den visuella presentationen, snarare i det konceptuella än det narrativa. Mycket riktigt är det också Davids alter ego, George Costanza, som i serien Seinfeld presenterar idén om en TV-serie om ”nothing”. Arvet från Musil är här tydligt, för Davids huvudpersoner är de stora, gemensamma berättelserna tömda på mening, den moderna världen en nihilism. Heroism och kollektiva projekt är främmande begrepp och kvar återstår bara vardagslivet i den privata sfären. På så vis knyter hans serier också an till flera samtida teman, och utgör en tankeväckande, kanske rentav profetisk, skrattspegel till det moderna samhället.
Seinfeld
Larry David är mest känd för TV-serien Seinfeld, som han skapade tillsammans med stå-uppkomikern med samma namn. Serien vann en överväldigande popularitet, då den så skickligt fångade flera aspekter av den senmoderna erfarenheten. Samtidigt säger det något om Davids talang att såpass osympatiska och sociopatiska karaktärer kunde vinna en sådan popularitet redan under 1990-talet. Huvudpersonerna är alla hypermoderna, för att låna ett anarkistiskt slagord har de ”ni dieu, ni maitre” utöver de sociala koder de likt borna ögontjänare alltid är redo att bryta mot. Och kring mötet mellan den senmoderna nihilisten och de sociala koderna kretsar också handlingen, i en ständig, fängslande dialektisk process.
En unik relation till koderna intar här Kramer, samtidigt seriens trickster och renässansmänniska, då han vinner framgång genom att samtidigt stå över och inte alls förstå dem. Han är den enda flerdimensionella karaktären, med en samtidigt martialisk och erotisk kapacitet (begreppet kavorka kan här jämföras med vissa pre-moderna former av karisma och auktoritet, vilket antyder att David har en ytterst ingående kunskap i bland annat Max Webers verk). Annars är huvudpersonerna en blandning av sociopater och Nietzsches ”last men” de flesta mer eller mindre motvilligt kan känna igen sig själva i. Vem har inte själv någon gång i likhet med George Costanza skuffat barn och gamla ur vägen när ett brandlarm gått? Gränsen mellan män och kvinnor är också relativt flytande i serien, Elaine beter sig ofta på ett mer maskulint sätt än George och Jerry. Här fångar David på ett mycket inkännande vis mannens kris i det senmoderna samhället, och borgarklassens androgyna tendens. Man kan också notera att gränsen mellan de sociala kategorierna barn och vuxna är lika diffus i serien som i det senmoderna samhället, Jerrys intresse för leksaker är här en tydlig och förödande kommentar till det senmoderna samhället från Larry Davids sida, riktad till den selekta elit som också har känsla för mindre exoteriska aspekter av hans rika produktion. Man kan inte utesluta att David varit influerad av Susan Faludis rika författarskap i dessa sociala kommentarer.
We are not men! We are boys.
– Jerry Seinfeld
Den mest givande figuren i serien är annars George Costanza, en neurotisk gestalt i hög grad baserad på Larry David själv. Arvet från Freud, vilket av någon har påståtts vara förmedlat genom Ludovici, är tydligt i Costanzas relation till föräldrarna och deras sexualitet. Jerry Seinfeld däremot för, i likhet med Vince i Entourage, tankarna till Musils ”man utan egenskaper” och agerar utan att agera. Hans personlighet är också den mest plastiska, man kan här ana en lekfull hyllning till Anthony Giddens från Davids sida.
Det postmoderna inslaget i serien är tydligt, under handlingens lopp uppstår nya narrativ och teman som publiken med uppskattning och igenkännande noterade. Här kan nämnas den fiktiva figuren Art Vandelay, Georges arkitektfantasier och Jerrys intresse för Stålmannen. Bifigurer som Jerrys nemesis, den postanställde Newman, bidrar också till kontinuiteten.
Man bör notera att seriens mer bestående värden främst återfinns i de tidiga avsnitten, de avsnitt David var med och skrev. De senare avsnitten präglas istället av att huvudpersonerna gradvis förvrängs till att bli rena karikatyrer, vilket gör att mötet med det faktum Costanza summerar som ”we are living in a society” förlorar sin igenkänningsfaktor och därmed också sin sprängkraft. Ingen bryr sig egentligen när en karikatyr hamnar i en genant situation, denna typ av humor bygger som David visat på att karaktärerna är trovärdiga.
Man kan också notera ett flertal politiskt inkorrekta inslag i Davids skapelser. I de tidiga Seinfeldavsnitten kretsar Jerrys stå upp-nummer kring skillnaderna mellan män och kvinnor, inte sällan med en evolutionär twist. Enligt obekräftade uppgifter är Larry David också intresserad av evolutionär psykologi. Fascinerande är också den genomgående överrepresentationen av minoriteter som otrevlig servicepersonal i serien. I Seinfeld är minoriteter inte nödvändigtvis maktlösa, men de är heller inte särskilt serviceinriktade (oavsett om de är kineser eller afro-amerikaner), något som faktiskt utgör ett brott med flera politiskt korrekta förgivettaganden. Bland de sociala koder som styr vår tillvaro finns idag också den politiska korrektheten, och det vore då förvånansvärt om David inte skulle utnyttja den komiska potentialen i mötet mellan huvudpersonerna och vår tids tabun och heliga områden. Ett exempel bland flera är Jerrys och Kramers klavertramp i umgänget med en indian, eller hans något komplicerade relation som välgörare för pakistaniern Babu Bhatt. I avsnittet The Pony Remark problematiseras också Andra Världskriget.
Curb your enthusiasm
Efter framgångarna med Seinfeld har David fortsatt med den egna serien Curb your enthusiasm. Han saknar här den potential de fyra komplementära huvudpersonerna i Seinfeld erbjöd, men samtidigt är han som huvudperson än mer socialt inkompetent än den Costanza som också baserades på honom själv. I viss mån kompenseras detta av återkommande bifigurer som den tragiske vännen Richard Lewis, vännen och managern Jeff Greene, och hustrun Cheryl David. Under ett flertal avsnitt har David också en svart storfamilj boende hos sig, med efternamnet Black.
I den egna serien har David gett sina provokationer mot det vår tid håller heligt än friare utlopp. En och annan torde ha upprörts över det avsnitt där han råkar urinera på en bild av Madonnan, men det vägs mer än väl upp av avsnitt där han råkar stampa en rabbins hand blodig eller där han misstas för både pedo- och zoofil. Hans hyllning till Wagner i det avsnitt där han beskylls för att vara en ”self-hating jew” ger också skäl till eftertanke. Likt ett barn som säger det alla tänker har David i serien också trampat i klaveret ordentligt genom att bland annat fråga lyckliga adoptivföräldrar hur de vet att det inte är en liten seriemördare de fått tag på:
Do you have any concerns that one of the biological parents might be a psychotic? You don’t want a schizofrenic on your hands, you know.
Lika fascinerande är relationen mellan David och det afro-amerikanska kollektivet. I en uppenbar drift med det etnomasochistiska skuldkomplexet låter familjen David en svart familj flytta in hos sig efter orkanen Katrina, denna familj tar i praktiken snabbt över hemmet. Samtidigt är David paniskt rädd för att framstå som rasist, vilket återigen har en betydande komisk potential på grund av att många i publiken har samma fobi.
Här dyker också Kramer upp, mycket av humorn kring honom bygger på den incident där skådespelaren i verkligheten använde N-ordet för att få tyst på en häcklare. David utnyttjar här den postmoderna situationens alla möjligheter, gränsen mellan verklighet och TV-serie ifrågasätts och går upp i rök. Mötet mellan judisk-amerikansk överklass och afro-amerikansk underklass erbjuder flera möjligheter till oväntad komik och identitetsalteritet. Likt en senmodern rotlös individ växlar David i serien mellan att påverkas av sin afro-amerikanske inneboende till att anamma euro-amerikansk livsstil och rentav imitera drag. Den judiska identiteten är annars tydligare än den var i Seinfeld.
Sammantaget har vi här alltså att göra med en både begåvad och inkännande skildring av det moderna samhället och de människor som lever i det. De antiliberala övertonerna är också så många att de här endast kan antydas.
Om skribenten: Joakim Andersen
