Som reaktion på våldsdåd riktade mot infödda irländare, och den invandringspolitik som orsakat dem, utbröt massiva protester nyligen i Dublin. Den som upplevt processen i Sverige känner igen flera av stegen i det irländska etablissemangets försök både att demonisera vanliga medborgares kritik och att associera infödd manlighet med extremism och underklassbeteende. Där som här är det i hög grad fråga om en intern monolog inom etablissemanget, även om den delvis har övriga samhället som publik och därför av delar av detta kan upplevas som en debatt i normal mening. Där som här handlar det i hög grad om att isolera arbetar- och underklassmän från övriga samhället, och på så vis omöjliggöra framgångsrika folkliga rörelser. I vad mån det hela är lika enkelt att genomföra på Irland, eller för den delen i Finland, som det var i Sverige återstår att se. Liksom för övrigt om det ens lyckades här, eller bara sköt motreaktionen på framtiden.
Ett intressant fenomen i kölvattnet efter protesterna är att graffiti med orden ”Irish Lives Matter” utreds som ett hatbrott. För den som vill dissekera den rådande ideologin är det en givande händelse, inte minst då orden i sig uttrycker en självklarhet. Givetvis spelar irländska liv roll, och givetvis är det inte särskilt förvånansvärt att det formuleras efter att irländska liv angripits. För övrigt i incidenter som förtjänar epitetet ”hatbrott” väl så mycket som graffiti på en vägg. Men att de till synes självklara orden behandlas som något fruktansvärt ger oss en inblick i en världsbild.
Vår korta ideologianalys utgår av naturliga skäl i ”Black Lives Matter”. Även dessa ord kopplades till våldsamma protester, men förhållandet till etablissemanget var ett närmast diametralt motsatt ”Irish Lives Matter”. Den cyniskt lagde kan frestas inflika att för etablissemanget pendlar praktiken snarare mellan ”No Lives Matter” och ”Our Lives Matter”, men på ett ideologiskt plan ställde det sig i varje fall tämligen mangrant bakom ”Black Lives Matter”. Detta blir talande då de tre orden uttrycktes i protest, implicit i dem låg att svarta liv inte togs på allvar. Vid sidan av texten fanns en undertext. Undertexten var att samhället är genomsyrat av systemisk rasism, vita privilegier et cetera, och att svarta såväl symboliskt som reellt behandlas som lägre stående och mindre värda. Givet ovan nämnda summering av systemets praktik som ”No Lives Matter” är detta i förbigående sagt inte särskilt förvånansvärt, snart sagt alla grupper i systemet kan ha fog för att uppleva att de behandlas som mindre värda.
Ideologiskt intressant var då att etablissemanget så tydligt ställde sig bakom ”Black Lives Matter”, samtidigt som slagordet förutsatte motsatsen. Det var en inbyggd motsättning som var svår att inte notera, ”BLM” blev en del av den hegemona ideologin samtidigt som man var tvungen att låtsas att det inte var så. Som många andra av de rörelser som utgått från arvet efter 1968 hade BLM i bred mening också svårt att skilja mellan folk och system. Trots talet om ”systemisk” rasism var det i hög grad vanliga vita människor och deras kultur och friheter som hamnade i skottlinjen. På så vis passade fenomenet som hand i handske ihop med den tendens till anarko-tyranni som idag ingår i systemets praktik.
Någon debatt kring det hela var heller inte möjlig, givet att ”BLM” blev en del av den hegemona ideologin under en sådan period av artificiell masshysteri som Mattias Desmet gett namnet massformation. Hela det omfattande, och inte alldeles vattentäta, idékomplexet som var inbyggt i de tre små orden sågs därför som sanna till den grad att kritik var ett hatbrott. ”Silence is violence” som bekant, men även att uttrycka att ”All Lives Matter” tolkades som ett medvetet förringande av svarta liv. ”White Lives Matter” behandlades som ett hatbrott redan då, för vem vid sina sunda vätskor skulle kunna komma på tanken att säga något så överflödigt i ett samhälle uppbyggt enbart för att privilegiera just vita? Att ifrågasätta att samhällets mekanismer och normer enbart var rasistiska och avsåg att gynna vita var anstötligt även det.
Vi bevittnar nu något liknande på Irland, när ”Irish Lives Matter” går från självklarhet till tabubelagt och eventuellt olagligt. Här kan man mycket väl röra sig från den rena ideologianalysen till politikens och psykologins domäner. När det är förbjudet att yttra att en viss grupp har ett människovärde är det svårt att betrakta gruppen ifråga som ”herre i eget hus” för att låna en term från Friedrich Engels. En sådan grupp är kuvad, i viktiga avseenden koloniserad. Brott mot gruppens medlemmar blir en politisk icke-fråga, gruppen är på samma gång en icke-grupp och en privilegierad förövargrupp (”vem är egentligen svensk?”/”svenskar är rasister”). I den hegemona ideologin framstår den som ”problematisk”. Bakom allt detta anar man både realpolitiska intressen och en psykologi. Realpolitiskt finns det en allians av manageriella och kapitalstarka skikt som har intresse av att nedmontera sådant som folkstyre, frihet och välfärd i europeiska länder, här används både invandring och ”anti-rasism” som verktyg. Psykologiskt finns det sentiment riktade mot infödda européer, i synnerhet med vissa klasstillhörigheter. Det betyder att när vi inte tillåts säga att ”Irish Lives Matter” så kan det mycket väl bero på att det väcker känslor av skuld, förakt, irritation och sadism hos vissa skikt. Inslaget av projicering tycks för övrigt vara betydande här, bakom ”vita är rasister” döljer sig ofta rasistiska sentiment riktade mot vita. Allt annat lika är det ett suspekt tillstånd att det egentligen inte är tillåtet att tala väl om de infödda, europeiska majoriteterna i deras egna länder, eller ens att påpeka att deras liv har ett värde. Ett sådant suspekt tillstånd måste förklaras, och förändras.
Om skribenten: Joakim Andersen
