Den statsliknande strukturen det Förenade konungariket är ett fuskbygge vars grundvalar är uppror mot Herren, plundring, mord och lögn. Den ”brittiska” nationen är ett fabrikat, precis som den ”amerikanska”. Vad som verkligen finns, på båda hållen, är ett trasigt, nihilistiskt och våldsbenäget myller, de sorgliga resterna av de nationer som slogs sönder, och den hop av lögnare, tjuvar, plundrare och mördare som stigit upp och gjort sig till myllrets herrar. Den enda verkliga kulturen både på brittiska öarna och i Nordamerika är den kristna. Det som återstår av den, sedan dess yttre strukturer slagits i spillror. Även efter Henrik VIIIs sexuella revolution har den kristna kulturen förmärkts starkare på brittiska öarna än i Nordamerika, därför att grunden är den katolska kyrkan och en tusen år gammal kristen kultur, en av Europas på den tiden förnämsta. Ja, det finns ett kristet substrat i den statsliknande strukturen Förenta staterna också. Men det utgörs främst av resterna av det som åstadkoms under den franska etableringen före ”freden” i Paris 1763. Ja, och av de katoliker som anlänt senare. Och det är ett betydligt svagare kristet inslag än det katolska på de brittiska öarna. Ni vet. ”The Spinks”. De där spanskspråkiga katolikerna som invandrat söderifrån, som skrämde slag på den stackars Samuel Huntington – Huntington hade nämligen inte fattat att vita anglosaxiska protestanter inte var i ledningen längre, inte sedan judarna knuffat undan dem från styret i USA redan på 1960-talet. Och nej, det där är inte ett ”antiamerikanskt” resonemang. Det är ”begrepp som överensstämmer med det sakliga förhållandet”. Och jag har det från bästa tänkbara amerikanska källa, den oförliknelige Eugene Michael Jones på Culture Wars i South Bend i Indiana (Indiana Jones…).
Den ”brittiska” hydran har haft den egenheten att den frambragt en lång rad av enastående rika personligheter. Min gissning är att orsaken till det är barden, William Shakespeare, och hans förebildliga motstånd mot den kungaledda satanism som England drabbades av på 1530-talet. Shakespeare och resten av det katolska motstånd som uppträtt i kulturen under ”Storbritanniens” historia. Shakespeare, Cobbett, Chesterton, Belloc, Waugh, Greene… Indiana Jones talade nyligen med en hänförd ”brittisk” lyssnare, en lärarinna som tyckte att hon plötsligt förstod sitt folks historia, för första gången. Han talade om John Milton. Milton var satanisternas främsta litterära begåvning, berättade Jones. Milton var den som skrev de ”brittiska” satanisternas viktigaste epos, ”Paradise Lost”, med en förgudning av Satan, av det gudlösa ”förnuftet”. Och i förbigående vare sagt att Milton ångrade sig på sitt yttersta och dog som katolik…
Det avgående parlamentet hade en uppsättning av sådana rika personligheter. Det misshandlade ”brittiska” folket har, efter vanan, varit ur stånd att fatta vilken rikedom det haft och nu kastat bort. Tre av parlamentets största åkte alltså ut i det nyligen timade parlamentsvalet.
Jacob Rees-Mogg var ledamot för det konservativa partiet för West Somerset. Rees-Mogg ingår i lång följd av underdåniga tjänare till den ”brittiska” oligarkin. Själv är han emellertid katolik och en fullblodspersonlighet. Till sättet är R-M, vid fyllda 50, som en brådmogen 12-åring. Som en Carl Bildt, fast begåvad på riktigt och inte fallen för förräderi, korruption och idioti. Som en Carl Bildt som aldrig anpassat sig och ”blivit vuxen”. När en slyna på ”brittisk” morgonteve ville veta hur R-M ställde sig till homosexualiteten, väl vetande att R-M är katolik och inte har tillåtelse att gilla synden i någon form, så svarade R-M att ”i moraliska ting rättar jag mig helt efter Kyrkans förkunnelse”. När slynan ändå inte ville synas fatta att hennes fråga blivit fullständigt besvarad, frågade hon två gånger till, samma sak, ivrigt biträdd i sitt tarvliga tilltag av sin manlige bisittare. R-M upprepade då bara sitt svar, med bibehållet lugn och utstuderat överklassigt tonfall. R-M är en riktig man, en riktig personlighet. R-M har suttit i parlamentet sedan han var spermie, höll jag på att säga. Sedan 2010. Och nu åkte den store mannen alltså ut.
George Galloway är brittiska öarnas i särklass bäste politiska talare. Bättre än Churchill. Han är möjligen den främste vältalaren över huvud taget. Galloway är skotte. Han var soldat på stat, blev fackföreningsman och sedermera parlamentariker för arbetarpartiet, Labour. Galloway fattade tidigt att Tony Blair var ett politiskt bedrägeri, alltigenom. Galloway var så framträdande i det ”brittiska” motståndet mot Bushs/Blairs krigföring i Mellanöstern från 2001 och framåt att han vid ett tillfälle kallades till den amerikanska kongressen, för att ”vittna”. Händelsen finns på film och bör ses. Galloway driver en poddradiokanal på Googleteve/YouTube. Han anser själv att den hör till anglofonins allra bästa och kallar den därför, efter känt och tarvligt amerikanskt mönster, för ”Alla radiosändningars moder”. Galloway är mycket sedd, lika sedd som Russell Brand och Neil Oliver på GB News. Galloway försökte vinna ett mandat i ett fyllnadsval i Rochdale i Manchester för några månader sedan. Rochdale är, sedan den ”brittiska” oligarkins mångåriga experiment med folkutbytespolitik, full med muslimska blattar. Och blattarna gillar Galloways antisionistiska ståndpunkter skarpt. Galloway vann mandatet och har hunnit att hålla en del anmärknings- och minnesvärda anföranden i parlamentet, framför allt bitande kritiska och mästerlig sarkastiskt formulerade sådana, om den ”brittiska” inblandningen i judarnas massmord på araber i Gaza och i den amerikanska krigföringen mot Ryssland i Ukraina. Men nu har han mist det igen och åkt ut.
Andrew Bridgen är naturvetare och företagare, från början. Han har också suttit i parlamentet sedan 2010, för North West Leicestershire. Bridgen tillhörde det konservativa partiet, till att börja med. De senaste åren har han varit ”oberoende”. Han blev nämligen utkörd ur det konservativa partiet. För ”antisemitism”. Vad hade mannen gjort? Jo, han hade vägrat att leva på knä. Han hade valt att rakryggat yppa sanningen. Det var vad han hade gjort. Bridgen hade med någon försening förstått vad covid-19 och den följande tvångsbesprutningskampanjen egentligen var för något. Han hade öppet yttrat vad han höll för sant därvidlag och dessutom försökt att intressera resten av parlamentet för saken. Bridgens insats har framför allt gällt den nu i hela den allmänt tvångsbesprutade delen av världen grasserande överdödligheten. Britterna dör i mycket större utsträckning än de brukar. En tiondel mer än de borde. Inte av Anthony Faucis i Wuhan framställda biologiska vapen-virus. Nej, av Faucis och Bill Gates ”botemedel” mot sagda vapen-virus. En judisk läkare i Israel snappade upp att den modige Bridgen som den ende hade tagit upp ämnet i det ”brittiska” parlamentet. Juden skickade ett uppmuntrande meddelande till Bridgen med den ungefärliga lydelsen ”Det är förfärligt… Det är lika illa som Förintelsen…”. Bridgen hade oförståndet att mer eller mindre offentligt omtala att han fått det där brevet från Israel och vad som stod i det. Och för det åkte han alltså ut ur det konservativa partiet. För ”antisemitism”. Den judiska påtryckningsindustrin är enligt den franske generalen Dominqie Delawarde mycket stark i ”Storbritannen”. Och den har starka skäl, av olika slag, att ställa sig på Faucis och de amerikanska medicinmonopolens sida mot en sådan som Andrew Bridgen. Och nu har Bridgen alltså, föga förvånande, fått lämna sin plats i parlamentet.
Varför är det ”brittiska” myllret ett sådant pack? Ja, det är inte blodet, inte rasen. ”Britterna” är visserligen inte den härskarras som Rudolf Kjellén menade sig veta att de var, på 1920-talet. Men de är egentligen inte avskräde heller. Inte värre än vi. Varför uppträder de så då? Jo, det gör de framför allt därför att de i fem hundra år har varit föremål för ett på oavlåtligt sataniskt klasskrig uppifrån, av sin egen överhet. Det är fråga om ett krig mot Gud Fader och den kristna tron och kulturen. Och därför mot folket själv. Ett viktigt, ja troligen avgörande inslag i det där klasskriget uppifrån är den oavlåtliga fördumningen av ”britterna” genom massmedierna. ”Britterna” går aldrig i kyrkan längre. De sitter framför teven. Och där blir de idioter. ”Brittiska” massmedier är förnuftet, vetenskapen och tekniken ställda i tjänst hos Fan själv. Det visar sig bland annat däri att ”brittiska” journalister gärna förfaller till gruppvåld mot utvalda enskilda. Till mobbning. Det gör de förstås nu också, när parlamentets främsta har åkt ut. Ja, hjonen i massmedierna vågar förstås inte ge sig på Jacob Rees-Mogg eller George Galloway. De kunde de ju råka få stryk i en mörk gränd, av beundrare till Rees-Moggs farfar i MI5 eller av ”Hamas”. Och den risken vill de kräken förstås inte utsätta sig för. Men de tror att de straffritt kan ge sig på Andrew Bridgen. Och det gör de alltså också. Den som inte är rädd för att smutsa ner sig med skiten kan utan svårighet leta upp densamma på nätet.
Om skribenten: Mats Loman
