Den senaste tiden har borgerliga politiker i flera av de större europeiska länderna tagit avstånd från multikulturalismen. Tyska Angela Merkel anpassade delvis sin retorik efter den oväntat populäre Thilo Sarrazins öppna angrepp på invandringspolitiken, och menade att multikulturalismen varit ett misslyckande. Hon menade också att Tyskland framöver borde prioritera att utbilda tyskar framför att importera arbetskraft, även bayerska CSU:s ordförande Horst Seehofer uttryckte att det inte fanns plats i landet för fler människor från främmande kulturer. I Danmark har borgerliga politiker konstaterat att infödda danskar inte ska behöva känna sig som främlingar i sitt eget land, och att invandrarna inte bara ska följa lagarna utan måste ”bli danskar”. Danmarks Radio har också i det nya sändningavtalet förbundit sig att sprida ett kristet kulturarv. I Frankrike har president Sarkozy misslyckats att genomdriva ett lagförslag som skulle ha gjort det möjligt att frånta aggressiva tiggare, oresonliga belastningar på välfärdssystemet och vissa kriminella deras franska medborgarskap (i sig alltså ett viktigt steg för att på sikt möjliggöra en återvandringspolitik). Därefter har även den brittiske premiärministern David Cameron hållit ett uppmärksammat tal där han tagit farväl till den passiva toleransen och förespråkat en ”muscular liberalism”.
Av detta kan man dra ett antal slutsatser. För det första befinner sig den multikulturalistiska ideologin idag så långt bort från vanliga människors upplevelser och ”sunda förnuft” att den politiska klassen börjar överge den. Borgerliga politiker tycks vara snabbast med detta, och det kommer bli intressant att följa hur socialdemokratin och vänstern i olika europeiska länder lyckas eller misslyckas med att uppdatera sin retorik och analys till den nya situationen (ett råd till den socialdemokrati som vill ”återta initiativet” är att bekanta sig med Henning Eichberg). För än så länge handlar det främst om retorik och symbolisk politik. Om man närmare läser Camerons tal är det tydligt att han skiljer mellan en majoritet av muslimer och en liten minoritet av extremister, och att han avfärdar tankar om en civilisationernas konflikt som ”nonsens”. Även Merkel har sagt att tyskarna nu får vänja sig vid att moskéer är en del av stadsbilden, Sarkozy har uppmanat de infödda fransmännen till relationer med immigranter.
När Cameron ska definiera den brittiska gemenskap han vill att infödda och immigranter ska ingå i lyser också det etniska, det kulturella och det historiska med sin frånvaro. För Cameron är gemenskapen byggd på liberalism:
Freedom of speech, freedom of worship, democracy, the rule of law, equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens, this is what defines us as a society: to belong here is to believe in these things.
Cameron viftar också med ett magert litet köttben framför nosen på kulturnationalisterna, när han talar om vikten av att ”making sure that immigrants speak the language of their new home and ensuring that people are educated in the elements of a common culture and curriculum.” Överhuvudtaget är det inte mycket konkret han föreslår. Den brittiska staten ska sluta samarbeta med organisationer som är ”extrema”. Liberaler måste, med ett uttryck som uppenbarligen är avsett att associeras till ”muscular christianity”, företräda en mindre passiv tolerans och en mer ”muscular liberalism”. Problemet här är främst att en sådan ”muscular” politik antingen blir rent symbolisk eller så långtgående att man kan tala om en totalitär liberalism. Det finns också en inbyggd paradox, när Cameron talar om att staten ska retirera och lämna mer utrymme för ”people” och ”neighbourhoods”. Detta lämnar i praktiken hans ”muscular liberalism” tandlös i flera bostadsområden, även om det är positivt att politikerna nu slutat be om ursäkt å våra vägnar för alla problem man som nyanländ immigrant kan uppleva.
Cameron missar vilka mekanismer som leder till ökad polarisering, till invandringsmotstånd å ena sidan och kriminalitet och muslimsk extremism å den andra. Dessa mekanismer beror ytterst på att olika grupper lever och konkurrerar i samma territorium, och de avbryts inte av retorik och symbolpolitik. Invandringskritiska partier har exempelvis motarbetats under decennier med en politik som kan beskrivas som ”muscular liberalism”, ofta med tydligt totalitära inslag, men de försvinner inte. Detsamma kommer att gälla de mer extrema muslimerna, liksom de kriminella, etniska, gäng som ofta är ett väl så stort problem. Etniska relationer har sin egen dynamik, som Oswald Mosley konstaterade hade det blivit konflikter även om immigranterna varit ”ärkeänglar”.
Att förbereda nästa steg
Den som ser med skepsis på hela massinvandringsprojektet hyser sannolikt ambivalenta känslor inför den mer kravbetonade assimileringspolitik en Cameron företräder. Det hela är positivt, då det visar att etablerade politiker nu tvingas omvärdera den multikulturalistiska diskursen, och detta inte minst på grund av folkligt tryck. Samtidigt leder det i sig inte till något positivt. Massinvandringen fortsätter, oavsett retoriken. Men när de befinner sig i reträtt kan man tvinga dem att fortsätta retirera.
Som identitär måste man därför ta tillfället i akt att ställa de naturliga följdfrågorna. Bland annat måste vi utnyttja erkännandet av att mångkulturen misslyckats till att ifrågasätta hur lätt det överhuvudtaget är att uppnå integration och assimilering. Uppenbarligen har en generös och välvillig politik som pågått under decennier misslyckats ”totalt”, och det är då högst tveksamt om en mer kravfylld politik kommer ha större framgång. Och om det hela är så svårt, måste man också fråga sig om det ens är önskvärt. En politik som leder till skapandet av ett splittrat samhälle, som kostar mycket pengar och dessutom leder till ökad otrygghet, är kanske inte en politik man bör föra. Och ett splittrat samhälle med ökade konflikter är en naturlig följd av massinvandringspolitiken, den som inte inser det bör studera historia. Den som förväxlar ett samhälle med en liten skolklass och föreställer sig att det inte ”spelar någon roll var folk kommer ifrån”, repeterar lillgamla klichéer i stil med att ”idioter finns det överallt”, eller rentav hävdar att ”det bara finns individer” är tyvärr själv en ”idiot”.
Här kommer man oundvikligen in på de outtalade grunderna för den förda politiken, bland annat varför det ska anses som önskvärt att föra hundratusentals människor från deras hemländer till Sverige. I många fall innebär det att medelklassfamiljer, som haft råd med resan, i Sverige transformeras till en etnisk underklass. Att då föreställa sig att det hela är en förbättring avslöjar en djupt neokolonial attityd, där Sverige ses som överlägset andra länder och där möjligheten till lycka eller utveckling i exempelvis Somalia a priori utesluts. Det är också en ultramaterialistisk attityd, som ser existensen av ”pengar och prylar” i Sverige som överlägset kultur, gemenskap et cetera i andra länder. Detta är sannolikt ett budskap som måste hamras in: massinvandringspolitiken bygger på en neokolonial världsbild.
När vi lyckats slå fast att integration är en mycket svår och kostsam process, för de flesta inblandade, kommer frågan om återvandring och hemvändarbidrag att vara nästa naturliga steg i tankekedjan. Det kommer då, med rätta, att framstå som det mest humana, för så överlägset är inte vårt land att det är värt att leva som alienerad underklass bara för att kunna bita sig fast här. Parallellt med denna process måste också frågorna om det svenska ställas. Cameron, och hans likar i Sverige, likställer den nationella identiteten med ett antal liberala grundsatser. Det är en historiskt sett häpnadsväckande reducering av det historiska arvet, och måste bemötas med ett nyfiket utforskande av vad det innebär att vara svensk. En sådan svenskhet kan mycket väl rymma vissa element av ”öppen svenskhet”, men den kan inte begränsas till att man är svensk om man är liberal. Ett tecken på detta intresse är den ”historieblogg” SvD infört, som också ges betydande utrymme på deras hemsida. På många sätt är detta en mer positiv utveckling än Camerons retorik.
– Kay Nielsen, ett exempel på europeisk kultur
Svenska tecken i tiden
Även i Sverige ser vi tecken på att borgerliga politiker anpassar sig till den europeiska utvecklingen. Moderaten Hanif Bali föreställer sig att utan mångkulturell diskurs råder en ”konkurrens” som gör att liberala ideal automatiskt tränger undan mindre liberala ideal. Det är en förvirrad text där Bali dels vill se konkurrens, dels vill se ett inte närmare definierat ”Sverige” och ”det svenska folket” bestämma vad ”svensk kultur bör och inte bör innefattas av”. Men det är ett tecken i tiden, Bali avslutar också med att uppmana till mångkulturens begravning.
Den liberala debattören Paulina Neuding bryter också med den mångkulturella diskursens fokus på immigrantens offerskap genom att i en artikel i SvD konstatera det självklara – svenska skattebetalare försörjer samma immigranter som kastar sten på diverse räddningstjänst under förevändningen att staten är ”orättvis” mot dem. Neuding utgår från den arketypiska representanten för ”förorten”, Rosengård. Hennes artikel är på flera sätt ett trendbrott. Dels genom att hon utmanar multikulturalisternas fokus på offerskap och strukturella orättvisor som förklaringar till oacceptabelt agerande, dels genom att hon börjar ta upp siffror på vad man som nyanländ kan få. Med tanke på att detta i många fall är mer än vad en socialbidragstagare eller en pensionär får, är detta uppgifter det inte ligger i ideologins vakthundars intresse att offentliggöra. Men det finns samtidigt ett betydande folkligt intresse för frågan. Neudings artikel är också främst intressant som ett tecken i tiden.
Mer intressant är då Reinfeldts jultal, där han omdefinierade det svenska till att motsvara det liberala (”öppenhet, frihet”) och, i viss mån, det kulturmarxistiska (”mångfald”). Men detta har redan tidigare berörts. Sammantaget bevittnar vi alltså hur flera borgerliga partier i Europa närmar sig en neokonservativ retorik, där fortsatt underordning under amerikanska intressen globalt kombineras med en, vid närmare betraktande, innehållslös retorik om gemenskap och identitet på hemmaplan. Dessa båda ingredienser förutsätter också varandra.
Relaterat
”The centre cannot hold”
Imens i Danmark
Samtidigt i Danmark
Reinfeldts jultal
Expo, makten och de nya konfliktlinjerna
Yttrandefrihet bortom liberalismen
”Vad är egentligen svenskt?”
Lästips: Henning Eichberg
Om skribenten: Joakim Andersen
