I dagarna har socialdemokratin fortsatt sin kräftgång i opinionsmätningarna. Partiets interregnum har också fortsatt, även om Per Nuder nu nämns som en möjlig efterträdare till Mona Sahlin. Situationen är intressant, och kan därför något belysas genom en debattartikel som ursprungligen refuserats av SvD.

Socialdemokratin bortom folkhemmet

Efter 2010 års riksdagsval har många velat förklara det svaga socialdemokratiska valresultatet, ett valresultat som tycks öppna för en längre tids moderat hegemoni i den svenska inrikespolitiken. Man kan här inte undgå att nämna sådant som att borgerliga media i allt högre grad bedriver opinionsbildning, eller att de generationer från vilka socialdemokratin åtnjöt en näranog garanterad lojalitet proportionellt sett blir allt mindre. Men för att förstå socialdemokratins kris, en kris som inte är begränsad vare sig i tid eller rum till valet 2010, måste de två begreppen klass och etnicitet tas med i analysen. Socialdemokratins kris är nämligen europeisk, med undantag för situationen i några sydeuropeiska länder har de socialdemokratiska partierna under flera decennier tappat en betydande del av sina väljare. I norra Europa har de sedan 1950- och 60-talen tappat runt 20% av väljarna.

Klassperspektiv på krisen

Betraktar man krisen ur ett klassperspektiv finner man dels att samhällets sociala uppbyggnad idag skiljer sig från det tidiga 1900-talets, industriarbetarna är exempelvis inte lika många som de var då, deras reallöner är också högre. Man finner också att ledningen av de socialdemokratiska partierna i hög grad övertagits av sociala skikt som i forskningen ibland kallas "den nya klassen" (bland annat av den amerikanske professorn Paul Edward Gottfried). Det rör sig, något förenklat, om universitetsutbildad medelklass vars karriärer kan göra dem till allt från journalister och socialsekreterare till politiker och bibliotekarier. Denna "nya klass" har inte samma prioriteringar som den äldre arbetarklass i vars namn de ofta anses uttala sig. Sällan är detta lika tydligt som i fallet med de frågor som av sina belackare beskrivs som "politiskt korrekta". Den nya klassen, oavsett om den återfinns i Folkpartiet, Miljöpartiet eller socialdemokratin, brinner helt enkelt för sådant som jämställd föräldraledighet, genuspedagogik, invandringsfrågor, antirasism, et cetera.

Samtidigt tvingades de socialdemokratiska partierna över hela Europa att sedan 1980-talet röra sig åt höger i förvaltandet av ekonomin. Ekonomiska kriser tvingade fram ett övergivande av mer radikala sociala visioner, i flera fall accepterade man också den då dominerande nyliberalismens problemformuleringar och lösningar. Man har anammat den liberala högerns tro på globalisering och marknadskrafter, och detta påverkas föga av att man ibland i opposition framställt sig som en röst för svagare grupper. Ekonomiskt har den liberala högern vunnit hegemoni över sina forna motståndare. Ett typexempel är Tony Blair, men tendensen återfinns i flera länder. På så vis har socialdemokratin urvattnat sin ideologiska position, vilket möjliggör för borgerliga partier att framställa sig som "nya arbetarpartier". Den politik de senare för skiljer sig trots allt inte i så hög grad från den de gamla socialdemokratiska partierna fört i decennier. I Sverige ser vi därför hur moderaterna under Reinfeldt genom så enkla symboliska grepp som färgen på en slips och ordvalet "det nya arbetarpartiet" kunnat utmana socialdemokratin som statsbärande parti.

Etniska perspektiv på krisen

Med den förda politiken kan man samtidigt se konturerna av ett tvåtredjedelssamhälle ta form, ett samhälle där majoriteten är ganska välmående men där en minoritet upplever en högre grad av otrygghet och fattigdom. Historiskt hade socialdemokratin kunnat bemöta detta med en mer radikal politik avsedd att genom omfördelning trygga tillvaron för hela befolkningen, vi hör mycket riktigt också flera radikala krav på "klasskamp" bland annat i SSU.

Problemet här är att spelplanen idag skiljer sig radikalt från vad socialdemokratin är van vid. Här duger inget klassperspektiv, utan ett etniskt perspektiv krävs. Forskning visar att viljan att bidra till ett solidariskt välfärdssystem minskar när mottagarna av välfärden inte har tillräckligt mycket gemensamt med finansiärerna. Detta har i det historiskt segregerade USA försvårat skapandet av en välfärdsstat i europeisk mening. Rika vita har, något förenklat, inte velat betala skatt till bidrag för fattiga svarta. Det historiskt homogena Sverige har däremot inte haft sådana utmaningar i skapandet av det såkallade folkhemmet. Men med den nya klassens ökade inflytande över både det socialdemokratiska partiet och media har Sverige sedan decennier fört en invandringspolitik som underminerat socialdemokratins historiskt gynnsamma förutsättningar. Återigen rör det sig om en europeisk utveckling som inte begränsar sig till vårt land.

Socialdemokratins nya utmaning här innebär att väljarna nu inte längre är socialt skiktade, utan också etniskt. I tvåtredjedelssamhället blir moderaterna ett attraktivt val för de mer välmående, etniskt svenska, väljare som inte vill betala skatt de misstänker går till bidrag för invandrare. På liknande vis förlorar socialdemokratin delar av den etniskt svenska väljarskara vars rent ekonomiska situation annars skulle antyda att den var en given stödtrupp. Denna väljargrupp upplever sig utsatt för både konkurrens och, inte sällan, övergrepp från invandrargrupper, och tenderar att istället rösta med Sverigedemokraterna. Till detta bidrar det illa dolda förakt den nya klassen ofta visar den del av den fattiga tredjedelen som är etniskt svensk.

Vad vi alltså bevittnat är hur socialdemokratin genom sin egen politik på ett effektivt vis underminerat förutsättningarna för sin starka ställning i svensk politik. Vill man återta sin ställning bör man alltså dels stärka interndemokratin i partiet, omvärdera synen på storskalig invandring som något positivt, och överhuvudtaget utveckla sina tankar kring sambandet mellan solidaritet och identitet. I nuläget förefaller detta dock osannolikt, skillnaden mellan de nya moderaterna och socialdemokratin tycks vara att de förra inser att retoriken är ett redskap för att vinna makt, medan de senare är fångar under sin retorik. Sannolikheten att alliansregeringen även i nästa val får väljarnas förtroende är alltså betydande.

För den som vill fördjupa sig i Centerpartiets motsvarande kris rekommenderas artikeln Bevarandets politik i Centerrörelsen på Folkhemmet 031, en artikel som även den visar hur partier som förlorar sin själ förr eller senare får betala för det. En inblick i Kristdemokraternas problem ger Jakob E:son Söderbaum i artikeln KD på väg att förlora alla chanser. Å andra sidan fylls både Centerns och KD:s nischer som bevarandets respektive värdekonservativt parti idag på ett bättre sätt av SD, vilket gör att det endast är de närmast sörjande som har skäl att beklaga om partierna försvinner.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.