Bland de främsta källorna till våra förfäders tro finner vi de två Eddorna, närmare bestämt den poetiska och den prosaiska. Åtminstone var det vad vi trodde tills helt nyligen, då den tredje Eddan uppdagades 12 juni 2019 i Boston. Inspelad på en mobiltelefon som upphittades bakom en bar, på inhemsk southiedialekt, har den förbryllat forskarvärlden och väckt kontroverser bland akademikerna. Är den Bostonska, eller Yngsta, Eddan en autentisk källa till mytologin eller ett avancerat spratt? Varsamt översatt från den svårbegripliga bostondialekten till engelska har den oavsett vilket publicerats av Rowdy Geirsson under namnet The Impudent Edda, komplett med värdefulla noter och introduktion av Eirik Storesund. Storesund beskriver bland annat hur de två paradigmen drabbat samman kring Codex Bostonias äkthet, ”in Oxford we rounded up the Department of Anglo-Saxon, Norse and Celtic and made them watch as we smashed the statue of Ursula Dronke that they venerated with repulsive offerings of cheese and red wine.”
Mytens detaljer växlar över tid, det är därför föga förvånande att gudarna rör sig kring det samtida Boston i Codex Bostonia eller att hästar bytts ut mot bilar. Dvärgarna har blivit kriminella mc-gäng, Balder bytt namn till Brady. Något som väckt genuin upphetsning i forskarvärlden är att tidigare helt okänt källmaterial nått oss genom den tredje, eller oförskämda, Eddan. Det rör sig bland annat om myten Thor Begets the Green Monster, Frey’s Inglorious Gay Bar Experience och Tyr Enters a Mosh Pit. Vi får här bland annat veta varför man inte ska ställa ifrån sig hammaren när man besöker urinoiren i Järnskogen, hur Loke drack Frej under bordet och svekfullt lämnade honom på en gaybar, och att Tyr lyssnar på såväl Bathory som Týr.
Översättningen är ett imponerande hantverk, vilket blir tydligt då Geirsson återger stycken från den ursprungliga ljudfilen. ”N’ right next tah this intahstellah gallows tree was a massive black hole called Ginnungagap that swallowed evuhrything up” blir i Geirssons varsamma tolkning ”and next to this interstellar gallows tree was a massive black hole called Ginnungagap that swallowed everything up”. Känslan påverkas inte heller av översättningen, den yngsta Eddan lämpar sig bäst för högläsning. Man finner sig då förflyttad till en sunkig bar i Boston, där en världsvan herre påverkad inte bara av alkohol på bred dialekt breder ut sig om gudarnas äventyr som vore de hans dryckesbröder. Bland annat får vi veta att ”now for whatever reason, Loki’s developed a real unhealthy obsession with falcon outfits, and I don’t know why, but that’s how it is, and so he fucking goes and he steals the one that Frigg owns one day”. I den tidigare okända berättelsen om Tors äventyr i Järnskogen får vi veta att ”one day Thor decides it’d be wicked pisser to go and kill some fucking trolls, and so he goes and he gets his goats out, and he takes them for a spin over in Iron Wood where all the nasty troll women live”.
Bokens många noter är ett värdefullt inslag och håller hög klass. Bland annat får vi angående Tors hån av Hymir veta att ”while instances of penis size-related insults and humiliation are not entirely uncommon to the Old Norse literary material… this is a new and insightful embellishment provided by The Impudent Edda.” Om man mot förmodan inte betraktar Codex Bostonia som ett autentiskt stycke källmaterial är noterna en imponerande imitation av det akademiska språket, på samma sätt som berättarrösten fångar känslan av en förfriskad herre som i ungdomen läste Eddan och nu återberättar den. Sammantaget är det en mycket underhållande bok, även om det kan bli repetitivt med alla svordomar, mord och uppkastningar om man sträckläser den. Myterna mår väl av att återberättas och hållas levande, samtidigt som det är en balansgång att inte göra det för oförskämt. The Impudent Edda klarar överlag den balansgången, gudarnas olika personligheter är sig lika även om detaljerna och miljöerna delvis förändrats. Loke lurar med sig Idun i en sliten Pinto, Tyr och Fenris åker runt i en jeep och lyssnar på klassisk rock och dricker öl (innan Fenris kedjas, kanske ska tilläggas). En ovanlig och bitvis synnerligen rolig bok är det hur som helst, stämningsfullt illustrerad av Matt Smith. Ansatsen, att tolka fädernas sagor på nytt, är också värdefull. Den lämpade läsaren skulle exempelvis kunna förlägga Odens sökande efter kunskap och imperiebyggande i en post-apokalyptisk miljö, eller varför inte ett musikaliskt konceptalbum.
Om skribenten: Joakim Andersen
