I den mån ett spöke går genom Europa är det snarare förrädaren än kommunismen, detta samtidigt som begreppet delvis fallit i glömska. I kulturindustrins produktioner är synen på förrädaren ambivalent, att vända en in- eller ursprungsgrupp som presenteras som intolerant ryggen till förmån för en utgrupp framställs inte sällan som något positivt (jämför allt från Elric av Melnibone till Avatar). Det finns rentav i populärkulturen en underström av patricid, där fadern eller farfadern framställs som så problematisk att det egentligen bara finns ett sätt att hantera honom (jämför Frost 2 och Fallout). Detta kan jämföras med det mer traditionella Europa, där Antenora hos Dante var den infernaliska krets där förrädare hamnade och där Tullius noterade att det enda en nation inte kan överleva är förräderi från sina egna.
Även om begreppet sällan används korrekt är förräderier utbredda idag, oavsett om vi talar om fängelsepersonals relationer med intagna eller den förda politiken. Situationen är mer komplex i ett postmodernt samhälle, där stat och ingrupp inte nödvändigtvis överlappar. Den som spionerar på sin arbetsgivare för att han är lojal mot sin etnoreligiösa grupp kan skilja sig psykologiskt från den som läcker information om sina kollegor till en älskare. Det finns oavsett vilket intressant forskning om förrädarens psykologi, forskning som kan vara användbar även för att förstå vår civilisations i nuläget utsatta situation.
En kortare studie som bland annat hänvisar till tidigare forskning är Conflict, Treason and Terrorism. An Attempt at Psychoanalytic Understanding av Humberto Nagera. Nagera skriver att när det gäller allvarliga former av förräderi kan de bara utföras av ”individuals with certain specific constellations of conflicts, or if you will, specific (and quite complex) forms of psychopathology with very idiosyncratic developmental characteristics, dynamics, defense activities and personality traits”. På mem-svenska kan det uttryckas att ”normisar blir inte förrädare”, normala människor har inte dessa specifika psykopatologier. Det kan givetvis även innebära att de har begränsade möjligheter att identifiera potentiella förrädare.
Bland de psykopatologiska inslagen hos förrädaren nämner Nagera narcissism som en avgörande faktor, ”there are significant narcissistic problem in the malignant traitors”, därmed inte sagt att alla narcissister blir förrädare. Tvärtom är narcissismen utbredd i det moderna samhället, till den grad att Lasch skrev en bok om det. Nagera noterar även att förrädaren har ”a good, intact and not infrequently excellent ego”. Verkligt intressant blir det när han tar upp den lista med egenskaper sovjetiska spioner sökte efter hos potentiella rekryter. De skulle föga förvånande vara intelligenta, så att de kunde nå höga poster. Men de skulle även sakna närvarande och goda fadersfigurer, de skulle dessutom ha dåligt självförtroende och dålig självbild.
Den framtida förrädaren har enligt Nagera dåliga förutsättningar att hantera oedipuskomplexet, med ett kluvet förhållande till fadern. Oavsett hur man ser på detaljerna i Freuds oedipala teori är det en värdefull infallsvinkel. Besvikelsen på fadern är oundviklig i dessa fall, resultatet är att ”the father (and later by extension the fatherland) becomes the subject of a sordid discontent. He is seen as unfair, unjust to his children, unwilling to recognize their merits, to soothe their pains, to restore their well being, in short, to give them their dues (retranslate this in your minds into complains about societys social ills).” Nagera skriver här även att ”since his unconscious hate knows no limits, sooner or later, in one form or another, he will attempt to destroy the father.” I samma veva försöker han förgöra modern, eller ”moderslandet”, då hon ses som viktig för fadern.
Nagera tar även upp hur denna personlighetstyp använder sig av stundom imponerande försvarsmekanismer för att slippa konfronteras med motiven bakom, och följderna av, sitt agerande. Han skriver här att ”the genuine traitor manages to believe that his behavior is fully justified. Indeed, they see it as the only honorable behavior left to somebody who thinks of himself as they do, as highly principled individuals trying to correct ”injustices”.. as the result they are led to idealize, with the help of many rationalizations and intellectualizations, sociopolitical regimes that are in fact paradigmatic of those evils that they mean to correct. Obviously to get to that result substantial amounts of denial, externalizations, rationalizations and intellectualizations are necessary.” Intressant är också förmågan att förbli blind för det faktum att de synder och den illvilja de ständigt misstänker andra för egentligen är projicering och externalisering av egna personlighetsdrag. ”The world is for them a jungle where in every corner, behind every tree, there is a conspiracy to smear, depose or otherwise damage them. The remarkable thing is the absolute blindness and the extraordinary resistance these types of patients display to any attempt to show them what they fear from this or that individual, this or that situation is nothing more in most cases, than their own intentionality externalized as well as the result of their liberal use of the mechanism of projection.” Man kan här nämna den samtida ”vänsterns” övertygelse om vita människors privilegier och närmast fradgande rashat.
Nageras perspektiv är intressant, inte minst om det tillämpas på en samhällelig nivå. Det ”hat mot fadern” han beskriver är i många avseenden en bärande del av den hegemona ideologins psykiska djupstruktur (jämför synen på ”döda vita män”). Det genomsyrar i hög grad allt från reklam till populärkultur. Nagera låter oss misstänka att drivkrafterna bakom detta, om än uppmuntrade och tillåtna av mer realpolitiska aktörer, kan finnas i en växande massa av besvikna barn. Josh Neal skriver i värdefulla American Extremist att ”absentee fatherhood – whether real or symbolic (the latter occuring when he may be physically present but morally and spiritually disengaged) – is the seed which sprouts the fruit of misandrist and antisocial left extremism”. Neal för även intressanta resonemang om misogyna motsvarigheter till ”höger”, dessa är dock inte en del av hegemonin även om de kan vara skadliga på individnivå.
Samtidigt finns det strukturella faktorer som göder det fenomen Nagera och Neal beskriver. Mary Eberstadt skriver i boken Primal Screams, med undertiteln How the Sexual Revolution created Identity Politics, om det hon kallar ”the Great Scattering”. Släkt och familj har minskat i betydelse, antalet faderlösa familjer har ökat. Det började i det afro-amerikanska ghettot men har spridits över hela Västerlandet. Hon kopplar detta till identitetspolitiken, redan Alan Bloom noterade att många av studentradikalerna var skilsmässobarn. Parallellt med den process Eberstadt skildrar har många fäders roll reducerats även i familjer som inte splittrats av skilsmässa. Här anar vi det Neal talar om som ”absentee fatherhood”.
Det Nagera, Neal och Eberstadt identifierar är en psykologisk typ benägen att ”hata fadern” och försöka förgöra honom, det är dessutom en typ som av mer strukturella skäl kommit att genomsyra vår kultur och möjliggöra en högst reell offensiv mot Aftonlandet och hennes folk. I många avseenden har vi att göra med ”nyttiga idioter” vars patologier delvis råkar överlappa ekonomiska och politiska elitintressen. Det gör givetvis inte problemet mindre allvarligt. De möjliga lösningarna är flera. På individnivå handlar det inte minst om att bidra till fler goda manliga förebilder, ofta men inte enbart biologiska fäder. Kulturellt behöver det misandriska inslaget rökas ut genom analys och förakt, samtidigt som det goda faderskapet lyfts fram. Vi behöver också tala klarspråk. Den politik som förs idag är förräderi mot Aftonlandet och hennes folk. I vad mån det är politiskt rationellt att hota med kommande rättegångar är en något mer komplex fråga, att sätta ord på fenomenet är det inte.