Det började med ”demokratin”. Frimurarna gjorde sig av med kungen. De avskaffade det personliga styret och ersatte det med ett kollektivt, ett anonymt. Kungens uppgift hade alltid varit att göra sitt yttersta för sitt folk, att göra uppoffringar för det, att offra livet för det, om så krävdes. Frimurarna ville inte offra livet. Inte det egna livet, vill säga. Men de kunde utan vidare tänka sig att offra någon annan. Frimurarna var tvungna att få tillbaka den spänning i politiken som försvann med det personliga styret och det personliga ansvaret som ju var rätt spritt i befolkningen, på delegation. ”Feodalsystemet” har ni hört talas om. Lösningen för frimurarnas del gav sig av sig självt, med någon hjälp från judarna. Lösningen var att någon annan måste offras. Och inte en gång. Upprepat. Rituellt. Gång efter annan, för all framtid. Höger och vänster uppstod, sedan ”demokratins” grundprincip först hade etablerats: ”Någon annan måste alltid dö – för demokratins skull”. Kungen var det första offret i frimurarnas ”demokratiska” offerkult.
Fredrik av Hessen och hans nätverk offrade Karl XII. Det svenska 1700-talet var ett sken och ett bedrägeri, en teater, långt innan Gustav III gick på operan första gången. Frimurarna offrade Gustav III. Frimurarna i kretsen kring häradshövding Wallenberg offrade Kreuger. Socialdemokraterna fick till uppgift framför allt att hemlighålla vad som egentligen hade hänt, att tysta ner och ljuga och sedan att avskaffa vad som ännu återstod av den gamla ordningen. Den kristna monarkin och folkstyret fasades ut och ersattes restlöst med ”demokrati”.
Nu sitter vi där. Vi sitter totalt vanmäktiga; maktlösa ”statsindividualister” fullständigt i händerna på en allsmäktig stat.
Det är ingen tröst att den allsmäktiga staten har antagit en del kvinnliga, ja moderliga drag. Den absoluta staten har blivit ”mjuk”, med professor Erik Olssons uttryck. Fosterlandet har blivit ett fasterland (Jan Myrdals uttryck). Faster är en riktig satmara, med en oerhörd makt. Faster äter folk. Hon letar hela tiden upp nya fiender, nya hot mot ”värdegrund” och ”demokrati”. Och hon kräver att de ska gå bort. Syndabockarna måste dö. För att satmaran ska få leva.
De kvinnor som har tagit över i den ”offentliga” och ”demokratiska” sektorn och nu utövar hegemoni där, de är också satmaror. De tror att det måste de vara. De uppfattar det som ett inträdeskrav. De blir inte ”chefer” om de inte gör om sig till satmaror. En del av dem blir det i familjen – ”pappas flicka”. Andra blir det genom abort. Övriga får lära sig. Den feministiska ideologin är en hjälp. Hatet mot män. Gör kvinnorna inte om sig släpps de inte fram och upp.
Kristin Macmillen, till exempel. Ja, hon är inte särskilt viktig. Hon sitter på en mjölkpall i den skenbart privata delen av den offantliga sektorn. Macmillen skriver i ETC, livsstilsvänsterns flaggskepp. Hon är bara sysselsatt med att hålla liv i ideologin. Men titta på henne. I henne kan man se hur de är och hur de jobbar. Den här dagen skriver Macmillen om den hotade ”demokratin”. Det är förstås USA det är fråga om. Det är alltid USA det är fråga om. Det är alltid USA det är fråga om på teve. Alla svenskar tittar på teve, alltid. Alltså: Det är alltid USA det är fråga om. Och Macmillen menar att ”demokratin” i USA står under hot. Hotet är en man. Givetvis. Donald Trump. Och vad räddar väl i denna onda tid den hotade ”demokratin” i USA? Jo, det gör ”Taylor Swift”. Taylor Swift räddade ”demokratin” i en bananrepublik i Latinamerika. Varför skulle hon inte kunna rädda USA?
Den där bananrepubliken fick inte folkstyre, om det är det ni tror. Den hade ”demokrati”. Det var därför man befann sig i kris. Och Taylor Swifts magiska räddningsaktion förde tillbaka det frustrerade folket till ordningen. Det åkte dit på ännu mer ”demokrati”. Bananrepubliken påfördes en amerikansk subversionsmanöver. En färgrevolution. Det var inte så svårt. Befolkningen satt framför teven. Teve visade Taylor Swift. När Taylor Swift sade åt tevetittarna att de borde rösta på ”Arevalo”, ja de gjorde de det. Svårare var det inte.
”Demokratin” var ett skoj från början. Men frimurarna har fått ligga i för att hålla skenet uppe. ”Demokratin” ska föreställa folkstyre. Men det är en offerkult. Det är en del bestyr med att hålla en sådan grotesk föreställning uppe. Men sakens vidare förlopp är oundvikligt. ”Demokratin” är en jakt mot nollpunkten. En ständig rörelse fram mot nya kultoffer, nya mord. Kvinnorna tog över. Kvinnorna ville inte anstränga sig. De ville inte tänka och tala. De ville vara förbannade. Och det är de. Hela tiden. Tycker du att Kristin Macmillen är en lat och fräck slyna som borde vara tyst och gå hem till sitt? Då är det i själva verket dig det är fel på. Då är du säkert en man. Du är säkert nazist. Antisemit, kvinnohatare, homofob och rasist. Passa dig! Kristin Macmillen är ingen Marat, ingen Robespierre, ingen Palme. Hon är inte ens en Johan Ehrenberg. Hon kan knappt tänka. Nej, men det behöver hon inte heller. Hon tillhör den ”demokratiska” offerkulten. Och offerkulten vill ha blod. Tankepolisen är redan etablerad. Offerkultens väktare är redan i färd att plocka oss på ”medborgarskap” och ”mänskliga rättigheter”. Och jag tror ni underskattar dödligheten i skambeläggning, utfrysning och isolering. Offerkultens väktare har aldrig upphört att kasta syndabockar i gapet på sin Moloch Baal. Och det kommer att bli värre. Inte bättre.
Om skribenten: Mats Loman
