Jag är på besök hos mor.
Det slår mig att jag inte vet vad hon läser för tillfället. Ja, hon är vorden 92, mänskan. Släkten var ”grundtvigianer”. Hon var ”blåstrumpa” i livet. Hon läser ännu, i alla fall i perioder.
Jag har försökt att passa åt henne intressant litteratur. Inte sådan som är sann, tvunget. Morsan är visserligen inte akademiker. Men hon kan läsa, har ett omdöme. Jag behöver inte tala om för henne vad hon ska tycka om det hon läser, det gör hon själv.
Mor intresserar sig för identitetsfrågan. Hon är danska. Hon har varit bosatt i Sverige sedan slutet på 1960-talet. Hon har alldeles klart för sig att danskar och svenskar är två olika folk. Helt olika. Hon brukar lyssna på Åsa Linderborg på riksradion. ”Svensken, dansken och norsken”. Eller vad de nu kallar det.
Jag har passat åt henne ”Är svensken människa?”. ”Landet som glömde Gud”. ”Ingen tar skit i de lättstöttas land”.
Men vad läser hon nu?
Hon är klar med Eberhard, vet jag. Morsan tyckte att Eberhards bok var intressant. Full av vakna iakttagelser och rimliga slutsatser. Men Eberhard är en pratmakare. Sade hon. En pösmunk. Som Lars Trägårdh.
Jag frågar förstås. Vad läser du nu? Hon svarar svävande, som om hon inte visste riktigt. ”Wiik, tror jag… En som cyklar…”. Nej, morsan är inte senil. Hennes svar är vagt i överkant. Den här boken har inte satt sig hos henne. Vad kan det vara för något? Morsan visar. Jaha, ja. Carl-Henning Wijkmark. Hans ”dödsbok”. Jag minns att allmänna meningen var vederbörligen imponerad när boken kom ut. Wijkmark är en Schöngeist – det närmaste man kommer en sådan i hans generation.

Morsan räcker mig Wijkmarks bok.
Jag slår upp den, på måfå.
Och det första jag ser är ”en skinnskalle”.
Författarjaget är tydligen ute och går. (Han har väl ställt ifrån sig cykeln). Han befinner sig i Stockholm. Han går vid Riddarfjärden någonstans. Han ser en brygga som skjuter ut i Mälaren. Den ”ser ut som en helikopterplatta”, skriver han. (En sådan skojare, vad?). Där någonstans stöter Wijkmarks ”jag” ihop med ”skinnskallarna”.
”Jag” tittar på skinnskallarna. Skinnskallarna tittar tillbaka på honom. Och så skriver Wijkmark något som kommer mig att haja till. Han skriver att en av skinnskallarna ler. Skinnskallen ler ”ett servilt grin”. Och Wijkmark vet precis vad han ska tro om det där grinet. Ett sådant grin brukar vara början på en lång misshandel. Han vet det. Han har egen erfarenhet av det. Skriver han. Hur han kan veta det så säkert får läsaren inte veta.
Till all lycka undgår ”jag” faran. Det blir ingen misshandel. Nej, för skinnskallarna kommer i distraktion på något sätt. Wijkmark kan inte tänka sig att det där leendet kanske inte var något annat än ett leende. Han kan inte fatta att skinnskallarna kanske inte alls ville ge sig på honom. Nej, Wijkmark vet bättre. Skinnskallarna tänker inte. Sådana som de kan inte tänka, inte fatta beslut. Nej, men de kan bli hungriga eller törstiga. Ja, eller kissnödiga. Skinnskallarna får besvär med andra drifter av något slag. Det är därför. Det är därför Wijkmark klarar sig undan.
Jag läser inte mer i boken.
Jag har läst alldeles tillräckligt. Nu vet jag vad den här bejublade skönanden går för egentligen.
Jag gör ett lamt försök att få morsan att lägga ifrån sig boken, inte läsa mer.
Och så tänker jag att jag måste skriva något om det här. Jag måste skriva något om 40-talisten som ser ett ”servilt grin” där det kanske egentligen bara fanns ett leende.

40-talisten är den judaiserade svensken. 40-talisten hatar Gud och föraktar sina föräldrar. 40-talisten tror inte på logos; han föredrar idéer, ideologi – olika i olika livets skiften. 40-talisten är materialist. Det är orgasmen som är meningen med livet. Mer mening än så finns inte. 40-talisten tycker att så är det. Nej, han tycker det inte bara. Han vet det. Och han föraktar djupt den som hävdar något annat. ”Idiot, liksom”. 40-talisten förstår varken sig själv eller andra. 40-talisten är djupt förvirrad och tyr sig därför till medierna. Han är uppvuxen med dem och utan dem förstår han inte världen. 40-talisten är mycket rädd för andra människor. 40-talisten är mycket lik judarna.
Wijkmark är rädd för de där skinnskallarna han möter. Förstås. Och han gör som judarna: Han projicerar. Han är rädd för skinnskallarna och hatar dem. Och därför tillägger han dem onda avsikter. Wijkmark tror att de här skinnskallarna är i stånd bara att känna hunger och ilska. Varför det? Jo, därför att sådan är han själv. Och som man känner sig själv så känner man andra. Wijkmark tillägger skinnskallarna ett primitivt inre liv, och han gör det, inte därför att skinnskallarna faktiskt är sådana som han tror att de är, utan därför att Wijkmark själv är primitiv.
Wijkmark och hans generationskamrater har berett sig en väg i livet, de har haft det mycket gott ställt, men de har levt på en lögn. De tog emot den amerikanska myten om världskriget och gjorde den till sin. De gjorde karriär på den myten. Och med den myten till hjälp har de hållit alla andra nere. Det är 40-talisterna, så gamla och pensionerade de än är, som håller liv i den groteska föreställningen att SD är ”nazister”. Det från hela Europa avvikande utfallet i det svenska EU-valet 2024 ger vid handen att den föreställningen fortfarande är politiskt verksam realitet.

40-talisterna och skinnskallarna. Skinnskallarna är 40-talisternas styvbarn. Deras antipoder och syndabockar. En av oss förstod tidigt hur det var ställt. Jonas De Geer såg i slutet av 1990-talet vad 40-talisterna hade för sig. Författaren Göran Burén hade skrivit en bok och approcherat staten och försökt att intressera den för det försummade judiska terroristmordet på diplomaten Folket Bernadotte. Judarna gillade inte Buréns initiativ. Judarna anlade moteld. De skickade ”historikern” Ingrid Lomfors att ta hand om Göran Persson. Det hela slutade så, att Persson gav med sig, helt. Persson köpte sig ur sin trängda belägenhet. Han beslöt att avsätta pengar dels till ett ”forskningsinstitut”, Paideia, åt rabbinen Morrowes fru, dels till ett sanningsministerium åt svenskarna, ”Forum för levande historia”. Vad gjorde Jonas De Geer? De Geer skrev om Perssons kapitulation. Han skrev om 40-talisternas försök att göra sig den amerikanska myten om världskriget och ”förintelsen” nyttig. Men det var inte allt han gjorde. Han gjorde det, och han gjorde ytterligare något. De Geer letade upp skinnskallarna. Han kände väl på sig att just de var 40-talisternas antipod. Och så ställde han sig på deras sida så resolut och kompromisslöst han bara kunde.
De Geers ställningstagande för skinnskallarna, mot 40-talisterna, hade ett pris. 40-talisterna fick allt. Allt de behövde och mera till. 40-talisterna mottog och använde den amerikanska myten och fick i utbyte den karriär och det välstånd som samarbetet med amerikaner och judar berättigade dem till. Jonas De Geer fick motsatsen. Ingen bärgning, ingen karriär. Vad vi kan göra? Vi kan ha klart för oss vad det var som hände. Och föra det vidare. 40-talisterna hade fel. Skinnskallens ”servila grin” var Wijkmarks projektion, inget annat. De Geer hade rätt. En skinnskalle är inte mindre människa och svensk än en 40-talist. Snarast tvärtom. Vi ska hoppas att Jonas De Geer får sin upprättelse, till sist. Det vore fint om 40-talisterna hann att råka ut för sin Nemesis. Och varför inte i gestalt av Jonas De Geer?

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.