Vad de dåliga nyheterna gick ut på
blev uppenbarat alldeles för sent
för att vi skulle kunna göra något åt saken.
(Det var ju precis vad John redan hade sagt!)
Man hade skjutit på oss så länge,
först från fönstren på torget och därefter
från de populära uteserveringarna.
Restaurangerna hade oss ovetandes
börjat låna ut skjutvapen till dem
som beställde de riktigt dyra drinkarna,
de isfyllda och färgglada med paraplyer
av äkta kinesiskt siden i, och i alléerna,
där paladinerna hästar brukade beta,
låg det, hur obehagligt det än kan låta,
många som verkade vara döda på riktigt.
Fast vi ville inte riktigt tro på den saken.
Konseljpresidenten, som inbillade sig
ha blivit skjuten av en berusad gäst,
skrek högt som man gör i drömmen,
men hoppade sedan kvickt som en vit kanin
ur trollkarlens höga svarta hatt och sprang
så fort längs kanalernas stenlagda kajer
att några klockade honom för världsrekordet.
Men det var som alla förstår inofficiellt
och kunde aldrig komma in i Guiness
rekordbok, vilka diplomatiska ansträngningar
som än gjordes. Men den vassa principessan
vid den Internationella Inflationsfonden (IIF),
släkt i rakt nedstigande led med det ryktbara
Medicinska furstehuset, som blivit väckt
av bullret där hon låg och sov middag
i sin glansigt gulvitrandiga hängmatta,
uppspänd mellan två vackert vajande palmer,
blev ytterst upprörd, som hon själv uttryckte det,
av de som snö fallande börskurserna
(fast vilken frid kan inte detta fallande
skänka ett plågat sinne!) och krävde
att man omgående skulle sätta in militären
mot den uppblossande utmattningen
i de politiskt suspekta villakvarteren.
Därefter simmade hon en längre stund,
jag tror det var vid pass en 30 minuter,
i den smaragdgröna simbassängen
invid Den okände migrantens grav,
innan hon, glad och uppfriskad
av den anmärkningsvärt höga mineralhalten
hos det mångtusenåriga källvattnet,
fyllde sin skarpslipade Montblanc-penna
med det exklusiva nya vita bläcket,
vilket enligt den tillförlitliga reklamen
genast utplånar all obekväm skuld
för de sakernas allt osäkrare tillstånd
som många av oss redan omges av
på alla sidor, och som vi på en gång
redan har förstått och inte förstått
– precis som det är med det mesta.
Den enligt mångas mening överdekorerade
generalen var som vanligt upptagen
av sin helsvenska blonda älskarinna,
en ljuv men allt annat än dum kvinna
som noga följde nyheterna varje dag
och kunde summera femdygnsprognoserna
i några få kärnfulla ord, och även om snön
nu föll så outsägligt stilla och fridfullt
som hade den aldrig gjort något annat,
ja, vi kunde riktigt känna hur vårt inre lugn
återvände när vi tittade ut genom fönstren
och såg hur det bara blev allt vitare och vitare,
så hade klimatet för druvodling i själva verket
förbättrats avsevärt under de senaste åren,
och det fanns ju gott om gästarbetare
i gästhusen runt om i det rymliga landet
som inte drömde om något annat
än att få plocka dessa stora mattblåa
druvor, tunga som välpolerade opaler,
med sina flinka brunrosa små fingrar.
En del av dem använde sig av amfetamin,
det var sant, och andra av metafetamin,
ingen ville förneka detta, men inte alla,
långt därifrån, och dessutom måste ju
druvorna plockas på ett eller annat sätt
för att inte Bruttonationalprodukten
skulle tröttna och lämna landet igen,
med det där vanliga vresiga skrattet,
via någon av de ännu öppna flygplatserna.
Nej, det var inte lätt att hålla dörrarna stängda,
det hade blivit uppenbart för de flesta av oss
efter att gästerna hade tagit dem med sig
för att ha som bord på en av sina gårdsfester,
dit de hade inbjudit flera kända musiker
och skådespelare, varav en redan som barn
hade skrivit sin självbiografi i tre tjocka band
och fått den utgiven på det stora förlaget.
Det rörde sig om fina gamla dörrar,
spegeldörrar med handtag i polerad mässing,
som inte gick att ersätta i en handvändning,
något som generalen var väl medveten om,
för han hade redan som lillgammalt barn,
där han körde runt i sin ferrariröda trampbil
över de stora blankpolerade parkettgolven
hemma på föräldrarnas ryska lantgods,
noterat hur uppskattade dessa dörrar var
i de fina kretsar som i tidernas fullbordan
skulle röra sig i ringdans över torget,
där Planverkets nya fyrkantiga byggnad
nu ligger, med ack så spetsiga champagneglas
i sina ack så välmanikyrerade händer och mörka
solglasögon utifall gryningen skulle få för sig
att komma tidigare än beräknat.
Numera var det få som badade nakna
i kanalerna av rädsla för de repressalier
sedlighetspolisen med deras stora skägg
och hårda batonger kunde utsätta dem för.
Deras skägg kittlade ju så förfärligt!
Nej, vi borde verkligen ha tänkt oss för
och inte varit så naiva innan vi bjöd in
alla dessa människor, som vi ju egentligen
inte kände, till en gemensam kärleksmåltid
i det nyrenoverade Sixtinska kapellet.
Vem var till exempel den långe herrn
därborta, han i kostymen av rosa fårskinn,
eller den där i och för sig frappanta
kvinnan med de orimligt högklackade skorna,
hon som envisades med att diskutera
de franska filosofernas paradoxer
i ett tonfall som trots att hon var lätt
berusad varken hade esprit eller finess?
Det var väl först senare som vi fick veta
att den högvördige stornuntien från al-Jazira-
universitetet hade beslutat att bannlysa
alla som brände sina broar utan att först
ha smugit sig över dem i strumplästen,
och hur förstummad han hade blivit
när han fick veta att brobränning
var en gammal och ärevördig sedvänja
i vårt från tid till annan snötäckta land.
De lyser upp så vackert i vintermörkret!
förklarade kvinnan i de höga klackarna
med ett strålande leende, som förlät allt,
och mannen i den skära fårskinnskostymen
instämde med ett glatt klingande skratt.
Vid Profetens skägg, tänkte den gamle nuntien
utbrista, men hindrade sig i sista ögonblicket
när han mindes att det uttrycket förmodligen
härrörde från något gammalt Tintin-album
som hade han läst i sin lättsinniga ungdom,
medan han fortfarande odlade pelargonior
i alla upptänkliga färger och former.
Men så småningom började man äntligen
gå hem till sig, och det verkade faktiskt
som allt skulle ordna upp sig till det bästa.
De som hade skjutit fick slut på ammunition
och bestämde sig för att skjuta mindre
och de som redan hade blivit skjutna
rullade in sig i de antika persiska mattorna,
som utrikesministern, han med det där näpna
kycklingutseendet, du vet, förutseende
hade rekvirerat i den turkiska basaren.
Därefter placerade man dem i Stora salen
på Nationalmuseum, där en internationell
utställning om mattrullningskonsten
hade invigts dagen förut av kanadensiske kungen,
sedan han först gjort en liten avstickare
till Tiergarten för att mata isbjörnarna
med lösgodis. Men efteråt vid den populära
frågestunden visade det sig, pinsamt nog,
att kungens tupé var i det närmaste
fullständigt okunnig om mattrullning.
När sedan mörkret på allvar sänkte sig
och strömavbrotten slungade sina kaskader
av magnesiumvitt ljus genom den blåa natten
kunde vi åter känna igen vårt gamla fosterland,
och utrikesministern kunde inte undertrycka
en hemlig glädje när den turkiske matthandlaren
med en menande blick strök honom över låret
strax nedanför det ställe där allt tar en vändning
antingen till det bättre eller till det sämre.
Vad skulle hända om vi låter allt hända
huller om buller, sade utrikesministern sig,
och tänkte uppsluppet på att NATO
ju trots allt bara var fyra bokstäver
som man kunde flytta runt på litet som man ville:
NOTA, TANO, TONA och så vidare,
och det fanns ju egentligen ingenting
som hindrade att man lät lasta ombord
stora mängder kraftiga sprängmedel
på civilflyget, för att sedan fälla alltihop
över det Inre Mongoliets kusttrakter,
vilka var erkänt svårtillgängliga, och dessutom
var det ju nästan bara får som bodde där,
varav vissa med en päls som stötte svagt
i rosa – det hade hans ytterst välinitierade
företrädare och partikollega berättat
vid ett förtroligt glas grappa en gång.
(Han mindes ännu hur den höge mannen
hade böjt sig fram för att tända eld
på sin andedräkt och flambera de små röda
körsbären i den lilla skålen av böhmisk kristall!)
Det tål allt att tänka på, viskande han
mjukt i den amerikanske ambassadörens
lilla runda barnaöra, innan han somnade
med en fridfullhet som sällan är förunnad
ens den mest hängivna djurvän.
Ty riket är ditt och makten, och skulden
är alltid någon annans, i evigheters evighet.
Amen.
(Med tack till John Ashbery för inspiration.)
Om skribenten: Jonas Åberg
