Nyligen hamnade kulturminister Parisa Liljestrand (M) i medialt fokus, efter att hennes invigningstal vid Göteborg Film Festival bemöttes med bu-rop. Något så ovanligt som en kulturpolitisk debatt har därefter tagit fart, vilket är positivt även om den i hög grad utgår från falska dikotomier och medvetna feltolkningar. Utrymmet för fördjupning av de olika positionerna har heller inte varit alldeles överväldigande.
Vår genomgång kan något orättvist börja med Parisas tal, där hon raljerade med inställningen i etablerade filmkretsar vad gäller synen på kommersiell film (”det är röd matta, galaklänningar och skämt om kulturbudgetar. Och så tar man tydligt avstånd från kommersiell film”). Hon konstaterade också att svensk film dras med problemet att för få vill betala för att se den. Betraktar man talet isolerat från sitt sammanhang får man lätt intrycket att det är en närmast libertartariansk position Liljestrand företräder, där filmproduktionen ska styras av utbud och efterfrågan. Fullt så enkelt var det egentligen inte, men det är den positionen hennes kritiker angripit.
Karin Pettersson på Aftonbladet skriver att Liljestrands kultursyn ”dryper av folkförakt”. De rika ska få sin opera finansierad av andra rika, men ”resten av oss ska vara nöjda med att sitta som får framför amerikanska streamingtjänster och deras allt uslare serier”. Delvis dolt bakom Petterssons uppskruvade retorik, som för övrigt dryper av en syn på de egna läsarna även den (”folket röstade blåbrunt i senaste valet”), finns en kultursyn där kulturen anses för viktig för att kunna lämnas åt marknaden. Det noteras att detta synsätt på kulturen normalt även omfattar stora delar av högern.
Lika upphetsad som Pettersons är Hynek Pallas retorik i Göteborgs-Posten. Han kallar Tidöpolitiken ”okunnig, föraktfull och livsfarlig” och skriver att Filmsverige ”blöder ur alla hål”. Bortom retoriken finns en analys där han noterar att strömningstjänsterna ”krossat rimliga ersättningar till upphovsmän och pulveriserar filmens fungerande medelklass”.
Ruben Östlunds kommentar är inte gjord i samma affekt, han konstaterar dock att ”Sveriges kulturpolitik och kulturpolitiker, eller i alla fall pr-avdelningen, måste växa upp och bli mindre pinsamt obildade. Annars kan de inte föra fram de motiv som faktiskt existerar om varför området är viktigt.” Han noterar även att ”i Budapest och Östeuropa finns faktiskt fortfarande delar av en kultur och konsttradition som man länge försökte kopiera i väst.”
I en intervju med Viktor Barth-Kron kunde Liljestrand utveckla sin kultursyn, bland annat att ”jag tycker ju att det offentliga ska ta ett fortsatt stort ansvar för kulturen. Det tycker jag är viktigt. För det finns kultur som inte hade blivit till och som kanske inte heller hade överlevt om det inte hade varit för att det offentliga tar ett stort ansvar”. Särskilt intressant är frågan om kulturens nytta som Barth-Kron och kulturministern berörde kort. De flesta kulturkonservativa skulle kväljas av att det från kvantifierande utilitarism hämtade begreppet ”nytta” användes i sammanhanget, bättre blir det sannolikt inte av att Barth-Kron frågar om hur nyttan kan mätas. Liljestrands svar antyder att Östlund har en poäng, ”det kan man göra på olika sätt naturligtvis. Man kan se det genom dels publik, det vill säga hur många tar del av filmen. Man kan se det genom hur gångbar filmen är, både nationellt och internationellt. Det finns en mängd olika saker som man kan titta på för att se hur kvalitativt någonting är.”
Debatten påminner oss om flera saker. För det första att ”den konstnärliga friheten” kan betyda olika saker. När kulturministern under invigningstalet säger att hennes uppgift är ”att se till att den konstnärliga friheten värnas” är det överdriven styrning av staten hon ser som hotet. Mot bakgrund av hur politiker använt filmstöden för att gynna ideologier som ”mångfald” och liknande är det inte en alldeles verklighetsfrämmande farhåga. Mads Mikkelsen har i sammanhanget sagt att ”om man blickar tillbaka på 1980-talet så var Sverige betydligt mindre politiskt korrekt och vi inspirerades av er. Sedan har det skett ett kulturellt skifte. Jag antar att man inte får något filmstöd om man inte följer order från de styrande. Det är riskabelt eftersom man vill skapa berättelser som är roliga, intressanta och utmanande.” Krisen för svensk film har flera orsaker, men politisk korrekthet är en av dem. Det danska filmundret är ett tecken på det.
Pettersson med flera identifierar istället ”marknaden” som hotet mot den konstnärliga friheten, underförstått produceras det undermålig kultur om utbud och efterfrågan får styra. De fattiga får hålla till godo med Netflix medan filmens medelklass pulveriseras. Språkbruket till trots innebär detta att nyttan är begränsad. Det för oss över till nästa fråga, kulturens vad och varför. Liljestrand kan i intervjun med Barth-Kron egentligen inte besvara frågan, men den ingår naturligt i det ”långa samtal” som löper som en röd tråd genom Aftonlandets historia. ”Publik” är inte svaret, även om genuin kultur på lite längre sikt ofta vinner en stor sådan. Roger Scruton menade att kulturen fyller en närmast religiös roll efter sekulariseringen, ”the artist stepped into the place vacated by the prophet and the priest”. Poe lyfte fram det poetiska perspektivet som alternativ till det rent nyttomaximerande, Matthew Arnold slog fast att ”culture is the disinterested endeavour after man’s perfection”. Mimesis och katharsis är på sitt sätt ”nyttiga”, kulturen formar både människor och samhällen. Verklig kultur gör oss till människor snarare än undersåtar och kuggar i ett maskineri, och till människor i egenskap av medlemmar av en viss tradition snarare än abstraktioner.
Det borde innebära att frågan om kulturen är central för ett samhälle, helt oavsett Andrew Breitbarts poäng att ”politiken är nedströms från kulturen”. För den borgerlighet Parisa företräder är så inte fallet. Av Tidöavtalets dryga 60 sidor ägnas inte en halv sida åt kulturpolitiken. Vi får under ”Direktiv andra samarbetsfrågor” veta att ”fler långa stipendier för kulturskapare bör inrättas. En översyn av stödet till enskilda kulturutövare görs i syfte att möjliggöra fler långa arbetsstipendier utöver de som finns i dag”. Givet intervjun med Barth-Kron kan det också framstå som något oväntat att ”kulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål. Principen om armslängds avstånd ska upprätthållas.” Avslutningsvis skrivs även att en svensk kulturkanon ska tas fram. Skillnaden mellan kultur och chips framstår som diffus.
En genuin höger skulle istället haft två syften med kulturpolitiken. Det ena antyds av Pallas och Breitbart, det politiska. Kulturen i dagens Sverige är i hög grad en uppsättning Ideological State Apparatuses, för att låna termer från Althusser. De kontrolleras av ”vänstern” och finansieras av skattebetalarna. Man kan då stoppa deras finansiering, ta över/omforma dem eller skapa egna alternativ. Regeringens kulturpolitik förefaller här tämligen fantasilös, att använda kulturen för att föra fram den egna världsbilden är det inte tal om. Detta sannolikt då man inte kan sätta ord på vad kultur är eller hur den egna världsbilden egentligen skiljer sig från ”vänsterns”. Några möjliga ledord att börja med skulle kunna vara autonomi, (svensk och aftonländsk) historia, faustisk, heroism, familj och entreprenörskap. Lika väl som man kan få filmbranschen att sprida ”mångfald” skulle det gå att gynna filmer som ger en inspirerande bild av vår historia, för att bara ta ett exempel. Eller filmer som återknyter till det bästa i den egna högkulturen. Detta är det andra syftet med en genuin högers kulturpolitik, det antropologiska och historiska, att gynna en kultur som är på samma gång folklig och tidlös. Ibland är marknaden här att föredra, ibland statliga insatser och stöd. Frågan om kulturens vad och varför måste oavsett vilket besvaras först.
Inlägg i debatten
Kulturminister Parisa Liljestrands invigningstal vid Göteborg Film Festival 2025
Aftonbladet – Liljestrands kultursyn dryper av folkförakt
Hynek Pallas: Kulturminister Parisa Liljestrand bryr sig inte om att Filmsverige blöder
Ruben Östlund – ”Våra kulturpolitiker är pinsamt obildade”
Viktor Barth-Kron och Parisa Liljestrand: Förvånad att det blev sån kontrovers
Om skribenten: Joakim Andersen
